Boy Erased (2018)

Baptistpastorn Marshall Eamons tackar varje söndag innerligt Gud för sitt goda liv från pulpeten. Han är ingen fullkomlig man, oh nej, men hans bilfirma och pastorstitel gör honom till en av bygdens Starke Män. Han är gift med Nancy, en Respektabel och Vacker Quinna, och tillsammans har de Jared, en God Son. Basketstjärna i high school och med cheerleaderflickvännen Chloe.

Men orosmolnen hopas i horisonten – Jared och Chloe gör slut strax innan Jared far iväg till college. Och när Jared återvänder till hemmet kommer ett märkligt samtal från till föräldrarna som anklagar sonen för homosexualitet. Efter en kort period av blånekande erkänner Jared att han ”tänker på män”. Det enda Marshall kan tänka inför utsikten att hans son är ”a homosexual” är ”God help me”.

Men pastor Eamons är inte en sämre kristen än att han kan ta hjälp av andra och skriver därför in Jared i ett tolvdagars-omvändelseprogram, Love in Action. För om Jared verkligen vill ändra sig, verkligen vill återvända till Gud, ska Marshall och Love in Action givetvis hjälpa honom med det.

För som centrets ledare Victor Sykes formulerar det – alla som söker sig till Love in Action har ett hål där Gud borde vara och de försöker istället fylla hålet med homosexualitet och promiskuitet. Vad göra åt detta? Jo, ”fake it ’til you make it”, ”become the man you’re not” och snart är Gud tillbaka i ens liv igen. Förutom övningar i att inta en hypermaskulin pose och drämma till basebollar ska ungdomarna dessutom kartlägga alla former av synder i sina egna familjer, göra en ”moralisk inventarielista” över alla sina synder och sedan bekänna inför hela gruppen vilka avskyvärda mänskliga varelser de hittills varit. Men nu vill de, med Guds hjälp, verkligen förändra sig. Hallelujah!

Skådisen Joel Edgerton återvänder till regissörsstolen efter den fullt godkända thrillerdebuten The Gift från 2015. Här skapar han ett lika fullt godkänt BOATS-drama, ety Jared Eamons heter egentligen Garrard Conley och är en författare som har skrivit om sina egna erfarenheter av omvändelse”terapi”.

Garrard, eller Jared här då, gestaltas av Lucas Hedges som jag mest känner igen från Greta Gerwigs Lady Bird där han också spelade en pojke som försöker dölja sin homosexualitet. Regissören själv har valt rollen som Mr. Sykes och det är ganska passande eftersom Edgerton är bra på att spela lätt obehagliga män, vilka från början kan framstå som hur rekorderliga som helst. Mor och far Eamons är lite mer anonyma i själva handlingen men knappast i rollbesättningen eftersom de porträtteras av Nicole Kidman och Russell Crowe (lex ”us aussies gotta stick together”?). Har du någonsin undrat hur det skulle se ut om Nicole Kidman försökte leka look-a-like med Dolly Parton, är detta filmen för dig.

Själv kan jag tycka att det är lite olyckligt att föräldrarna hamnar så pass mycket i bakgrunden, för den stora förändringen eller omvändelsen görs nämligen av dem. Inte för att förminska vare sig Jared eller Garrards kamp och lidande för rätten att vara en egen individ utan att bli fördömd för det, men det är en kamp och ett lidande som vi sett beskriven förut. Det skulle ha varit mer intressant att få en djupare förståelse för hur Nancy kommer till insikt om att Love In Action är mer eller mindre lurendrejeri och dessutom vågar göra något åt det. Eller hur Marshall kämpar med att släppa tanken på att hans son förkastat den Gud han själv vigt sitt liv åt. Hur utvecklas deras relation på grund av sonens avslöjanden och hur reagerar vänner och grannar i den rättrogna Arkansas-staden? I det perspektivet blir Boy Erased en lite väl personlig uppgörelse mellan just Garrard och hans föräldrar, en avslutande ton som i mina öron inte riktigt stämmer överens med det vi fått se tidigare.

Samtidigt är Boy Erased förstås också en film som har en viktig historia att berätta. Viktig, eftersom det fortfarande finns barn och ungdomar som växer upp i familjer som är övertygade om att homosexualitet (eller all annan -sexualitet som inte är hetero- för den delen) är en synd så grov att inte ens Gud kan förlåta den. Som blir itutade att sexualitet är ett val eller åtminstone något som du kan göra dig av med om du bara har den rätta viljan och ber Gud om förlåtelse. Vars HBTQ-tillhörighet fördömas och förlöjligas – vad ska de hitta på härnäst de där knasbollarna, ekorrar och enhörningar? Och, inte minst, eftersom det fortfarande finns organisationer som skor sig på alla dessa familjetragedier och tvingar minderåriga att förkasta sig själva.

Utvandrarna (2021)

Det är högst motvilligt som Kristina Nilsson sätter sig i vagnen tillsammans med maken Karl-Oskar och barnen Lill-Märta, Johan och Harald för att påbörja resan som först ska göra dem till ut- och sedan invandrare. För Kristina är Sverige Hemma och Amerika Borta och aldrig mötas de två. Men Sverige är också ett Hem fullt av steniga åkerlappar, fattigdom, svält och döda flickebarn. Därför går Kristina med på Karl-Oskars önskan att pröva lyckan på andra sidan havet. Men även när han hittat den perfekta biten mark, vid stranden av sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota, och lyckats bygga en präktig stockstuga åt dem, har hon svårt att finna sig tillrätta.

Att klämma ihop Vilhelm Mobergs Utvandrar-epos om fyra volymer på en enda film känns som ett mission impossible. Nästan på nivån att klämma ihop Stephen Kings The Dark Tower-serie på en enda film. Men för all del, manusförfattarna till Utvandrarna, Siv Rajendram Eliassen och Anna Bache-Wiig, har smalnat av berättelsen rejält och fokuserat mer eller mindre uteslutande på Kristinas del i det hela. De religiösa tvivlen, den tärande hemlängtan, kärleken till sin halsstarrige make, moderskapet samt systerskapet med horan Ulrika i Västergöhl. I någon mening är jag trots allt tacksam för det tunnelseendet eftersom det i alla fall minimerar tiden som spenderas med spyorgier ombord på briggen Charlotta

Å andra sidan: jag gillar Mobergs emigrantepos mycket av samma anledning som jag gillar Laura Ingalls Little House on the Prairie-serie: jag får en inblick i en helt annan tillvaro än den jag är van van vid. Det är något outsägligt fascinerande med personer som helt kan skapa grunden för sitt eget liv; bygga sitt eget hus, odla sin egen mat. När nu denna nya version av Utvandrarna istället fokuserar så intensivt på Kristina känner jag efter ett tag att jag kanske blir en smula less på hennes ständiga tvivel och miserabla sinnesstämning. Inte så att Rajendram Eliassen och Bache-Wiig på något radikalt sätt ändrat på detta från Mobergs version, men den innehåller ju en hel del annat också (för att uttrycka det milt, en stor del av persongalleriet är puts väck, bland andra Robert Nilsson och hans drängkollega Arvid) som kan balansera upp perspektiven.

Fast några friheter har ändå manusförfattarna tagit sig gentemot källmaterialet. Filmen är tillägnad ”alla modiga mödrar” och ett viktigt dramaturgiskt klimax nås när Kristina stolt proklamerar för den hårdnackade prästfrun Judit att Kristina Nilssons barn (inte minst hennes döttrar) får bete sig hur de vill, så länge de håller Guds godhet i sina hjärtan. Därmed tar hon ställning för goda handlingar och intentioner, snarare än ytan och regelboken. Tidigare har Judit nämligen kunnat få Kristina till en hel del eftergifter med hänvisning till att de ju fortfarande måste upprätthålla den svenska lutherdomen, den enda sanna religionen. För amerikanska sekterister, bevare oss milde herre Gud!

Samtidigt vill Utvandrarna försöka slå två flugor i en smäll genom att direkt efter hänvisningen till alla modiga mödrar också visa oss hjärtskärande bilder på allehanda (båt)flyktingar. Påminna oss om att det fortfarande finns folk som flyr för sin överlevnads skull. Det är ett tillägg som tyvärr känns allt för mycket som en eftertankens kranka blekhet och jag ställer mig en smula frågande till att likställa 1800-talets svältemigranter med nutidens krigsflyktingar.

Kristinas tema är för all del välvilligt men inte det som jag fastnat allra mest för i min egen läsning av Moberg. Jag saknar exempelvis närvaron av den milde Danjel från Kärragärde och hans trogna hustru Inga-Lena. Det är i mina ögon dock ett mindre problem för Utvandrarna som film betraktat, det har snarare karaktären av en skillnad i läsupplevelse. Då blir det svårare att svälja att själva skådespelandet på det hela taget känns väldigt stelt. Kristina och Ulrika ska vara bästa vänner men deras dialog låter inte så mycket som ett samtal, som två personer som läser repliker mot varandra. Framförallt Tove Lo som Ulrika känns ofantligt obekväm, men så är detta i och för sig också hennes debutroll såvitt jag kan förstå. Samtidigt är det inte det lättaste att försöka få 20-tals-peppningar som ”Du är stark!” att flyga på ett trovärdigt sätt på 1850-talet.

Däremot skulle jag kunna instämma i en rimlig nominering för Sofia Helin som Judit. Hon är blott ett tuppfjät bort från religiösa fanatiker av kalibern Margaret White. Kroppsmässigt känns både Lisa Carlehed och Gustaf Skarsgård som aningens för vältränade och -trimmade för att riktigt övertyga som två personer, vilka slitit ont under hela sina liv Och det på en näringsmässigt sannolikt fullkomligt undermålig kost. Plus fött en sex-sju barn.

Skulle jag gissa skulle jag säga att Utvandrarna kanske får sin absolut största publik bland de amerikaner som fortfarande vidmakthåller sitt skandinaviska ursprung. Nio säsonger av Allt för Sverige ljuger inte.

Körkarlen (1921)

alt. titel: Køresvenden, Kørkarlen, La charrette fantôme, Der Fuhrmann des Todes, Il carrettiere della morte, The Phantom Carriage, The Phantom Chariot, The Stroke of Midnight, Thy Soul Shall Bear Witness

Inledningsvis blir Victor Sjöströms klassiska stumfilm Körkarlen en extremt förvirrande upplevelse. Via filmtexterna informeras vi om att “slumsystern” Edit ligger för döden (i lungsot, vad annars?). Jag är obekant med begreppet men gissar att det är en eufemism för “prostituerad”. Grejen är att Körkarlen pågår en bra stund innan tittaren får tydliga bevis för att “slumsyster” snarare är den prostituerades motsats, en frälsningsarmésoldat som jobbar i slummen för att ta hand om de fattiga och utstötta.

Fortsätt läsa ”Körkarlen (1921)”

Omtaget: Fanny och Alexander (1982)

Klart vi ska avsluta inför julhelgen med en rejäl bamsing till film (och text)! Själva julinslaget är förvisso rätt begränsat i dagens film men icke desto mindre klassiskt. Nu tar bloggen lite julledigt och återkommer måndagen den 27 januari december för ett par mellandagsfilmer innan det är dags att vända blad till 2022. (Och nu får jag skämmas riktigt rejält… Det var mindre än ett år sedan jag publicerade exakt samma text — hade uppenbarligen missat att markera den som redan använd. Boy, are my cheeks red… Nå, för er läsare med lika dåligt komihåg som jag — mycket nöje!)

***

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att hågkomster från enskilda scener säkert kan ha varit ett resultat av olika tittningar när spektaklet rullat på TV.

Fortsätt läsa ”Omtaget: Fanny och Alexander (1982)”

Long to reign over us, God save the King! #1

Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the King! #1”

The Mist (2017)

När jag satte mig ned med Frank Darabonts filmatisering av The Mist hade jag hunnit glömma bort att det kom en TV-serie tio år senare. I det fallet fick jag faktiskt hjälp av Netflix vanligtvis undermåliga sökfunktion som slängde upp ”Dimman” när jag sökte efter tjänstens egna King-produktioner: 1922 och Gerald’s Game.

Fortsätt läsa ”The Mist (2017)”

Carrie (2013)

Remake-dags! Vi träffar återigen Carrie White, skolans hackkyckling numero uno. Nu ännu mer utsatt eftersom hennes panik vid sin första menstruation filmas och mer eller mindre per automatik därefter dyker upp på sociala medier. Vet ni vad som däremot inte förändrats jämfört med 1970-talet? Religiös fanatism! Vilket innebär att Carrie fortfarande lider under mamma Margarets ok av potentiellt syndfullt leverne.

Fortsätt läsa ”Carrie (2013)”

The Mist (2007)

alt. titel: Dimman, The Mist – Nebbia assassina, Stephen King’s The Mist

Stephen King och Frank Darabont, tillsammans igen! Hur är det, en gång är ingen gång men tre gånger är en vana? Samtidigt var jag nog inte den enda som höjde en smula på ögonbrynen när jag förstod att Shawshank RedemptionGreen Mile-regissören skulle ta sig an en äkta skräck-King den här gången. The Mist är ännu en minnesvärd (lång)novell från Kings penna men med den läsningen i bagaget insåg man också att nu borde det bjudas på andra, och betydligt tuffare, bullar än smått melankoliska skildringar av hårdföra fängelsemiljöer.

Fortsätt läsa ”The Mist (2007)”

1408 (2007)

I nådens år 1408 kvästes slutligen revolten som initierats av den siste prinsen av Wales, Owain Glyndŵr. Drottning Margareta tvingades betala 9 000 guldmynt till Tyska orden för Gotlands lösen och möjligen lades grunden till all världens litterära vampyrer i och med att Sigismund av Ungern grundade Drakens orden (vilken inte bara kom att innehålla Vlad II, utan också medlemmar av släkten Báthory).

Fortsätt läsa ”1408 (2007)”

Desperation (2006)

alt. titel: Desesperación, Stephen King’s Desperation, Stephen Kings Desperation – Die Mine des Bösen

Riddaren kommer till Desperation. Inte på en vit häst, men väl körandes en hyrd flyttskåpbil. Och det är banne mig i sista sekunden eftersom den lilla gruvstadens sheriff, Collie Entragian, av allt att döma fullkomligt mist vettet. Han har inte bara dödat de flesta av invånarna utan också börjat nacka genomresande bilister, alternativt slänga dem i häktet. Där sitter nu familjen Carver (minus yngsta dottern Pie), Mary Jackson (minus maken Peter), veterinären Tom Billingsley och författaren John Edward Marinville. Det är Marinville som lyckats komma i svag kontakt med sin assistent Steve Ames som tillsammans med liftaren Cynthia Smith rattar skåpbilen.

Fortsätt läsa ”Desperation (2006)”