Constantine (2005)

Ska jag vara helt ärlig var det främst minnet av Constantine som fick mig att börja fundera på årets Halloweentema. Jag trodde nog att det skulle vara betydligt enklare att hitta (skräck)filmer om demoner men som inte handlade om besatthet och exorcism. Där bet jag mig i tummen.

Nå, det fanns ju ingen anledning att hoppa över en omtitt på Constantine för det. Något står inte rätt till i Los Angeles och då är John Constantine (sug gärna på initialerna J.C. en stund…) ändå rätt härdad när det kommer till konstigheter. Uppdraget som en slags ockult privatdetektiv inbegriper i vanliga fall att fördriva halvdemoner till helvetet men nu börjar tvättäkta demoner att dyka upp lite var stans i den mänskliga världen.

Detta är ett direkt brott mot de regler som sattes upp i tidernas begynnelse när Gud och Lucifer slog vad om mänsklighetens själar. Olika former av förslag, påtryckningar och hjälpsamma knuffar i ”rätt” riktning är helt ok men människans fria vilja måste ändå få råda. Vilket blir lite svårt när man är besatt eller hotad till livet av en livs levande larvdemon. Något är på gång som kommer att stjälpa den känsliga balans som rått ända sedan vadslagningen. Kan det eventuellt hänga ihop med att spjutet som stacks i Jesu sida på korset är återfunnet och på väg till Änglarnas stad?

Constantine vilar som synes tungt på historierna om fallna änglar och hur de ska ha skapat halvblod eller nefilim när de avlade barn med mänskliga kvinnor. Filmens historia har också plockat in Gabriel och Balthazar som några slags lagledare för den goda, respektive onda, sidan. Det är väl inte helt klart om det innebär att de också är halvblod eftersom riktiga änglar och demoner som sagt egentligen inte ska kunna befinna sig i samma dimension eller plan som människorna.

Strunt samma, det viktiga är framförallt den katolska övertygelsen att det här med Gud, Lucifer, änglar, demoner, himmel och helvete är reella företeelser som i större eller mindre utsträckning påverkar människorna. Föga förvånande blir därmed också det katolska förlåtelseperspektivet av stor betydelse då det visar sig vara John Constantines främsta drivkraft.

Har filmen Constantines främsta drivkraft varit att skapa ett universum som är 100 procent troget de katolska trossatserna? Tveksamt. Kanske handlar det inte ens om att skapa en film som håller för någon närmare granskning. Snarare läggs betoningen på det visuella; kameraarbete, CGI, design, ljussättning (regissören Francis Lawrence står bakom de sista Hunger Games-filmerna som i alla fall också var ruggigt snygga). Plus en coolt kedjerökande och långrocksbeklädd Keanu Reeves i rollen som John Constantine.

Det som förutom designen fortfarande funkar bra är också den fullkomligt inspirerade rollbesättningen av Tilda Swinton som Gabriel och Peter Stormare som Lucifer. Att Gabriel sedan rent historiemässigt sätter foten rakt i den välbekanta robot-AI-fällan spelar mindre roll.

Däremot har filmens CGI-effekter börjat se rätt ålderstigna ut, både de som gäller miljöer och de som gäller monster. Tydligen ska filmens vision av helvetet påminna om gamla femtiotalsklipp som visar tryckvågen från en kärnvapenexplosion men tyvärr blir det hela bara lite för likt Peter Jacksons Mordor.

Men jag måste erkänna att jag, på samma sätt som när jag såg filmen första gången, fortfarande blir tjusad av en värld full (ok, överlastad) med religiösa symboler, kristen mytologi, änglar och demoner. Keanu Reeves repriserar i princip sin Matrix-Neo med en liten extra hint av cynicism men han gör ju den rollen rätt bra. Jag väljer att inte granska historien allt för nära i sömmarna utan nöjer mig med att finna ett barnsligt stort nöje i flugmoln och Amityville Screech Beetles.

Demonstatus:
Se ovan… Constantine är helt enkelt fullskiten med riktiga demoner. Vars främsta syfte är att besätta människor. Tvångsföreställningarna tycks däremot vara halvblodens gebit.

Annonser

Exorcist II: The Heretic (1977)

alt. titel: Exorcisten II: Kättaren

Ju större organisation, desto längre handläggningstider. Det är en byråkratisk naturlag som tycks gälla även den katolska kyrkan. Fyra långa år efter händelserna i Georgetown och The Exorcist ombeds fader Philip Lamont att gräva lite djupare i den exorcism som orsakade Lankester Merrins död. Kanske inget jättelämpligt uppdrag för en präst som minuter innan uttryckt oro för sin förlorade tro och nära förestående utbrändhet?

Men fader Lamont är en samvetsgrann medarbetare och beger sig till New York där allas vår Regan MacNeil befinner sig. Regan tycks vara en välanpassad tonåring men psykiatrikern Gene Tuskin är övertygad om att flickan förtrycker minnen från det som hände fyra år tidigare. Och är det något som hemsöker psykiatriker är det tanken på förtryckta minnen.

Lämpligt nog har Tuskin utvecklat ”the syncronizer”, en mackapär som låter två personer under hypnos befinna sig i varandra medvetanden. Eftersom hon är en representant för vetenskapen i en (så kallad?) skräckfilm har hon inte en aning om vad hon gör när hon än en gång väcker demonen Pazuzu till liv inne i Regan.

Men allt är inte förlorat. Genom ytterligare hypnossynkroniseringar förstår fader Lamont att Merrin ägnat stora delar av sitt liv att bekämpa Pazuzu och att lösningen kanske finns hos en afrikansk man vid namn Kokumo som Merrin exorcerade för många år sedan.

Är Exorcist II en dålig skräckfilm? Nej, för det är ingen skräckfilm. Är Exorcist II en dålig film? Ja. Är Exorcist II en av filmhistoriens värsta styggelser? Mja, riktigt så långt vet jag inte om jag skulle vilja gå. Men jag kan förstå om biopubliken tyckte så 1977. Den förväntade sig en film som på något sätt skulle motsvara det de fått se fyra år tidigare och fick istället detta oheliga mischmasch av flashbacks (med en ny ”Regan” vilken inte är det minsta lik Linda Blair från originalet), gräshoppssvärmar, filosofisk evolution och ett ”Afrika” som helt uppenbart byggts upp i en studio.

Inte heller går det att jämföra Max von Sydow och Jason Millers intensiva insatser med Richard Burtons uttråkade uppenbarelse som Philip Lamont. Vill man vara snäll kanske man skulle kunna tänka sig att den katolske prästen helt enkelt ska vara överväldigat oförstående inför denna tvättäkta demon, men någon slags känsla borde man väl ändå kunna förvänta sig att karln ska förmedla? Von Sydow repriserar sin Merrin i flashback-scenerna men känns tyvärr ganska håglös, han också.

Regissörsuppgiften gick den här gången till John Boorman, vilken tydligen hade problem med besatta småflickor (till skillnad från manlig våldtäkt får man anta) och därför hade tackat nej till The Exorcist när det begav sig. Den här gången bjöd manuset på mer filosofiskt existentialistiska utmaningar vilket uppenbarligen var smakligare för Boorman. Dock inte smakligare än att han tillsammans med en viss Rospo Pallenberg skrev om stora delar av William Goodharts ursprungsmanus. För är det något en inspelning vinner på, är det ju att börja filma utifrån ett halvfärdigt manus, det vet ju alla.

Men även om Exorcist II inte är en av filmhistoriens sämsta produktioner dras den ändå med en hel del problem, där jag redan outat Burtons prestation och Boormans manus. Själva tempot är klunsigt och ryckigt. Boorman har i någon slags etnografisk frenesi varit alldeles för förtjust i att visa upp religiösa ritualer och scenerna i den ”afrikanska” grottkyrkan känns oändliga. Kanske hade det blivit bättre om regissören fått som han velat och kunnat spela in allt på plats i Etiopien? Nu satte budgeten p för sådana planer och det är smärtsamt uppenbart att ”Afrika” befinner sig på typ Warner Brothers parkering.

En detalj som sannolikt inte väckte särskilt mycket uppmärksamhet på slutet av 70-talet men som nu känns både unken och spekulativ är hur Regan genom sina särskilda krafter (se nedan…) mer eller mindre “botar” en autistisk flicka på Tuskins klinik. I en handvändning börjar flickebarnet inte bara prata utan springer också spontant fram för att ge sin mamma en stor kram.

Överhuvudtaget skulle jag vilja påstå att Boorman är fullkomligt kompetensbefriad vad gäller det mesta som skulle kunna skapa en skräckfilm av Exorcist II. Han siktade sannolikt på en drömsk stämning om djupsinnigt filosofiska spörsmål men slutresultatet blir sällan något utöver pseudometafysiskt snömos. Lägg till det det olyckliga valet att låta Pazuzu representeras av världens sämst inkompade flygande gräshoppa.

Bland halvhjärtade eller usla mittenpartier i trilogier (Matrix, Indiana Jones, Back to the Future, Mission Impossible, Austin Powers) kan Exorcist II: The Heretic tryggt ockupera i princip hela prispallen.

Demonstatus:
Ja, här fick vi alltså ett namn på typen som ibland låtsas vara Satan i (film)originalet. Merrins föraningar vid de irakiska utgrävningarna i The Exorcist antyder att Pazuzu skulle kunna vara en assyrisk demon. Klart är i alla fall att han är herre över alla luftens onda andar och manifesteras som ett moln av gräshoppor. Tyvärr betydligt mindre skrämmande än de halvt söndervittrade statyerna i originalet.

Anledningen till att Pazuzu hemsöker både Regan, Kokumo och en namnlös flicka som Lamont försöker exorcera är att de är människor med starka helande krafter och sådana godhjärtade typer vill Satan inte veta av. Förutom att besätta människor tycks Pazuzu också ha förmåga att också leverera tvångsföreställningar i form av mardrömmar eller syner. Exorcist II antyder dessutom att de besatta personerna eventuellt skulle kunna utgöra nästa evolutionära steg i mänsklighetens utveckling, vilken skulle leda fram till ett gemensamt medvetande.

Regan lyckas ju fördriva Pazuzu men exakt hur detta går till är högst oklart, manuset nöjer sig med luddiga hänvisningar till att hon är den som kan bryta det hypnostillstånd som uppstår när gräshopporna gnider vingarna mot varandra. Eller något i den stilen… Att Lamont handgripligen sliter hjärtat ur hennes dubbelgångare (också en manifestering av Pazuzu?) hjälper säkert också till.

Som synes är Exorcist II verkligen ingen stabil ledstång att hålla sig i om man behöver veta hur man ska exorcera demoner. Vänd er i så fall med förtroende till mr Friedkin och originalet istället.

The Sentinel (1977)

alt. titel: Ondskans redskap

Strike a pose! Fierce face! Smoky eyes! Modellen Alison Parker har verkligen hårdpluggat sina ANTM-lektioner och verkar klara sig rätt bra i New York-konkurrensen. Hon har också ett kärleksfullt och aktivt (de cyklar i Central Park, ok?!) samliv med advokaten Michael. Michael hoppas att det kanske ligger ett bröllop inom en nära framtid men Alison är inte riktigt lika säker. Hon har ju sin mammas lärdom från äktenskapet med fadern att hålla i minnet: aldrig hamna i en situation där ”I had nowhere else to go”.

Så Alison vill prompt ha en egen lägga istället för att boa in sig hos Michael. Kan man tänka sig att det är ett statement att hon dessutom väljer något som är så långt ifrån hans moderna glas-vita väggar-krom-skapelse man kan komma? Kanske borde Alison dock ha anat oråd när uthyraren verkar vara lite väl sugen på att få just henne som hyresgäst? Eller inför det snabba omnämnandet att gestalten som stirrar ut genom tornfönstret bara är en harmlös och blind gammal präst?

Annars är grannarna både bra och dåliga. Den lätt pimpinette mr. Chazen är kanske lite påträngande men för all del rätt rar med sin katt Jezebel och sin fågel Mortimer. Däremot är de tyska kvinnorna Gerde och Sandra lite märkliga, till och med i Alisons ögon. Hon borde ändå vara rätt modellhärdad kan man tycka, men tydligen har hon aldrig tidigare stött på ett par som på frågan vad de pysslar med frankt svarar ”We fondle each other”.

Efter en fråga till skräckkunnige bloggkollegan Filmitch fick jag mig en diger lista med demonfilmer och The Sentinel var den tidigaste av dem (själv tyckte han så här om filmen). Spännande! Inledningsvis tycker jag att filmen är på väg mot att bli en lite halvtrött Rosemary’s Baby-ripoff (ensam kvinna, gammalt hus, knepiga grannar) men filmen lyckas ta både en och två tvära kurvor som jag absolut inte hade förväntat mig och som håller både underhållningen och intresset uppe.

Om det nu inte räcker att få en supersmal Chris Sarandon iförd en prudentlig mustasch som faktiskt är rätt lik den min pappa hade vid ungefär samma tidpunkt. Plus en ung Christopher Walken och en ännu yngre Jeff Goldblum som är så tidig i sin karriär att han inte ens får vara med i förtexterna. Men den godispåse som är The Sentinels cast är avsevärt större än så. Eller vad sägs om följande line up: Martin Balsam, John Carradine, José Ferrer (som ”Robed figure”), Ava Gardner, Burgess Meredith, Eli Wallach, Jerry Orbach, Beverly D’Angelo, Tom Berenger (som “Man at end”) samt William Hickey.

Regisserar gör Michael Winner som tre år tidigare gjorde den högst kompetenta Death Wish. Nu är historien som ska berättas i The Sentinel inte på långa vägar lika rättfram men det finns ändå en hel del scener som blir rätt obehagliga (både för surrealism och rena skräck-effekter) samt en krypande stämning (länge är exempelvis Michaels bevekelsegrunder riktigt skumma) som gjorde det hela till en trevlig överraskning. Så pass trevlig att jag är beredd att ha en hel del överseende med löst hängande trådar, märkliga sammanträffanden och osannolika arkiveringsmetoder hos den katolska kyrkan.

Som i så många andra fall blev The Sentinel en rolig bekantskap eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle förvänta mig. Det är till och med en film jag skulle kunna tänka mig att återkomma till.

Demonstatus:
Aningens oklar, det vi har att göra med här är något som benämns som ”djävlar”. Själv känner jag mig dock generös och tänker mig att djävlar väl är några slags tjänare i helvetet och vad annat är väl demoner? I ett läge nämns också ordet ”legion”.

Trots att filmen försöker alliera sig ganska tajt (om än luddigt, om nu en sådan kombo är möjlig) med det katolska är det lite svårt att hitta igen de klassiska demontecknen. Hemsöker demonerna Alison med mardrömmar eller är det snarare läskiga uppenbarelser som hon stöter på under sina nattliga vandringar i huset? Någon slags besatthet är hon kanske också utsatt för, men är det verkligen demonernas fel?

När det gäller demonernas utseende har Michael Winner tagit en lika enkel som kontroversiell väg: han har helt enkelt samlat ihop en hel hög med personer som har olika kroppsliga deformiteter. Att Tod Browning gjorde det på 30-talet är väl kanske en sak men det känns aningens mindre smakligt 45 år senare.

Omtitten: The Exorcist (1973)

alt. titel: Exorcisten

Att ha ett demontema och inte se om världens mest klassiska exorcismfilm torde räknas som rent tjänstefel. Och eftersom jag är en samvetsgrann handläggare bänkade jag mig givetvis inför William Friedkins The Exorcist för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Den här gången låg självklart fokus på vad som de facto sägs om den demon som hemsöker lilla Regan McNeil. Ni vet, den där som får henne att inte bara spy ur sig hädelser mot Gud med samma frekvens som ärtsoppa, utan också (i vad som för särskilt katolska tittare bör vara en av filmens starkaste scener) onanera med ett krucifix.

Friedkin jobbar i det här avseendet främst med associationsscener. Inget konkret sägs egentligen om demonen men de otrevliga statyerna vid den irakiska utgrävningen och fader Merrins uppenbara obehag inför dem talar sitt tydliga språk. Något eller någon är i antågande och det är inte en besökare som man vill välkomna med öppna armar.

Men har kanske Chris McNeil välkomnat dotterns plågoande med öppna armar? Ellen Burstyns skådespelerska är en kvinna i karriären som lämnar sin dotter i andras vård när hon själv jobbar och har extravaganta spritfester hemma. Hon är dessutom ateist, ett förhållningssätt som tycks vara mer stigmatiserande i USA än vad vi svenskar sannolikt kan föreställa oss.

