You are currently browsing the tag archive for the ‘Kristendom’ tag.

alt. titel: Drottning Margot, Queen Margot

Inget går riktigt som Katarina av Medici tänkt sig. I ett försök att förena det av religion splittrade Frankrike, gifter hon bort sin katolska dotter Margot av Valois med hugenotten Henrik av Navarra. Vad är annars döttrar till för nytta om man inte kan kasta in dem i fördelaktiga allianser?! Katarina sätter dock sitt stora hopp om makt och inflytande till sönerna François, Karl och Henrik. Men Karl (som för närvarande är kung med numret IX) låter sig inte alls styras som hans ömma moder tänkt sig.

Istället står han alldeles för nära hugenottledaren Coligny och tycks se mannen som en slags far istället för att vända sig till sin mor för råd. Men Katarina är om inte annat en handlingskraftig kvinna och ser till att leja en lönnmördare. Hela komplotten går dock kapitalt fel, Coligny blir bara skadad och nu är hela Paris smockfullt med upprörda protestanter som (med viss rätt) ser sig attackerade.

Lika så gott att löpa linan ut tänker Katarina och övertalar Karl att beordra massavrättningar av de religiösa ledarna innan de får en statskupp på halsen. Vilka visar sig vara ganska många, för när den ökända Bartholomeinatten är till ända ligger det i runda slängar 2 000 lik staplade på Parisgatorna.

Margot och Henrik inser att Henriks liv just nu inte är värt mer än en avloppsråttas och trots att giftermålet knappast var frivilligt för någon av dem försöker Margot lära sin make hur turerna går vid det franska hovet. Så katolik hon är kan hon inte undgå att känna både skam och skuld vid tanken på massakern. Samtidigt kan hon inte heller låta bli att tänka på den sköne hugenotten Joseph Boniface de la Môle som hon hjälpte till säkerhet under Bartolomeinatten.

Omtittar är ofta spännande upplevelser. I fallet La reine Margot hade jag för mig att i princip hela filmen handlade om just Bartolomeinatten men när morgonen randas efter kanske max 45 minuter är det dags att börja tänka om.

Filmen bygger på en roman av Frankrikes främste historieförfattare Alexandre Dumas som i sin tur bygger på Margots tydligen både läsvärda och genomarbetade memoarer. Då jag inte läst någondera har jag förstås ingen aning vad som är ”riktig” historia, hittepå från Dumas och ytterligare hittepå från Danièle Thompson och Patrice Chéreau som skrivit manus.

Dock tycks Margot ha gått till historien som en både företagsam och passionerad kvinna. I det avseendet tycker jag att porträtteringen från den undersköna Isabelle Adjani gör Margot rättvisa, för hon framstår som en sensuell och åtråvärd kvinna. Det är inga större problem att förstå hur männen flockas som domherrar runt en havrekärve för att kunna ta utnyttja både hennes kropp och den makt som en relation kan innebära.

Samtidigt är det helt uppenbart att inom det franska hovet anno 1572 har Margot inte särskilt mycket makt att fördela. Hon är en spelpjäs som desperat måste manipulera och intrigera för att överhuvudtaget klara livhanken i en miljö där i princip allt kan vara fullproppat med gift. Särskilt med en mor som Katarina. Virna Lisis ständigt svartklädda och styvkragade uppenbarelse liknar mest av allt Döden från Det sjunde inseglet där hon tassar omkring och försöker rycka i marionettrådarna. Alternativt kapa dem om det funkar bättre.

Margot befinner sig i en situation som mycket liknar den som vi 1998 fick ta del av i filmen Elizabeth och det känns inte helt osannolikt att den senare lånat en hel del inspiration från den förra när det gäller intrigerande och hemlighetsmakeri. Vilket förstås inte heller är så konstigt eftersom det ju bara var något tiotal år år och lite vatten som skilde drottningarna åt i verkligheten.

Det är alltså lätt att göra jämförelsen med Elizabeth, tyvärr till den franska filmens nackdel. Dels är Shekhar Kapurs film ett visuellt mästerverk på en helt annan nivå än den något äldre filmen. Dels blir jag inte på långt när lika engagerad i Margots försök att hålla Henrik vid liv samtidigt som hon vill hooka upp med sin hunkige protestantälskare de la Môle som Elizabeths försök att regera England på sina egna villkor. Men om inte annat kanske jag nu en gång för alla kan komma ihåg vad en hugenott är för något.

Annonser

Man kan tänka sig att Ignatius Perrish föräldrar hade stora förhoppningar på sin son när de döpte honom. Hans namne Ignatius av Loyola är ingen mindre än grundare av Jesuitorden, en samling män som genom historien (bland annat annat) varit kända för sin bildning, sin asketism och sin obrottsliga lojalitet mot påven. Vad de sannolikt inte tänkte sig var att han skulle gör mer skäl för den etymologiska betydelsen av sitt namn, ”den eldfängde”.

Men innan dess blir Ig Parrish ”välsignad” med ett par horn i pannan och de får hans medmänniskor att be honom om lov att utföra sina innersta och mest skamliga önskningar. Mamman som vill ta itu ordentligt med sin oregerliga dotter och dessutom bli ordentligt påsatt av golftränaren. Receptionisten som vill be sagda mamma och hennes osnutna unge att dra dit pepparn växer. Journalisten som är beredd att göra vad som helst för scoopet hon behöver för att kickstarta karriären.

Hans egen mamma vill helst av allt att Ig och hans problem bara försvinner ur hennes liv. Ig är nämligen misstänkt för att ha mördat sin flickvän Merrin och alla hörde dem ju bråka högljutt den där kvällen när Merrin dog. Ig själv har inget alibi för mordet och med ett par horn i pannan samt folk som kläcker ur sig både det ena och det andra runt omkring honom börjar han undra om det kan vara så illa att han verkligen har mördat Merrin och sedan helt enkelt glömt bort alltihopa?

Jag tyckte Joe Hills Horns var helt ok och med Alexandre Aja vid regissörsratten och Daniel Radcliffe som Ig Parrish har suget efter filmatiseringen funnits där sedan premiären.

Och inte smakade den filmiska Horns så illa? Inte illa alls, faktiskt. Min största fundering gällde hur manuset (skrivet av för mig okände Keith Bunin) skulle hantera de mångahanda religiösa och existentiella funderingar som Joe Hill tenderade att grotta ned sig lite väl mycket i. Inte mycket av det finns kvar och det är till historiens fördel kan jag tycka. Nu blir det mer fokus på mysteriet med Merrins död. Den övernaturliga delen med hornen och gud och djävulen och kristenhet i största allmänhet förvandlas snarare till en bonus. Särskilt de korta, för handlingen meningslösa, dialogerna levereras med en avslappnad trovärdighet (under förutsättning att de oftast involverar en hornprydd kille, vill säga)

Det fanns faktiskt många saker att gilla i Ajas adaption. En del scener och bilder är oerhört snygga, alternativt effektiva, vilket kanske inte borde komma som någon större överraskning – Aja brukar ha ett bra öga för sådant. Den andlösa spänningen som Aja skapade i genombrottsfilmen Haute Tension lyser däremot med sin frånvaro och med filmer som Mirrors och Pirahna 3D i backspegeln är det kanske dags att sluta vänta på den.

Överhuvudtaget är även skådespelarprestationerna riktigt fina. Till en början har jag lite svårt att övertygas om Harry Potter som Plågad Ung Man. Men när det börjar komma flashbacks och det blir tydligt hur Daniel Radcliffe kan ställa om hela sin uppenbarelse till en mer obekymrad dåtid blir jag lite mer imponerad. Radcliffe står tillsammans med Joe Anderson som spelar hans knarkmagre trumpetarbror Terry för Horns bästa insatser. Att fixa pålitliga veteraner som David Morse, James Remar, Kathleen Quinlan och Heather Graham i små men viktiga biroller blir ytterligare bevis för att vi här har att göra med ett castingteam som kan sin sak.

Ett par saker drar dock ned det generella intrycket. Anledningen till att saker och ting blev som de blev lyckades jag tappa bort lite i bokens religiösa moras men här kändes just den utvecklingen aningens lökig. Jag känner inte att vare sig Juno Temple (förvisso änglalikt vacker) som Merrin eller Max Minghella (jupp, Anthonys son) som Igs bäste kompis Lee lämnar de bestående intryck som jag hade önskat. Men i rättvisans namn hade de inte så mycket att komma med hos Joe Hill heller.

Den största nackdelen ligger dock tyvärr i filmens effekter som är alldeles för uppenbart (och inte särskilt bra) CGI:ade. Under större delen av Horns kunde jag inte låta bli att fundera på vilken sjujäkla mycket bättre film det här hade blivit om man istället kostat på sig lite rejäla praktiska effekter.

Joe Hill avslutar sin bok lite svagt och Ajas film undgår inte samma öde. Men fram tills dess var detta helt klart underhållande.

Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).

Läs hela inlägget här »

Ellie har förlorat en mamma och Michael en hustru. Av de välkända fem stegen i sorgebearbetning har Michael bara hunnit till nummer två: ilska. Han är fly förbannad på vem som än kan sägas vara skyldig för Samanthas död och han väljer att rikta sin ilska i andliga riktningar. Detta trots att Michael är övertygad om att det inte finns vare sig någon gud eller djävul. Ännu, vill säga.

Läs hela inlägget här »

Så till ett brittiskt demontips från kollegan Filmitch. DVD-omslaget ståtar med blurbar som ”Incredibly brutal”. Det här kan ju bli hur bra som helst…

Den nybakade polisen Rachel ska göra sin första jobbnatt i den lilla skotska småstaden Inveree. Det är en jobbnatt som till och med börjar lite tidigare än Rachel räknat med när hon ser sig tvungen att arrestera den unge Francis (som dock kräver att få bli kallad för det betydligt coolare ”Caesar”) för att ha kört på en man. Strunt samma att det inte ligger någon söndermanglad kropp under bildäcken, Rachel såg ju olyckan med egna ögon och bilfronten ståtar med tydliga blodspår. Möjligen missade hon i upphetsningen Caesars närmast desperat muttrade ”Not another one!”.

Läs hela inlägget här »

Regissör och manusförfattare Scott Derrickson vekar ha bestämt sig för att det här med övernaturliga skräckfilmer är hans grej. Efter The Exorcism of Emily Rose och Sinister har han i Deliver Us From Evil återigen snokat upp en ”verklig” exorcismhistoria.

Läs hela inlägget här »

En film som handlar om två demonologer (riktiga, tvättäkta demonologer dessutom) måste väl ändå innehålla en demon eller två? Jag insåg att jag inte mindes tillräckligt mycket av The Conjuring för att kunna bedöma om den borde ha sin självklara plats i ett demontema eller inte. Vad jag tyckte om filmen när det begav sig kan du läsa här.

Läs hela inlägget här »

Poeten Charles Baudelaire och mästerskurken Keyser Soeze hävdar i kör att “the greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist”.

Men vet ni vem som inte går på den lätta? Katolska kyrkan! The Rite inleds i sin tur med ett citat från påven Johannes Paulus II om hur djävulen är ”alive and active” och att slaget mot honom aldrig kan upphöra. För er som inte kan er påvesuccession på alla fem fingrarna: gamle JP var head honcho mellan 1978 och 2005.

Läs hela inlägget här »

Frikyrkopastorn Cotton Marcus växte upp med en pastorspappa vilken gärna använde sonen för att säkerställa en rejäl församling i kyrkbänkarna. Marcus har alltså under större delen av sitt liv andats uteslutande predikantluft, vilket ska visa sig vara ett problem. Hade han förslösat sin ungdom med att se lite skräckfilm istället hade han kanske varit mer medveten om att det inte finns något så ödesdigert som en skeptiker vilken ska bevisa att det inte finns några övernaturligheter.

Läs hela inlägget här »

Ska jag vara helt ärlig var det främst minnet av Constantine som fick mig att börja fundera på årets Halloweentema. Jag trodde nog att det skulle vara betydligt enklare att hitta (skräck)filmer om demoner men som inte handlade om besatthet och exorcism. Där bet jag mig i tummen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Stone Monkey
Stephen King, Bag of Bones
Elizabeth Gaskell, Sylvia’s Lovers
Kristina Sandberg, Liv till varje pris

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg