Färjan (2015)

Det finns många som gladeligen utnämnt alla finlandsfärjeturer i historien till helvetet på jorden. De ändlösa bufféerna, karaoken, mogendansen och fyllan. Sådana personer kan förstås inte föreställa sig att det finns andra som faktiskt gillar allt det. Men nu finns det en gång för alla sådana som kompisarna Madde och Zandra som ärligt och uppriktigt älskar allt det som Baltic Charisma bjuder på under en 24-timmarskryssning via Åland. För dem representerar färjan lyx, flärd samt ledighet från verkligheten i Kista och tunnelbanan. På Baltic Charisma träffar man schlagerkändisar som Dan Appelgren om man bara ställer upp på karaoken. Kanske till och med kan lära känna dem lite mer…intimt, så att säga.

Föga förvånande är Dan Appelgren i sin tur en cynisk jävel med en viss missbruksproblematik, vilken plöjer sig igenom tjejer som Madde och Zandra var och varannan kväll ombord på Baltic Charisma. De bjuder ju till, så varför skulle han inte passa på att ta för sig? Någon bonus måste man väl förvänta sig av livet som “mannen som nästan vann melodifestivalen med låten Som feber i mitt hjärta”.

Baltic Charisma, och Mats Strandbergs bok Färjan, bjuder dock på fler personer än så i sitt persongalleri (även om inte alla 1 200 pers som ryms på skeppet har fått en egen röst). Och så har författaren skruvat till det där förmodade flytande helvetet genom att slänga in ett par hungriga vampyrer, en utveckling som de flesta sannolikt är välbekanta med vid det här laget.

Och själva konceptet köper jag rakt av, det är skitsmart. Strandberg kan, genom att förlägga handlingen till en förhållandevis begränsad yta, skörda det bästa från både vampyr- och zombiegenerarna. I det påminner Färjan mig en hel del om Mathesons I Am Legend. Vampyrismen smittar snabbt och obönhörligt, snart har fördelningen människor-vampyrer snabbt tippat över till de senares fördel och det finns få ställen att gömma sig på. För de fåtaliga överlevande kommer hoten emellertid inte enbart från monstren (monster som för bara några minuter sedan var kvinnan som beställde ett glas rött i baren) utan också från andra medmänniskor. Ni vet, samma idioter som alltid utsätter hela gruppen för fara genom att antingen vägra inse faktum eller vara självmordiskt dumdristiga.

Just Baltic Charisma i sig som skådeplats är också smart. Inte bara för att färjan ger historien tydligt avgränsande ramar, utan för att den också är en miljö där lössläppthet och vardag möts. Front stage och back stage. Å ena sidan har vi resenärerna som vill vara lediga och för en gångs skull slippa trivialiteter som disk (det går alltid att ta en ny, rendiskad tallrik vid buffén) eller städning. Å den andra har vi de anställda vars jobb är just de där trivialiteterna. Langa drinkar, ta hand om bråkstakar, hålla god stämning i karaokebaren och städa upp vad som i mina ögon framstod som obegripligt obehagliga mängder fyllespyor.

Jag tycker Strandberg lyckats bra med att beskriva den här skådeplatsen så att den känns verklighetstrogen. Jag vill helst inte tänka på hur många gånger författaren själv måste ha åkt Baltic Charismas rundtur, bara för att få en känsla för stämningar, miljöer och typer. Färjan sparar inte heller på äckeleffekterna, vilka är mångahanda och utförliga. I det fallet hoppas jag dock att alla beskrivningar av söndertrasat kött, brutna nackar och knivar som sticks in i ögonhålor bygger på enbart teoretiska efterforskningar.

Tyvärr blir jag inte riktigt lika fångad av vare sig Strandbergs personer eller vampyrer (är vampyrer icke-personer eller var jag art-istisk nu?). När det gäller personerna (som förutom Madde, Zandra och Dan också består av exempelvis den ensamma Marianne, bartendern Filip samt kusinerna Albin och Lo) har var och en en hyfsat distinkt röst men är också ganska tydliga typ-karaktärer. Efter att författaren skapat en bild av var och en händer det inte så mycket med dem rent personlighetsmässigt. I det perspektivet var dock det bästa personporträttet den tonårstruliga Lo.

Fokus ligger istället på att skapa ett driv i historien och beskriva vampyrism-utbrottet på färjan samt vilka konsekvenser det får. När det gäller vampyrerna kan jag känna mig en aning trött på de omättliga och kallhamrade barnvampyrerna, en-gammal-själ-i-en-liten-kropp. Här lider tyvärr Strandberg av att komma i kölvattnet (heh…) av Anne Rices Claudia och Stephanie Meyers ”immortal children”.

Det är många som använt sig av Stephen King i diskussioner kring Mats Strandbergs författarskap. Jag kan hålla med om den parallellen, framförallt när det gäller en bok som i många avseenden är bättre i sin introduktion och uppbyggnad än den är på avslut. Med sitt fokus på händelseutveckling känns framställningen också ganska cinematisk, jag har inga större problem att se filmen som rullas upp i huvudet under läsningens gång.

Jag är inte säker på att det verkligen var Strandbergs medvetna val eller baktanke, men liksom alla New York-förstörelse-scener förknippas med 9-11, är det omöjligt att inte läsa Färjans överlevnadsdrama utan att tänka på Estonia. Medvetet eller inte ger det en obehaglig dimension till berättelsen och gör den lite svartare än den annars sannolikt skulle ha känts. Och det verkar till dess fördel genom att ta udden av en del av stereotypin jag tyckte mig uppleva. Men i det stora hela var Färjan för min del främst en välkonstruerad bladvändare, lika lättdrucken som den kranade vitvinet vid buffén på Baltic Charisma.

Annons

5 reaktioner till “Färjan (2015)”

  1. Intressant att höra en mer bokval människas tankar kring färjan. Själv var jag superfascinerad av kontrasten mellan det otroligt mänskliga och varma karaktärerna och den kalla hårda ”verkligheten”. Stereotyperna kändes mer som en genväg att bygga karaktärerna på än en krycka ut luta sig mot. För mig var den 5 av 5 😛

  2. @Henke: Fast mitt intryck är att skräck inte längre är en så himla smal genre i det svenska bokutbudet. Och i det har förstås Strandbergs böcker en icke föraktlig del

    @Johan: Kul att den landade så pass bra hos dig. Det där med stereotyepr är en fin balansgång för de kan mycket väl funka såsom du beskriver det. De gjorde bara inte det för min del den här gången. Tror att jag nog hade lite för höga förväntningar också, alltdi farligt

  3. Hitintills har Strandbergs böcker funkat fint. Känns skönt att läsa en någorlunda lättsam roman med relativt välskrivna stereotyper och ett språk som inte är helt åt fanders. Gillar hans senaste bäst Konferensen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: