X2: Kreativa kvinnor (2022)

Som av en ren händelse bjussade hemma biografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.

Våra huvudpersoner delar dock fler likheter än att bara ha fått ge sina förnamn till en filmtitel. Både Hilma och Emily är hyfsat klassiska biografi-filmer, vilka tar sin början livets slutskede för att sedan hoppa tillbaka ett antal år. En upptakt som förstås ska tjäna till att vi som publik ska fatta poängen med den berättelse vi får ta del av. Det vill säga: två i nutiden otvetydigt välkända och hyllade konstnärer men som i sin samtid och/eller av sina närmaste inte direkt får några stående ovationer.

Men sedan hoppar alltså både Hilma och Emily tillbaka i tiden och det är dags för den delen av en biografi-film som lägger grunden för deras respektive intressen och drivkrafter. Hilma af Klint är en ivrig beundrare av sin farfar, viceamiralen och sjökartografen Gustaf af Klint. Hon vill gå i hans noggranna forskar-fotspår och förstå hur allt hänger ihop, men ser denna väg genom sitt konstnärsskap. Emily Brontë växer i sin tur upp i en liten, tajt familj där tillgången till den stormiga, romantiska litteraturen tycks ha varit god. Alla fyra syskonen Brontë hyser mer eller mindre högtflygande författar- och poetdrömmar.

Hilmas kamp blir inledningsvis främst en könsmässig sådan. Hon blir förvisso antagen till vad som nu är Konstfack och Konstakademien, men då enbart till den senares ”fruntimmersavdelning”. En tid när det finaste beröm eleverna kunde få var ”Målningen ser ju inte ens ut att vara gjord av en kvinna!”

Medan Emily snarare kämpar för att inte behöva passa in i den rådande mallen rent personligt. Såsom varande prästdöttrar var det självklart att hon och hennes systrar skulle utbilda sig till lärare och sedan spendera sitt liv med att lära och uppfostra andras ungar. Mellansystern Emily är dock närmast sjukligt blyg och känd i den lilla Yorkshire-byn Haworth som ”the odd one”. Hon eftersträvar tankefrihet och en möjlighet att leva ut sin intensiva och passionerade natur.

Så långt finns det alltså likheter mellan Hilma och Emily. Även när det kommer till kärleken påminner filmerna om varandra, men jag uppfattar att Emily tar sig betydligt större friheter i detta avseendet. I fallet Hilma har det ändå funnits en Anna Cassel (landskapsmålare) i Hilmas omedelbara närhet, men jag kan inte se att det tycks vara ett etablerat faktum att de två kvinnorna var ett kärlekspar. Hilma af Klint verkar samtidigt ha omgett sig främst med kvinnor under hela sitt liv. När det gäller Emily tvingas jag konstatera att det aldrig verkar ha funnits någon ung, snygg och vältalig pastorsadjunkt i det Brontëska hemmet att förälska sig i. Varken för Emily eller någon av de andra systrarna.

Och det är i och med detta som Emily viker av en smula från Hilma. Den svenska filmen (regisserad av Lasse Hallström) strävar efter att beskriva Hilma af Klints konstnärsskap och hur hon ständigt försökte hitta den sammankopplande kraften mellan sitt måleri samt strömningar som spiritism, teosofi och antroposofi. Medan debuterande Frances O’Connor, som också skrivit manus till Emily, snarare verkar ha velat skapa en historia som ska spegla hela det gotiska melodram som författarinnan öst in i sin roman, Wuthering Heights. Det finns många mer eller mindre tydliga anspelningar på att Emily liknar sin roman-Cathy. En kvinna med ett stormigt inre, en lidelse som aldrig leder till något gott och mörka, blixtrande ögon.

Jag har svårt med historier som tar sig så pass stora friheter med sanningen som Emily. Men om man kan släppa att det som visas på duken absolut inte ska tas för någon sanning om författarens verkliga liv eller psyke är filmen en ganska underhållande spin-off(-ish) på Wuthering Heights. Huvudrollen spelas av Emma Mackey och hon är riktigt duktig, särskilt när det gäller minspel. I den mån jag kan tro på filmens turbulenta kärlek, är det hennes utspel jag tror på.

Där ligger tyvärr Tora Hallström en smula i lä i rollen som Hilma, men då tvingas hon å andra sidan prata engelska hela tiden. Jag kan förstå att man velat försöka nå en större och mer internationell publik med Hilma, men som svensk funkar det ärligt talat så där när Lily Cole ska försöka uttala tungvrickare som ”Luntmakargatan”. Jag förstår heller inte regissören Hallströms val att låta många av stadsexteriörscenerna se ut som sådana där gammaldags, kolorerade filmer med ryckigt rörelsemönster. Utseendemässigt påminner det om Peter Jacksons They Shall Not Grow Old, men kombinationen med helt “vanligt” foto inte funkar för min del. Jag blir bara utkastad från filmens stämning.

Tyvärr är ingen av filmerna något mästerverk, vare sig som biografi-film eller underhållning. Samtidigt är bägge stabila och hyggligt snygga produkter som absolut skulle kunna vara värda en titt. Inte minst för att de lyfter kvinnliga konstnärer som ges egen agens och strävan efter självständighet.

Hilma (2022)

Emily (2022)

X2: Stumfilm (1922 & 1927)

Häxan (1922)

alt. titel: Heksen, La sorcellerie à travers les âges, Die Hexe, Hexen, La stregoneria attraverso i secoli, La brujería a través de los tiempos, Häxan: Witchcraft Through the Ages

Det tog mig väldigt lång tid att komma fram till denna välkända stumfilm, vilken brukar hållas högt, i inte minst skräckfilmskretsar. Hyllningarna och positiva jämförelser gentemot exempelvis Das Cabinet des Dr. Caligari eller Nosferatu lade möjligen mina förväntningar på en orimlig nivå, ety detta var helt klart mer intressant ut ett filmhistoriskt perspektiv än en njutbar eller underhållande filmupplevelse.

Fortsätt läsa ”X2: Stumfilm (1922 & 1927)”

Luz (2019)

alt. titel: Luz, La Fleur du Mal, Luz, la flor del mal, Luz: The Flower of Evil

Mannen som kallas El Señor är storsint nog att erkänna att han kan göra misstag. Det kan vara så att barnen han kommit dragandes med och påstått vara Jesus, faktiskt aldrig var Jesus. I värsta fall kan de ha varit Djävulen i förklädnad. För som El Señor, förbryllande nog, ständigt påpekar: godhet och ondska är till förvillelse lika varandra. Gud kan göra det till synes onda och fula; Djävulen det till synes goda eller vackra.

Fortsätt läsa ”Luz (2019)”

Santa Sangre (1989)

Är man någorlunda filmintresserad kommer man ganska snart i kontakt med konceptet ”Jodorowsky’s Dune”. Den chilensk-franske allkonstnären Alejandro Jodorowsky blev i mitten av 70-talet tillfrågad om han inte ville regissera den första filmadaptionen av Frank Herberts SF-dunderhit Dune. Jodorowsky drog upp enormt storslagna planer för projektet som skulle resultera i en 14 timmar lång film samt innehålla både Salvador Dalí och musik av Pink Floyd. Det säger sig självt att sådana ambitioner kollapsar under sin egen tyngd och det blev aldrig någon film. Innan David Lynch, vill säga.

Fortsätt läsa ”Santa Sangre (1989)”

Ett, tu…TV-serier! #23

Midnight Mass (2021, 1 säsong och 7 avsnitt)

Välkommen till Crocket Island, i folkmun kallad the Crock Pot. Lite av en utflyttningbygd måste man ändå säga även om vi landar i en tid när det faktiskt finns en del nytillskott. Eller ja, två hemvändare och ett nytillskott. Särskilt det där sista nytillskottet röner en viss uppmärksamhet ety fader Paul är en ung och energisk präst som ska ersätta den sjuke Monsignor Pruitt. Ön har lite drygt 120 bofasta och alla skulle de kunna få plats i den lilla kyrkan. Men nu för tiden är den delen av församlingen som verkligen släpar sig iväg till gudstjänsterna betydligt mindre än så. Rätt minimal, faktiskt. Men fader Pauls ankomst ska sakta men säkert ändra på den saken.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #23”

Respect (2021)

Respekt är klurigt. Det sägs att man aldrig kan kräva det, bara förtjäna det. Ändå är det många som tror att vapen i hand är det enklaste sättet att få omgivningens respekt. För Aretha ”Ree” Franklin har vägen till respekt alltid gått genom musiken. Redan tidigt får hon välmenande råd – ”musiken kommer att rädda ditt liv” och ”din röst tillhör bara Gud”. Men även om hennes omgivning respekterar hennes talang vete tusan hur det är ställt med respekten för hennes person.

Fortsätt läsa ”Respect (2021)”

El Cid (1961)

”So, as we set out this year to defeat the divisive forces that would take freedom away, I want to say those fighting words for everyone within the sound of my voice to hear and to heed, and especially for you, Mr. Gore: ’From my cold, dead hands!’”

Fortsätt läsa ”El Cid (1961)”

Boy Erased (2018)

Baptistpastorn Marshall Eamons tackar varje söndag innerligt Gud för sitt goda liv från pulpeten. Han är ingen fullkomlig man, oh nej, men hans bilfirma och pastorstitel gör honom till en av bygdens Starke Män. Han är gift med Nancy, en Respektabel och Vacker Quinna, och tillsammans har de Jared, en God Son. Basketstjärna i high school och med cheerleaderflickvännen Chloe.

Fortsätt läsa ”Boy Erased (2018)”

Utvandrarna (2021)

Det är högst motvilligt som Kristina Nilsson sätter sig i vagnen tillsammans med maken Karl-Oskar och barnen Lill-Märta, Johan och Harald för att påbörja resan som först ska göra dem till ut- och sedan invandrare. För Kristina är Sverige Hemma och Amerika Borta och aldrig mötas de två. Men Sverige är också ett Hem fullt av steniga åkerlappar, fattigdom, svält och döda flickebarn. Därför går Kristina med på Karl-Oskars önskan att pröva lyckan på andra sidan havet. Men även när han hittat den perfekta biten mark, vid stranden av sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota, och lyckats bygga en präktig stockstuga åt dem, har hon svårt att finna sig tillrätta.

Fortsätt läsa ”Utvandrarna (2021)”

Körkarlen (1921)

alt. titel: Køresvenden, Kørkarlen, La charrette fantôme, Der Fuhrmann des Todes, Il carrettiere della morte, The Phantom Carriage, The Phantom Chariot, The Stroke of Midnight, Thy Soul Shall Bear Witness

Inledningsvis blir Victor Sjöströms klassiska stumfilm Körkarlen en extremt förvirrande upplevelse. Via filmtexterna informeras vi om att “slumsystern” Edit ligger för döden (i lungsot, vad annars?). Jag är obekant med begreppet men gissar att det är en eufemism för “prostituerad”. Grejen är att Körkarlen pågår en bra stund innan tittaren får tydliga bevis för att “slumsyster” snarare är den prostituerades motsats, en frälsningsarmésoldat som jobbar i slummen för att ta hand om de fattiga och utstötta.

Fortsätt läsa ”Körkarlen (1921)”