You are currently browsing the tag archive for the ‘Kristendom’ tag.
Kuratorn Patricia Consolacion har vigt sitt liv åt att försöka hjälpa ungdomar som mår dåligt. I det perspektivet är hon bra placerad på St. Lucias flickakademi, en anrik katolsk institution. Här finns det nämligen en hel del tjejer vars psykiska hälsa svajar betänkligt. Så pass betänkligt att Anna måste föras bort från skolan av oklar anledning (eleverna tisslar och tasslar: hittade man henne verkligen fullkomligt från vettet i ett av badrummen?) och Clara en morgon hittas död på gräsmattan.
Det senare dödsfallet anser sig emellertid polisen ha full koll på när man arresterar skolans mångårige vaktmästare, mr. Fidel. Pat är å sin sida inte lika tvärsäker. Hon tycker sig ha börjat få kontakt med en ande som vandrar i skolans korridorer, en före detta elev som också dog bland de vindlande korridorerna. Men hur hänger Erikas död ihop med det som händer nu på St. Lucia?
Filippinsk skräckfilm, det hör banne mig inte till vanligheterna! Samtidigt dröjer det inte många minuter av Mikhail Reds Eerie innan jag kan känna mig helt hemma. Filmen är i allt väsentligt sprungen ur samma ådra som Blumhouse/Conjuring-franchisen, bara det att alla inblandade pratar filippinska. Plus en förvirrande mängd engelska, ibland hela meningar, ibland inskjuta enstaka ord.
Nå, men språket förutan får vi alltså en spök-skräckis fullsmockad med läbbiga töser iförda skoluniformer och inte sällan med svart, risigt hår. Mycket smygande, förbiilande gestalter i ögonvrån, mycket spegel-användande (ni vet: titta i spegeln, böja sig ned och sedan se något oväntat) och hoppa till-effekter som accentueras av ett dundrande ljud som om någon slängde sig raklång på ett pianoklaviatur.
Glasyren på den här (allt för?) välbekanta kakan är dock ganska smaklig eftersom Mikhail Red kan ösa på med katolska miljöer, tankemönster och, icke minst, nunne-gänget som styr St. Lucia med den skräckinjagande abedissan syster Alice i spetsen. Filmen inleds dessutom med en ganska övertydlig radiosändning som tar upp det faktum att landet införde dödsstraff i början av 90-talet (Eerie ska utspela sig 1995). Därmed finns all anledning att anta att jag säkert missar många kulturella markörer som är designade för en publik där fyra femtedelar är katoliker.
Vad som dock är svårt att missa är skolans skyddshelgon, St. Lucia, iförd ögonbindel och åtföljd av orden ”Those who believe without seeing are blessed”. Eftersom vi snackar katolsk internatskola här finns förstås också tidigt misstanken om att allt inte står rätt till med själva skolan. Pat beklagar sig exempelvis över att kollegiet vill tysta ned de besvärande dödsfallen för att bevara skolans image.
Men när allt kommer omkring uppfattar jag inte att förlösningen ligger i att kasta en förändringsobenägen och föråldrad institution överända. Jag blir heller inte riktigt klar över vilken förklaringsmodell Mikhail Red vill klistra på sin antagonist. Handlar det ”helt enkelt” om ren ondska, uppror mot Gud eller något annat, mer psykologiskt grundat? Antagligen för att jag inte sett tillräckligt många internatskolefilmer går mina tankar till Guillermo del Toros The Devil’s Backbone, trots att filmerna egentligen inte har särskilt mycket gemensamt. Men jag tycker nog att del Toro på ett bättre sätt lyckades förmedla den här olycksbådande, tryckande och instängda känslan som säkert kan uppstå på en internatskola med liten synbarlig kontakt med yttervärlden.
Med det sagt är Eerie på intet vis en dålig film, den använder sina bekanta grepp och vändningar på ett kompetent och underhållande sätt även om alla kanske inte får någon tydlig upplösning eller avslut. För min del var det dock så pass välbekant att det aldrig kändes aktuellt att bli skrämd av spökflickorna. Samtidigt förföll den aldrig till orimligt ologiska vändningar, bara för att försätta vår tappra kurator i skrämmande situationer. Detsamma kan däremot inte kan sägas om Deus Ex Machina-polisen Justin.
Bara för att det finns filippinska filmer på Netflix kanske man ändå inte kommer sig för att se dem. Så än en gång stort tack till podden Snacka om film! som med sitt jorden runt-tema gav ett välkommet incitament.
Anne Stewart vet exakt hur spöken ser ut och älskar att skrämma sin lillebror Nicholas med bilden av skepnader med lakan över sig och rasslande kedjor i händerna. Och pojken Victor som hon börjat se i huset hemma på Jersey ser inte alls ut så, så han kan ju inte vara ett spöke. Anne föredrar att kalla Victor och hela hans familj för ”inkräktare” och kan också rita teckningar av dem. Inklusive en skrämmande gammal dam med spretigt hår.
Men Anne och Nicholas mamma Grace har inget tålamod med dotterns påhitt, inte heller med Annes allt mer påtagliga upproriskhet. Anne påstår helt fräckt att hon kanske inte tror på allt som står i bibeln, att hon skulle föredra att ljuga om sin kristna tro för att rädda sitt eget liv och, värst av allt, ljuger sin egen mor rakt upp i ansiktet genom att påstå att det är inkräktarna som öppnar dörrar och gör oljud i det stora huset.
The Others är en rysare i klassiskt victoriansk och gotisk tappning (även om den utspelas 1945) som det snackas förvånansvärt lite om nu för tiden. Jag tänker jämfört med exempelvis Shyamalans The Sixth Sense (som kom ett par år innan). Efter att ha börjat lyssna på den utmärkta podden The Evolution of Horror fick jag en välbehövlig spark i baken att äntligen ta mig för att se om The Others. Trots att detta blev den första omtitten sedan den gick på bio mindes jag fortfarande både känslan och de stora dragen, vilket brukar borga för kvalitet.
Omtitt innebär dock att en del av spänningen går förlorad. Jag kan inte blunda för att The Others tyvärr tappar lite av nerven, när jag vet var den i slutänden kommer att landa. Å andra sidan finns fortfarande alla möjligheter att njuta av ett i den närmaste fläckfritt utförande; från regi, manus och musik av spanjoren Alejandro Amenábar, till skådisprestationerna från främst Nicole Kidman, Fionnula Flanagan, Alalkina Mann och James Bentley.
Upptakten sätter tonen av en saga men lyfter samtidigt fram det religiösa perspektivet, vilket starkt präglar den strama Grace Stewart. Förtexterna lånar från det victorianska med sina pennteckningar à la John Leech & Co, samtidigt som de ger en föraning av som komma skall med belysningen från det fladdrande lampskenet. Och så tonar det magnifika boningshuset fram (Palacio de los Hornillos, beläget i norra Spanien av alla ställen), omsvept av en dimma som aldrig ska komma att lätta. Dimman är ett enkelt men elegant sätt att förstärka intrycket av att Grace och hennes barn är helt avskärmade från den övriga världen, ett faktum som understryks av att huset saknar såväl telefon som elektricitet.
Däremot är de inte helt ensamma. Själva historien startar med att tre tjänstefolk knackar på dörren och ber om jobb, vilket råkar vara mer än lägligt eftersom de förra tjänarna försvann utan ett spår. Misstänksamt lägligt visar det sig snart eftersom Grace upptäcker att annonsen hon trodde att hon satt in i tidningen aldrig skickades iväg. Så hur visste Bertha Mills och de andra två att Grace behövde hjälp?
Amenábar balanserar hela tiden delikat mellan olika teman och tänkbara förklaringsmodeller. Årtalet antyder ett närliggande krigstrauma och pappa Charles är också mycket riktigt frånvarande. Samtidigt finns antydningar om att allt kanske inte var fullskalig tomtebolycka mellan Grace och Charles så länge han var tillsammans med sin familj. Här finns alltså ett icke föraktligt mått av sorg hos Grace, vilket kan förklara hennes inledningsvis stenhårt kontrollerade fasad. Sorg, eller kanske snarare outhärdlig oro (gränsande mot galenskap), färgar också hennes förhållande till sina barn. Inte minst eftersom de är svårt allergiska mot solljus och måste vistas i ständigt halvmörker. En dörr på glänt eller fråndragna gardiner kan innebära döden inom ett par minuter. Sedan har vi ju den stora frågan om vad som egentligen pågår i huset.
Och vem är egentligen ansvarig för underligheterna? Den gåtfulla Bertha Mills, den upproriska Anne, Graces egen ruvande galenskap? Eller är huset verkligen hemsökt av en grupp inkräktare och är de i så fall vänligt eller fientligt inställda?
Trots att jag som sagt visste vartåt det barkade upptäckte jag till min glädje att The Others fortfarande uppvisar ett välgjord och skickligt utfört hantverk. Skulle jag bli extremt konspiratorisk skulle jag kanske börja fundera på om en anledning till att Amenábars film tycks ha fått finna sig i att sitta i baksätet i förhållande till Shyamalans spökfilm är att den innehåller tre oerhört starka kvinnliga rolltolkningar från Kidman, Flanagan och Mann men däremot inga manliga dito. Jämfört då med surrogat-far-och-son-relationen mellan Bruce Willis och Haley Joel Osment.
Nej, det finns säkert andra anledningar till ojämlikheten. Men hur underhållande The Sixth Sense nu än är tycker jag allt att The Others också förtjänar ett par uppskattande blickar i backspegeln.
alt. titel: De djävulska, Det onde spill, Rædslernes hus, Die Teuflischen, Diabolique
Michel Delassalle styr sin internatskola med järnhand och ett ständigt öga på plånboken. Eleverna får dåligt med mat och lärarnas middagsvin ransoneras hårt. Men både eleverna och de anställda (manliga) lärarna kommer enkelt undan om man jämför deras situation med dels Christina Delassalle, dels Michels älskarinna Nicole Horner. Också de lärare på skolan, ska tilläggas.
Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.
Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.
alt. titlar: The Prophecy II, God’s Army II, The return of God’s army, Profetian – Djävulens sändebud, The Prophecy 3: The Ascent, God’s Army III
Nog för att jag gillade religionsskräckisen The Prophecy från 1995 riktigt bra. Så bra att den skulle kunna motivera hela fyra stycken uppföljare vet jag väl däremot inte om jag tyckte att den var. Men nu finns de alltså i sinnevärlden: The Prophecy II, The Ascent, Uprising och Forsaken. Riktigt så masochistisk har jag inte blivit ännu att jag tar mig an direct-to-video-filmer inspelade i Bukarest. Därför nöjde jag mig med att se The Prophecy II från 1998 och The Ascent (konkurrent om titeln ”tristaste uppföljarnamnen ever”) från 2000.
alt. titel: God’s Army
Lite av en besvikelse måste erkännas – jag körde igång The Prophecy i tron att den skulle passa i 2017 års Halloween-tema som ett krucifix i exorcismkittet men insåg omgående att jag inte att kommit ihåg grundhistorien tillräckligt väl.
Jag gissar att många i min 70-talsgeneration är lika välbekanta med omslaget till Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor som de till Jean M. Auels Grottbjörnens folk, Stephen Kings Det och Virginia Andrews Blomblad för vinden.
Man skulle kanske kunna tro att Selma Lagerlöf med sin Jerusalem velat skriva en allegorisk roman. Kanske beskriva hur religiösa slitningar, liknande dem mellan judar, kristna och muslimer om den heliga staden, lika gärna kan uppstå på hemmaplan. Hela första halvan av romanen utspelar sig nämligen inte alls i österlandet, utan i en ursvensk dala-socken.
alt. titel: Visslarna, The Whistlers
Se där, en rumänsk Oscars-kandidat minsann. Nu blev inte La Gomera nominerad till ”Best International Feature Film” (hette inte den kategorin alldeles nyss ”Best Foreign Language”?) men det förtar inte äran av att vara den första rumänska film jag mig veterligt har sett.
That’s what HE said!