You are currently browsing the tag archive for the ‘Kristendom’ tag.
alt. titel: De infernaliska
Overkligt länge efter att bilen med de tre flickorna krashlandade i floden kravlar sig Mary Henry upp på strandbrinken. Men att krypa ihop i ett hörn och tycka synd om sig själv eller sörja sina drunknade väninnor ligger inte för Mary. På mindre än en vecka är hon på benen och lämnar hemstaden för ett jobb som organist i Utah (som hon blivit erbjuden innan olyckan? Oklart…)
Det är knappast någon större hemlighet att musik gör stor skillnad för hur man uppfattar en film. Detsamma gäller filmens själva upptakt. Så när Kenny Loggins drar igång med ”Now I gotta cut loose, footloose!” och förtexterna (adekvat 80-tals-bulliga) börjar rulla framför en massa dansanta fötter signalerar Footloose rätt tydligt att detta inte kommer att bli en film som slutar i gråt och tandagnisslan.
alt. titel: Död zon
E
n Stephen King som ibland kanske hamnar lite i skuggan av The Shining eller Cujo? Möjligen helt rättvist, åtminstone i jämförelsen med The Shining? I The Dead Zone har King nämligen valt att i allt väsentligt dela upp Jack Torrence komplicerade personlighet i dels snällisen Johnny Smith, dels styggingen (för att inte nämna galningen med ett saftigt pappa-komplex) Greg Stillson.
När man ser en film som är så pass dålig som Dog Eat Dog men som samtidigt är gjord av någon som är en så pass van filmmakare som Paul Schrader blir man så klart nyfiken. När jag började läsa på om denne Schrader insåg jag att jag egentligen inte alls var särskilt bekant med hans filmografi som regissör. I en slump som kan tolkas som Ödet hade jag American Gigolo ståendes osedd i hyllan. Nu skulle det bli ändring på det.
En postapokalyptisk värld vi alla känner igen. Ödsliga och kala landskap, brist på vatten, mat och bränsle och var man för sig själv. Faror lurar bakom varenda vägkrök och under ytan på varje människa, hur hjälpsökande de än tycks vara.
Återigen ett kortare avbrott för att presentera två bioaktuella filmer. Vilken den andra är får ni vänta till imorgon för att läsa om.
***
För att, månne vanvördigt, parafrasera Selma Lagerlöf: äntligen stod fader Ferreira framför kameran! Jesuitprästen Sebastião Rodrigues har verkligen fått vänta länge på denne sin Godot, men till slut dyker han ändå upp. Too little, too late, säger jag.
Att Ben Affleck hyser en slags hatkärlek till sitt Boston är ingen större hemlighet, det framkom med all önskvärd tydlighet redan i manuset och miljöerna i Good Will Hunting. Därför kändes det inte som någon större överraskning att Affleck, när han ska göra egna filmer, lierar sig med den ivrige Bostonskildraren Dennis Lehane. Först ut var Gone Baby Gone och nu alltså Live By Night.
Aldrig hade jag gissat att årets Mud, ’71 eller Sicario på Malmö Filmdagar också skulle visa sig vara en zombierulle. Som om filmgudarna bestämt sig för att Halloweentemat anno 2016 behövde piffas till med en sprillans ny film. Som i och för sig bygger på en bok av britten Mike Carey (som också skriver seriemanus plus förvandlat sin egen bok till manus), men inte heller den har särskilt många år på nacken. En historia som snabbt plockats upp av den brittiska filmindustrin med andra ord och det är den väl värd.
alt. titel: Brott och straff, Crime and Punishment
Ett sällsamt skådespel äger rum på St Petersburgs kvävande heta sommargator. Vem är den uppenbarligen förryckta kvinnan som tvingar sina barn att dansa och sjunga som positivhalarapor medan hon själv dunkar takten på en gammal gryta? Och vilka är den unga mannen och kvinnan som skyndar efter och försöker få galningen att ta reson medan de samtidigt tröstar de vettskrämda små barnen?
En historia, nästan lika välkänd som bibelns. Hur den späde Kal-El sänds från den sönderfallande planeten Krypton av sin mor och far för att kraschlanda på Jorden och sedan bli uppfostrad av Martha och Jonathan Kent. Hur den unge Clark Kent upptäcker att han har krafter som hans jämnåriga inte har och hur han använder dessa krafter för att göra gott.
That’s what HE said!