Men nej, jag tror inte att beskrivningarna av moderns upptagenhet ska tolkas som ett skuldbeläggande av henne. Jag upplever att filmen snarare för fram den lika vanliga som obegripliga situationen ”when bad things happen to good people”.

Gränsen mellan besatthet och psykisk ohälsa är som bekant oerhört svår att identifiera och i likhet med många andra exorcismskildringar gör Chris och Regan många turer hos läkarkollegiet innan de börjar söka andra lösningar. När det gäller den medicinska vinkeln måste jag erkänna att det absolut mest obehagliga vid just den här titten blev scenerna där Regan ligger, till synes helt hjälplös och blottad, inför alla smällande, skrällande och metalliskt mullrande maskiner. Det som torde vara relativt unikt i den här historien är att det faktiskt är läkarna själva som föreslår att Chris prövar alternativet exorcism, snarare än att vara motståndare till en sådan lösning.

Jag har aldrig tyckt att The Exorcist varit en särskilt läskig eller skrämmande film men det är otvetydigt att Friedkin lyckas skapa en svårslagen atmosfär i det kyliga flickrummet. Till stor del beror det säkert på att han klarat av att göra en förhållandevis realistisk film om övernaturliga ting. Merrin och Karras är inga katolska superhjältar, utan två vanliga präster som genomför en ritual fullt sanktionerad av den egna kyrkan. Det är också svårt att komma ifrån att Friedkin sannolikt ritade upp den definitiva kartan mot vilken alla påföljande exorcismfilmer måste förhålla sig, vare sig de vill eller inte. Förra gången jag såg filmen tyckte jag så här och jag kan nog tycka att betyget måste få hålla i sig.

Demonstatus:
Helt i enlighet med den katolska exorcismritualen talar vare sig Merrin eller Karras om en eller flera specifika demoner, utan håller sig till det mer generella begreppet ”unclean spirits”. Däremot talar ritualen direkt till Satan i formuleringar som ”ancient serpent”, ”foe of virtue” och ”persecutor of the innocent”. Det tycks också vara något som Regans inneboende plockar upp eftersom hen ibland uttalar sig som hen vore Satan själv.

Oavsett vilket snackar vi, förutom besatthet, minst tvångsföreställningar (riktade mot Karras) och hemsökelser (exempelvis den skakande sängen).

The Exorcist (1971)

alt.titel: Exorcisten

Den katolska ritualen för exorcism statuerar: ”om du ska göra ett demontema måste du läsa åtminstone en klassisk demonbok”. Nähä, inte det? Hmm, det känns som om jag har missat i min Wikipedia-research inför årets Halloween…

Nå, det är svårt att undkomma The Exorcist, särskilt som författaren William Peter Blatty återkom med uppföljaren Legion som han själv dessutom regisserade under titeln The Exorcist III. Själv hade jag goda minnen av den här boken, i klass med The Godfather i det att jag alltid hävdat att jag tycker bättre om boken än om filmen.

Men vid omläsning fick jag anledning att backa på den principen. Med William Friedkins filmatisering i färskt minne måste jag erkänna att regissören gör ett bättre jobb, både med att skapa en obehaglig stämning och skära bort delar som ärligt talat inte behövs för grundhistorien.

Vilken i likhet med typ varenda exorcismberättelse i mannaminne kan rymmas på en kaffeservett: den besatte måste exorceras för att bli av med sin hemsökande demon eller djävul. I det här fallet är det som bekant skådespelerskan Chris McNeils älskade dotter Regan som genomgår en sällsynt svårartad period av prepubertalt uppror.

Det man som läsare får från Blatty är en (ibland onödigt och övertydligt) detaljerad no nonsense-bok om en sönderstressad mamma som söker alla utvägar för att hjälpa sin dotter och en skeptisk präst. Författaren tar fiktionen till hjälp för att beskriva såväl svarta mässor som själva exorcismbusinessen. Allt annat kan sägas vara mer eller mindre extravaganta tårtdekorationer vilka vi ju alla vet kan vara allt från smaskiga till rent oätliga.

Något som egentligen inte gör någon som helst skillnad för själva historien men som är en intressant avvikelse från filmen är att fader Merrin i princip omgående identifierar demonen som Pazuzu och att det är ett väsen som han mött tidigare.

Fader Damien Karras är inledningsvis inte heller samma plågade själ som vi vant oss vid från filmen och blir därmed en viktig skuldra för Chris att luta sig mot. Det är hans research som lotsar oss genom både forskning om relationen mellan besatthet och psykisk sjukdom samt den katolska kyrkans exorcismritualer. Senare i boken är det också han som får utgöra en anledning för Merrin att lägga ut texten om demonens motiv för att besätta en oskyldig liten flicka som Regan.

Merrins teori (jag vet inte i hur hög utsträckning Blatty här stödjer sig på tidigare katolska teologer) är att demonen använder den besatta personen som ett verktyg för att så gudstvivel i hens omgivning. Dels genom uttalanden som spelar på gömda skuld- och skamkänslor som alla släpar runt på, dels genom att besattheten blir ett tydligt tecken på att Gud inte finns eller är ointresserad av mänskligheten. En god och allsmäktig gud skulle aldrig låta någon lida sådana kval under demonens inflytande.

Att demonen kan spela på Karras skuldkänslor inför den döda modern är väl nästan lika välkänt som det tvetydiga utropet ”Take me! Take me!”. Vad som däremot görs betydligt mer explicit i boken (till och med av demonen själv) är Chris eventuellt saggiga moderskap. Blatty utrustar henne med en redan död son, vilken kanske gett henne så svåra mentala ärr att hon aldrig kunnat knyta an till Regan på samma sätt. Regans pappa Howard stack eftersom han blev sotis både på Chris karriär och hennes relation med dottern. Och som grädde på moset tvingar Regans ”sjukdom” Chris att tacka nej till ett hett efterlängtat regissörsjobb vilket skulle ha varit nästa steg i hennes karriär.

Blattys The Exorcist är ingen dålig bok, den var bara inte lika bra som jag mindes den. Tyvärr lider den förstås också av efterföljande årtionden av exorcismskildringar vilket förtar den eventuella fräschör som den hade där i början av 70-talet. Det den har mot Friedkins film är helt klart en högre äckelfaktor i beskrivningarna av hur den demoniska Regan översköljer de inblandade med alla upptänkliga kroppsvätskor (plus några till). Men bland litterära förlagor vars filmatiseringar blivit ännu mer kända är The Exorcist absolut inte boken man behöver plocka upp allra först.

Demonstatus:
Pazuzu var ingen typ som Blatty hittade på själv, utan han hör hemma i gammal mesopotamisk religion. Han är både en slags demonkung och själv ansvarig för sydvästanvinden, en vind som för med sig såväl torka som gräshoppor. Utseendemässigt är han en blandning mellan människa och olika djur (exempelvis lejon, hund och skorpion).

Här snackar vi, förutom besatthet, minst tvångsföreställningar (riktade mot Karras) och hemsökelser (exempelvis den skakande sängen).

Demons come when they are called #2

Fortsättning på gårdagens inledningsinlägg till årets halloweentema.

***

Den katolska kyrkan utvecklade under historien alltså en komplicerad och avancerad struktur för att klassificera och identifiera demoner, hur man ska undvika dem samt behandla personer som blev besatta av dem. Och det är väl kanske där den starkaste fascinationen för inte minst skräckfiktion ligger; att katolicismen hela tiden någonstans ändå betraktar detta med änglar och demoner, himmel och helvete som reella fenomen som man måste ta hänsyn till i vardagen.

I en allt mer varierad uppsättning av så kallade Grimoires (den tidigaste sägs härröra från Kung Salomon himself) listas ett stort utbud av demoner och deras respektive krafter. Här möter vi bekanta namn som Lucifer, Mammon och Belphegor men också den kanske något mindre kände Belias vilken frestar kvinnor att skvallra under högmässan. Eller vad sägs om demonen Luvart som enligt Sebastien Michaelis Admirable History från 1613 skulle ha slagit sig till ro i en nunna vid namn Madeleine?

Självklart blev det i detta sammanhang också viktigt att hålla koll på hur många demoner man hade att tampas med. Men med tanke på att de som tog sig an den uppgiften gärna blandade in numerologi i sammanhanget känns sanningshalten i summeringarna något skakiga. Givetvis siktade de flesta in sig på Odjurets välbekanta nummer 666 från Uppenbarelseboken. Grimoiren Pseudomonarchia Daemonum från slutet av 1500-talet föreslog exempelvis att det fanns exakt 4 439 622 demoner, varken mer eller mindre. Hur visste man det? Jo, för att det självklart fanns 666 legioner med 6 666 demoner i varje legion, vilka anfördes av 66 demonofficerer.

En nästan lika livligt diskuterad fråga som demonernas olika krafter var huruvida de kunde ta fysisk form på egen hand. Och om de kunde det, kunde de då utföra de mest basala av mänskliga drifter? Demoner kopplades tajt till både (kvinnlig) sexualitet och barnafödande och teologernas påhittighet var stor i det här avseendet. Bland annat var risken stor att demoner snattade sperma från nyligen döda män (de som saknade utrustning för sådan produktion i alla fall) för att göra kvinnor gravida. Bland annat därför var det viktigt att begrava män så snabbt som möjligt.

Den judeo-kristna demonologin utgör alltså ett dignande smörgåsbord av otrevliga berättelser och hemska varelser. Vad passar väl bättre än att bänka sig inför det och kalla på ett par demon(filmer) så här lagom till Halloween?

I vanlig ordning har jag mer eller mindre slumpmässigt valt ut ett antal filmer som jag hoppas ska kunna passa in i årets tema. Det är inte utan att jag närmar mig det med en viss tveksamhet. Demonhistorier kan bli jädrigt läskiga men särskilt exorcismteman kan samtidigt bli mördande trista, inte minst om man kör den så populära BOATS-vinkeln på det hela.

Men med lite uppmuntrande tillrop från er läsare ska vi nog ta oss igenom bloggens sjunde Halloween-tema. För visst hänger ni med ett år till? I morgon är första filmen ut faktiskt inte ens en film. Intrigiung, eh? Medan ni funderar på den gåtan är ni varmt välkomna att kika på vilka filmer som ingått i bloggens tidigare Halloween-teman. Eller varför inte läsa om demonfilmer som redan förekommit på bloggen och som därmed kanske inte (man kan aldrig så noga veta med demoner…) dyker upp under det här temat?

2011 — Klassiska skräckhistorier
2012 — Fjälliga fasor
2013 — Hammer Film Productions
2014 — Found Footage och Kroppssnattande
2015 — Vampyrer
2016 — Zombies

Night of the Demon (1957)
The Exorcist (1973)
To the Devil a Daughter (1976)
Def by Temptation (1990)
Fallen (1998)
The Exorcism of Emily Rose (2005)
[REC] (2007)
Paranormal Activity (2007-2015)
Jennifer’s Body (2009)
Sinister (2012)
The Conjuring (2013)
Annabelle (2014)
The Dark Tower (2017)

Demons come when they are called #1

Det är Halloweenmånadens första dag. Temadags!

***

Visst är det skönt att ha något att skylla på när saker och ting går åt helvete? Något eller någon…

De flesta kulturer har haft föreställningar om andar eller gudomliga krafter som kan påverka människor på olika sätt, onda som goda. Det är också från ett sådant begrepp som man vanligtvis hänför själva namnet demon. Grekiskans δαιμόνιον (daimonion) är helt enkelt en övernaturlig kraft som inte i sig självt är vare sig ond eller god. Men lets face it, visst är det så mycket mer kittlande och spännande med de onda krafterna?

Tidigt inom den judeo-kristna tron tycks man ha identifierat onda och demoniska krafter, vars syfte var att förleda människan till synd, att pröva hennes tro. Islam har i sin tur djinner av olika slag (onda och goda) och även inom exempelvis hinduismen finns det föreställningar om onda andar.

Självaste Jesus fick förvisa ett antal sjukdomsframkallande demoner, särskilt i Lukasevangeliets berättelser. Lite mer fart blir det dock om man vänder sig till de apokryfiska böckerna där det bland annat berättas att alla Egyptens förstfödda egentligen dödades av en demon vid namn Mastema. Det anges också att i det stora slaget mellan Ljus och Mörker kommer ondskans krafter att anföras av demonen Belial.

Demoners absoluta ursprung verkar vara något oklart eller i alla fall en historia som det inte finns någon riktigt konsensus kring. Å ena sidan har vi Adams ökända första hustru Lilith som, så fort hon tagit sig utanför tvåsamhetens hank och stör, satte igång att både ligga med och avla nya demoner. Eventuellt var hon till och med själv en demon.

Å andra sidan finns den välkända berättelsen om hur Lucifer, morgonstjärnan, lackade ur på sin himmelska mandatbrist och bestämde sig för att hitta en egen spelplan (eller blev förvisad från himlen. Allt hänger på perspektiv). Med sig fick han ett antal rebelliska änglar och tillsammans röjde de runt ett tag på jorden vilket primärt tycks ha inneburit att de passade på att ligga med villiga kvinnor (tänk bad boy-auran hos rebellänglar, O.M.F.G.) Avkomman från de här unionerna kallades nefilim och är eventuellt liktydiga med demoner. Samtidigt finns det texter som mer eller mindre likställer de fallna änglarna med demoner. Bristen på entydiga besked när det kommer till demoner är alltså närmast total.

Vet man något om demoner är det väl att de är ena hejare på att besätta människor (besatthet/possession). I princip alla religioner som innehåller demoner tycks också omfatta övertygelsen om att de kan överta en människas kropp. Det fina i kråksången med besatthet är att den utsatta personen inte anses ansvarig för sina handlingar. På ett sätt skulle man alltså kunna säga att besatthet ger offret ett slags syndernas carte blanche.

Besatthet är dock bara ett, om än det mest genomgripande, sätt som demoner och deras ledare Satan använder sig av för att plåga mänskligheten (i alla fall om vi håller oss till den kristna mytologin). Andra tillvägagångssätt är exempelvis mardrömmar (tvångsföreställningar/obsession), otursförföljelse (förtryck/oppression) eller påverkan på djur, byggnader eller ting (hemsökelse/infestation).

Sedan medeltiden har den katolska kyrkan också varit helt på det klara vilka kännetecken som krävs för att det ska handla om en ”äkta” besatthet och inte exempelvis psykisk sjukdom hos offret:

• Övermänsklig styrka
• Språkkunskaper som offret inte borde kunna ha
• Övriga kunskaper som offret inte borde kunna ha
• Hädande, obscena gester och en avsmak inför heliga symboler eller reliker

Hur blir man då av med en sådan ovälkommen ockupant? Att bjuda på kaffe kan ge oklara signaler, här behövs det kraftigare doningar i form av exorcism. Inom den katolska kyrkan hör exorcism inte de mest heliga riterna, sakramenten (där bland annat dopet och bikten ingår), men ses som en helig handling i paritet med exempelvis korstecknet.

Ritualen styrs av De Exorcismis et Supplicationibus Quibusdam (Of Exorcisms and Certain Supplications), ett dokument som senast reviderades och publicerades 1999. Ett av de nya tilläggen var en kraftig(are?) varning att inte förväxla äkta besatthet med psykisk sjukdom. Själva genomförandet ändrades dock inte på något genomgripande sätt, en exorcism handlar i grund och botten om att exorcisten (som bör vara en särskilt utbildad präst) genom böner, välsignelser och åkallande av Jesu namn övertalar eller tvingar demonen att lämna offrets kropp.

”I adjure you, ancient serpent, by the judge of the living and the dead, by your Creator, by the Creator of the whole universe, by Him who has the power to consign you to hell, to depart forthwith in fear, along with your savage minions, from this servant of God, N., who seeks refuge in the fold of the Church. [—] For it is the power of Christ that compels you, who brought you low by His cross.”.

Möjligen fanns ett behov av uppdateringen (innan dess hade dokumentet setts över 1614, så det började ju ha ett par århundraden på nacken) då en allt vildare flora av demoner och exorcismritualer i populärkulturen under 60- och 70-talet ledde till en kraftig ökning av ansökningar om exorcism, åtminstone i USA.

To be continued…

The Passion of the Christ (2004)

Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.

The Last Temptation of Christ (1988)

alt. titel: Kristi sista frestelse

Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.

Casanova (2005)

Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.