Rose Cotter har försökt att bearbeta livstraumat med en psykiskt sjuk mor genom att själv bli en själslig helare. Eller ja, åtminstone en terapeut som arbetar alldeles för mycket samt både sover och äter alldeles för lite. Men även en pigg och välnärd terapeut kommer antagligen inte att må särskilt bra med tanke på vad som utspelas under mötet med Laura Weaver. En allt ökande panik och paranoia slutar nämligen tragiskt nog med att den unga kvinnan skär halsen av sig.
Rose blir dock snart övertygad om att Laura överfört något till henne. I alla fall börjar hon se samma hemska syner som den unga doktoranden försökte beskriva för henne. Och när Rose gräver vidare visar det sig att en av doktorandens professorer, vilken som av en ren händelse slog ihjäl sig själv med en hammare i Lauras åsyn, såg samma syner.
Parker Finn långfilmsdebuterade med Smile (baserad på den egna kortfilmen ”Laura Hasen’t Slept”) och han kan knappast klaga på genomslaget. Än så länge tycks filmen ha spelat in klart över tio gånger budgeten och Jag upplever att det pratats ganska mycket i termer av ”läskigaste skräckfilmen någonsin”. Är Smile det? Nej, såklart inte. Men den är ändå en hyfsat kompetent gjord skräckfilm, även om en hel del av hoppa-till-överdådet och vändningarna knappast bör överraska en någorlunda härdad skräckfilmstittare.
Jag skulle kunna tänka mig att Finn, efter sin första titt på It Follows, började fundera på det vagt obehagliga i stillastående gestalter och överdimensionerade dito (vilka naturligvis också kliver med tungt ekande steg). Plus hela överförings/förbannelse-temat förstås (som vi ju också känner igen från exempelvis Ringu). Sedan kanske han också noterade hur otroligt läskig den leende familjen i Us var och, voilá: Smile.
Filmen är som sagt var hyfsat kompetent gjord men tar en del genvägar, vilket gör att den inte uppvisar samma fingerfärdiga finess som It Follows ändå gjorde. Rose spelas av Sosie Bacon (dotter till Kevin Bacon och Kyra Sedgwick) och hennes skräckslagna beteende (skakande händer som vrids om varandra eller över likaledes skakande läppar, vinpimplande, flämtanden och hackig inandning) i kombination med en väl påträngande musiksättning gör att det alldeles för snabbt och övertydligt står klart att nu ska detta banne mig vara riktigt, jäkla läskigt.
Hela upplägget med den sjuka modern får både förklara att Rose krackelerar så pass snabbt och varför hennes omgivning ifrågasätter henne när hon beter sig uppenbart labilt. Kanske inte direkt slappt, men som sagt, en välbekant genväg. Detsamma gäller upplösningen. Lite av been-there-done-that.
Smile väcker också frågetecken vad gäller form av datasäkerheten hos såväl sjukhus som polisen. För inte kan det väl ändå vara så här lätt för personal att hemifrån kunna komma åt rimligtvis sekretesskyddat material?! Eller varför det antyds att just Roses bräckliga psyke skulle vara särskilt smaskigt monstermums, när inget av de övriga offren synes ha haft samma problematik. Samtidigt gör Smile i alla fall inte inte misstaget att försöka överförklara sitt monster (det bör Finn också ha lärt sig av David Robert Mitchell). Plötsligt finns det bara där och först när vi blir medvetna om det går det att uttyda mönstret.
Det ska ändå bli lite intressant att se vart Parker Finn tar vägen. Jag ser att en annan regissör som lyckades helt ok med att föra över sin kortfilm till långfilmsformatet – Jacob Chase – än så länge jobbat med TV. Inte helt osannolikt att även Finn fortsätter att vässa klorna i det mediet.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Helt ok popcornskräckis som kanske var liiite ruggigare än vad dessa vanligtvis är. I biosalongen var jag äldst med ett par decennier skillnad till näst i ålder.
Jag upplevde något liknande åldersmässigt. En film väl värd att lyfta om inte annat för att det inte är remake eller uppföljare