X2: Dubbeldoku (2016 & 2019)

Weiner (2016)

Anthony Weiner är en ovanligt stridbar demokrat. Synd bara att han ser till att sparka sin egen karriär så hårt i skrevet. Hela tiden.

Dokumentärfilmarna Josh Kriegman och Elyse Steinberg fick möjlighet att följa Weiners kampanj för borgmästarposten i New York 2013. Två år tidigare hade han slutat vid Kongressen efter avslöjanden om att han skickat jättejättejättedumma bilder till kvinnor. Men nu, 2013, är det alltså dags för storstilad comeback. Du kan aldrig gissa vad som hände sedan…

Eftersom Kriegman och Steinberg är med från dag 1 på kampanjen kan de ju inte ha vetat hur historien skulle komma att utveckla sig. Samtidigt känns Weiner som den typen av person som kommer att skapa “content” om man bara följer honom tillräckligt länge. Och herregud, om det inte blir kåntent i det här fallet.

Weiner är på gränsen för vad jag klarar av i form av pinsamhet och skämskudde när det står klart att skiten träffat fläkten och det inte finns någon återvändo. Självklart blir den bara ännu jobbigare av att se hur Weiner knäcker sig i försöken torka bort all skit. Samtidigt som han uppenbarligen är oförmögen att behålla humöret på det sätt som skulle behövas. Ingen borgmästarkandidat vinner på att bli filmad när han skäller ut en av sina potentiella väljare eller får en härdsmälta i direktsänd TV.

Det enda som eventuellt är jobbigare att se än Weiner och hans reaktioner är hustrun Huma Abedin. Även hon en proffspolitiker, men det blir också tydligt att hon känner sig mer och mer tveksam inför det rimliga att officiellt fortsätta att stå vid makens sida. Med tanke på att hon jobbat nära Hilary Clinton finns här stoff för ytterligare en historia av paralleller att gräva i, men jag får intrycket av att hon inte är lika självdestruktiv när det kommer till att bjuda in pressen/dokumentärfilmare som hennes make.

Mycket bra dokumentär, främst innehållsmässigt. Men också sjukt jobbig att titta på om man inte gillar att se folk såga av grenen de sitter på.

Hail Satan? (2019)

Dokumentärfilmaren Penny Lane följer organisationen The Satanic Temple (TST) under ett par år i mitten av 10-talet. Förutom att ge en bild av TST sätts dess existens (och det faktum att den kan reta amerikansk kristen höger till fradgande raseri) i samband med såväl Anton LaVeys Church of Satan och 80-talets satanic panic.

Rent trosmässigt är TST en ganska sympatisk sammanslutning, men av det vi får se bör man åtminstone kunna uthärda ett visst mått av teatraliskhet eftersom det ändå förekommer “svarta mässor”. Oftast för medlemmarna själva, men ibland också publikt bara på ren jävelskap. För en av TST:s ambitioner är att ifrågasätta den amerikanska religionsfriheten. USA:s konstitutionella religionsfrihet, ska tilläggas. Det visar sig dock att den friheten har sina begränsningar när TST vill sätta upp en dryga två meter hög staty av Baphomet med två barn, jämte en sten som hyllar de tio budorden (eventuellt en propagandagåva från Paramount och Charlton Heston när det begav sig).

En sevärd dokumentär, men främst för innehållet. Framförandet är kompetent, men inte enastående innovativt

X2: Överlevare i Anderna (1993 & 2023)

För den som inte var med på 70-talet när det begav sig, blev en flygplanskrasch i Anderna 1972 lite av allmängods 20 år senare tack vare Alive. Å ena sidan väntat med tanke på att det är en närmast osannolik “human spirit” historia, å andra sidan en smula oväntat eftersom det enda dragplåstret var Ethan Hawke. En skådis som i och för sig fick en del uppmärksamhet i 1989 års Dead Poets Society men vars karriär inte riktigt fått den fart som den skulle komma att få med filmer som Reality Bites, Before Sunrise och Gattaca. I den meningen skulle man kunna säga att Alive var en av skådisens första vuxna och allvarligare roller.

