You are currently browsing the tag archive for the ‘Kristendom’ tag.
alt. titel: ¿Dónde estás, hermano?, O’ Brother, O Brother, Where Art Thou? – Eine Mississippi-Odyssee, Fratello, dove sei?, Oh, Brother!
Alla drömmer vi väl om en tillvaro vid the Big Rock Candy Mountain där hönorna lägger löskokta ägg och alla vakthundar har gummitänder (eller någon personlig version därav)? För Ulysses Everett McGill representeras den tillvaron av det där värdetransportrånbytet på 1,2 miljoner dollar som han grävde ned innan han åkte in i fängelse. Nu ska man dock dämma upp området, vilket innebär att Everett måste rymma och hämta kosingen innan hela härligheten kommer att befinna sig på sjöbottnen.
Läs hela inlägget här »
Kuratorn Patricia Consolacion har vigt sitt liv åt att försöka hjälpa ungdomar som mår dåligt. I det perspektivet är hon bra placerad på St. Lucias flickakademi, en anrik katolsk institution. Här finns det nämligen en hel del tjejer vars psykiska hälsa svajar betänkligt. Så pass betänkligt att Anna måste föras bort från skolan av oklar anledning (eleverna tisslar och tasslar: hittade man henne verkligen fullkomligt från vettet i ett av badrummen?) och Clara en morgon hittas död på gräsmattan.
Läs hela inlägget här »
Anne Stewart vet exakt hur spöken ser ut och älskar att skrämma sin lillebror Nicholas med bilden av skepnader med lakan över sig och rasslande kedjor i händerna. Och pojken Victor som hon börjat se i huset hemma på Jersey ser inte alls ut så, så han kan ju inte vara ett spöke. Anne föredrar att kalla Victor och hela hans familj för ”inkräktare” och kan också rita teckningar av dem. Inklusive en skrämmande gammal dam med spretigt hår.
Läs hela inlägget här »
alt. titel: De djävulska, Det onde spill, Rædslernes hus, Die Teuflischen, Diabolique
Michel Delassalle styr sin internatskola med järnhand och ett ständigt öga på plånboken. Eleverna får dåligt med mat och lärarnas middagsvin ransoneras hårt. Men både eleverna och de anställda (manliga) lärarna kommer enkelt undan om man jämför deras situation med dels Christina Delassalle, dels Michels älskarinna Nicole Horner. Också de lärare på skolan, ska tilläggas.
Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.
Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.
alt. titlar: The Prophecy II, God’s Army II, The return of God’s army, Profetian – Djävulens sändebud, The Prophecy 3: The Ascent, God’s Army III
Nog för att jag gillade religionsskräckisen The Prophecy från 1995 riktigt bra. Så bra att den skulle kunna motivera hela fyra stycken uppföljare vet jag väl däremot inte om jag tyckte att den var. Men nu finns de alltså i sinnevärlden: The Prophecy II, The Ascent, Uprising och Forsaken. Riktigt så masochistisk har jag inte blivit ännu att jag tar mig an direct-to-video-filmer inspelade i Bukarest. Därför nöjde jag mig med att se The Prophecy II från 1998 och The Ascent (konkurrent om titeln ”tristaste uppföljarnamnen ever”) från 2000.
alt. titel: God’s Army
Lite av en besvikelse måste erkännas – jag körde igång The Prophecy i tron att den skulle passa i 2017 års Halloween-tema som ett krucifix i exorcismkittet men insåg omgående att jag inte att kommit ihåg grundhistorien tillräckligt väl.
Jag gissar att många i min 70-talsgeneration är lika välbekanta med omslaget till Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor som de till Jean M. Auels Grottbjörnens folk, Stephen Kings Det och Virginia Andrews Blomblad för vinden.
Man skulle kanske kunna tro att Selma Lagerlöf med sin Jerusalem velat skriva en allegorisk roman. Kanske beskriva hur religiösa slitningar, liknande dem mellan judar, kristna och muslimer om den heliga staden, lika gärna kan uppstå på hemmaplan. Hela första halvan av romanen utspelar sig nämligen inte alls i österlandet, utan i en ursvensk dala-socken.
That’s what HE said!