Boże Ciało (2019)

alt. titel: Corpus Christi

Invånarna i den lilla polska byn blir något överraskade när det en dag plötsligt står en ny präst framför dem i kyrkan. Deras vanliga präst har varit tvungen att hastigt resa iväg för en “medicinsk behandling” (med största sannolikhet avgiftning) och under tiden kommer fader Tomasz att vikariera. Den nya prästen har en okonventionell framtoning och är chosefri på ett sätt som som tilltalar byborna. Han hänger med traktens ungdomar, är inte rädd för att ta en cigg tillsammans med dem, men kan samtidigt också nå fram till den äldre generationen. Undan för undan fylls kyrkbänkarna på med fler besökare än på åratal.

X4: Florence Pugh (2014-2022)

Titten på Don’t Worry Darling fick mig att börja reflektera över mantrat “Men Florence Pugh är ju alltid bra”. Kan jag verkligen säga det med gott samvete? En snabb titt i den unga damens (rent kronologiskt skulle jag kunna vara hennes mamma, så jag får kalla henne för det) filmografi avslöjar att där ändå finns ett par luckor. Så varför inte ägna de sista, skälvande minutrarna av en längre ledighet för att täppa igen dem?

The Whale (2022)

Stort tack till Fripps filmrevyer som stod för incitamentet att lägga upp den här texten.

***

Ända sedan Herman Melville skrev sin Moby Dick har kapten Ahabs vita val fått symbolisera det ouppnåeliga, hämnden, det futila och säkerligen en uppsjö ytterligare tolkningar. Ungefär lika länge har skolungdomar tvingats läsa romanen för att sedan skriva mer eller mindre, oftast mindre, inspirerade uppsatser om någon av dessa tolkningar.

Fast X (2023)

Ära vare Dom Toretto i förarsätet och frid åt hans familj, som äga Dom Torettos välbehag.

Nu har jag förvisso varit borta från Fast & Furious-serien under prick en film (missade F9, tror jag kommer att överleva det) men jag kan faktiskt inte påminna mig att den varit så skamlös med sina likhetstecken mellan Vin Diesels Dom Toretto och Jesus som jag upplever Fast X. Det viftas med halsbandskors, det talas mycket om hur viktigt det är att ha “faith” och en rollfigur tackar Dom innerligt “for showing me the light”.

X2: Carl Th. Dreyer (1928 & 1932)

Det blev en Kajsa Warg av det här filmtittandet kan man säga. Egentligen var jag ute efter att se danske regissören Carl Theodor Dreyers sista film, Gertrud. Men eftersom den inte fanns tillgänglig siktade jag in mig på hans näst sista film Ordet, en filmatiserad pjäs. Det visade sig emellertid att den Ordet som fanns tillgänglig på YouTube var samma pjäs, men en tidigare filmatisering av Gustaf Molander.

Minari (2020)

alt. titel: Minari – Wo wir Wurzeln schlagen, Minari. Historia de mi familia

Kal-Oska och Krestina behöver en nystart och omlokaliserar till det lantliga Arkansas. Han är själglad över att kunna sticka ned händerna i en fin jordlott, ser fram emot att odla hemlandets grönsaker i det nya landets mylla. Hon är inte riktigt lika nöjd, saknar gemenskapen och bekvämligheterna som finns i närheten av en större stad. För att inte tala om sjukhus och vård för den hjärtsjuke sonen.

Prey for the Devil (2022)

Den bestämda syster Euphemia läxar upp den unga nunnan Ann: ”We are here to comfort, pray and show mercy!” Bara för att sedan, likt abbedissan i The Sound of Music, tvingas se på medan hennes protegé ändå går sin egen väg.

Incendies (2010)

alt. titel: Nawals hemlighet, Nawals hemmelighed, Nawals hemmelighet – Incendies, Die Frau die singt – Incendies, La donna che canta

I likhet med Michael och Carolyn Johnson upptäcker syskonen Simon och Jeanne Marwan att deras mamma Nawal gömde en hemlighet för dem medan hon levde. Men som Nawals arbetsgivare och mångårige vän, notarien Jean Lebel, säger: Döden är aldrig slutet. Det finns alltid spår kvar.