You are currently browsing the tag archive for the ‘Kristendom’ tag.
Hans Excellens Herbert von Blankenau uppvaktas på sin 60-årsdag av Österrikes samlade kulturella och religiösa elit. Hans diktning och författarskap hålls högt då den uttrycker en förfining och fosterlandets själ på ett enastående sätt. Men en person saknas bland gratulanterna – excellensens dotter Elisabeth. Hon har tappat tålamodet med sin traditionelle far och hans åldriga jämlikar. De förstår inte att en ny tid är i antågande, något som Elisabeth däremot helhjärtat anammar när hon istället smiter iväg på ett nazist-möte.
Hon imponeras där av den unge Max Karbe trots att han i upprorisk förändringsanda krossar en byst föreställande hennes far. Till skillnad mot faderns åsiktsgelikar ser hon här en man med en brinnande tro som han dessutom är beredd att dö för. Så oerhört vackert och nobelt! Snart är Elisabeth och Max (som nu blivit befordrad till kommendant vid lägret Boltenberg) förlovade till faderns förtvivlan. Men Herbert von Blankenau är tillräckligt pragmatisk för att inse att han inte längre har någon plats i detta nya Österrike och bereder sig på att lämna dotter och fästman.
Som en eftergift till sin kära har Max fixat ett utresetillstånd till svärfadern, men på tåget mot gränsen träffar von Blankenau en gammal meningsmotståndare. Han har många gånger munnhuggits med tidningsmannen Blumenreich och inser snabbt att denne judiske socialist inte har en chans att fly landet. Inte utan ett utresetillstånd…
Jag känner mig böjd att tycka att Excellensen är betydligt intressantare som fenomen än som film. Till att börja med är den en filmatiserad pjäs och jag inbillar mig i alla fall att det märks. Eller också är det vissa skådisar som inte håller måttet. Här finns nämligen all den dialogmässiga stolpighet och teatrala utspel som tillhör nidbilden av Svensk Film och som jag hittills inte tycker mig ha upplevt särskilt ofta i Ekmans filmer. Excellensen springer på patrull närmast omedelbart när Elsie Albiins Elisabeth ska uttrycka sin avsmak inför fadern och hans gammalmodiga anhang. Fraser som ”Det kväljer mig” rullar inte med lätthet av tungan och uttalas närmast i tomma luften trots att den gamle trotjänaren Joseph finns på plats som åhörare.
Max spelas av Gunnar Sjöberg vars flyende panna och karakteristiska näsa känns igen från Första divisionen. Han lyckas på det hela taget bättre än partnern Albiin men tvingas vid ett avgörande ögonblick genomgå en psykologisk förvandling som utmynnar i (1) skrik och gap, (2) överspänt gapskratt och till slut (3) hysterisk gråt. Ingen lätt sak att fixa på ett övertygande sätt…
Även de psykologiska porträtten är sannolikt påverkade av antingen sin pjäsförlaga eller att de främst tjänar till att framföra ett Budskap. Elisabeth är blåögd inför vad hennes Max egentligen pysslar med lite för länge för att sedan svänga runt på en obehärskad femöring. Upptakten till Max sammanbrott görs i sin tur inte tillräckligt tydligt eftersom han verkar tycka att kontrollerad och beordrad misshandel och tortyr är helt ok tills det plötsligt inte är det längre. I det fallet kommer Lars Hansons (också från Första divisionen) Excellens lindrigare undan med sin, under nazisternas prövningar, nyfunna kristna övertygelse.
Här har vi alltså en film anno 1944 som klart och tydligt utmålar nazister och deras åsikter som mer eller mindre avskyvärda, barbariska och brutala. En soldat får med förnöjsam min påtala det oerhört humoristiska i att judiska butiksägare tvingas kalla sig själva för ”judesvin” och sina hustrur för ”suggor”. En hal sate till läkare radar förbindligt upp en mängd mindre värda judiska personlighetsdrag som kanske inte kan bevisas hos den anklagade i fråga men icke desto mindre misstänkas, på grund av hans tveksamma handlande.
Excellensen skrevs till en början som en pjäs av en Bertil Malmberg redan i slutet av 30-talet men kom inte att uppföras förrän 1942 och då på en sluten scen. När verket skulle framföras för allmänheten var alla konkreta hänvisningar till ett specifikt land strukna. Handlingen var dock som synes tydlig så det räckte och Excellensen blev så pass populär att den till och med fick gå på turné i landsorten. Något som orsakade myndigheterna en viss oro och föranledde upprepade besök från en herr Granström från UD. Ytterligare justeringar fick göras med hänvisning till den svenska neutralitetspolitiken och Malmberg skrev också om slutet.
Trots motståndet blev pjäsen både publicerad och framförd i radio innan det var dags att sätta upp den framför filmkameror. Producenten Lorens Marmstedt försökte mota Olle i grind genom att ta kontakt med Statens biografbyrå innan det så att säga var för sent men fick beskedet att biografbyrån inte kunde granska manus i förväg. Det var upp till Marmstedt att först fixa en film som sedan eventuellt skulle kunna förbjudas för visning.
Nu vet vi ju att Exellensen inte blev förbjuden och den innehåller också explicita hänvisningar till såväl Österrike som Sieg heilande nazister. Så som tidsdokument är filmen förstås allt man skulle kunna önska sig och mer därtill, men innehållet fallerar som sagt för min del. Intressant att ha sett men omtittningssuget är obefintligt.
Annonser
alt titel: Thirst
Lite nu och då har jag välkomnat vampyrer här på bloggen, senast i samband med Halloween-temat anno 2015. Jag vill minnas att jag sparkade mig själv ganska hårt när jag insåg att jag då hade missat att inkludera Park Chan-wooks Thirst. Både för att jag hade en aning om att det skulle kunna vara en ganska annorlunda vampyrfilm och för att jag generellt sett har gillat de filmer av regissören som jag har sett. Om inte annat brukar de ju vara ruggigt snygga.
Den unga Tae-ju hatar sitt liv. Hon kommer aldrig att komma ur sin svärmors grepp för vart skulle hon ta vägen? Mrs. Ra tycker däremot att hon arrangerat det alldeles utmärkt för sin son och adoptivdotter. Vem känner bättre den fragile och sjuklige (för att inte tala om hypokondriske och bortskämde) Kang-woos alla behov än flickan som bott hos dem sedan hon var tre år?! Giftermålet var en enkel sak brukar den stolta modern skryta om, det var ju bara för Tae-ju att flytta från hennes säng och in i Jang-woos. För att få en stunds respit brukar den unga kvinnan smita ut om natten, springa barfota på stadens gator och sedan skylla på att hon går i sömnen.
Men när Kang-woos barndomskamrat Sang-hyun börjar besöka den lilla familjen under gemensamma Mahjong-kvällar vädrar Tae-ju morgonluft. Han är helt enkelt en spännande man, så katolsk präst han är. Sang-hyun har nämligen varit med om ett medicinskt mirakel när han till synes återuppstod från de döda och uppfattas numera som en helbrädgagörare. Det var förresten därför som han kom i kontakt med sin barndomsvän – Mrs. Ra klättrade helt sonika in genom ett fönster och krävde att prästen skulle hela hennes son från cancer (som han givetvis inte hade).
Ingen har någonsin varit lika snäll mot Tae-ju som Sang-hyun är och han tycks inte längre vara förmögen att stå emot sina celibatlöften. Eller är det kanske något annat som driver den unge mannen att överge både sin Gud och sin tro?
Park Chan-wook är inte det minsta intresserad att fördjupa sig i någon vampyrmytologi och det är ganska befriande. Sang-hyun drar slutsatsen att han blivit infekterad genom en blodtransfusion och hans vampyrism yttrar sig genom välkända attribut – känslighet för solljus, omänsklig styrka, förhöjda sinnesintryck och, förstås, en törst efter blod. Men utöver det är det inte bakgrunden till prästens vampyrism som regissören och manusförfattaren intresserar sig för, utan hur han handskas med den.
Inte så bra, skulle man nog kunna sammanfatta det med. Sang-hyun tycks fastna allt mer i sitt missbruk, blir kallsinnig och våldsam på ett sätt som tidigare skulle ha varit den försynte prästen fullkomligt främmande. Hans arbete som sjukhuspräst ger honom goda möjligheter att komma åt blod utan att direkt behöva jaga människor. Men vi förstår också att han är väldigt bra på att rationalisera sina motiv när det kommer till att exempelvis ”hjälpa” de som avslöjat sina självmordstankar för honom i bikten.
Så en explosiv kombo av katolsk skuld, sex och blodsugande med andra ord. Men Park Chan-wook stannar inte där. Snilledraget som mer eller mindre tvingar mig att älska Thirst är som synes att Park dessutom tömmer ned den här historien i formen som sattes av Émile Zola i hans Thérèse Raquin. När Tae-ju och Sang-hyun väl får ihop det ser det alltså inte lovade ut för stackars Kang-woo.
I mina ögon är detta en sådan briljant idé att det är med viss sorg i hjärtat jag tvingas konstatera att Park tyvärr inte får ihop sina olika trådar i slutänden. När Sang-hyun överger sitt prästkall är det oklart om han gör det för att han känner sig övergiven av Gud eller tror sig vara Gud. Spänningen mellan hans kontrollerade humanvampyr och Tae-jus barnsligt övermodiga monstervampyr (klart som korvspad att han biter sin älskade till slut) vidmakthåller den här osäkerheten hos Sang-hyun. Har han kontroll över sin lust eller är han bara en större hycklare än sin älskarinna? Jag hade önskat att upplösningen hade kunnat vara lite tydligare när det gäller alla tankespår och uppslag som Park lägger upp i sitt mahjong-spel. Som det nu slutar känns det som om det hela bara sipprar ut i tomma intet och att Park faktiskt själv inte riktigt vetat hur han skulle avsluta sin dödliga passion.
Så hur var det då med det visuella, lyckades Park Chan-wook leverera på det planet? Jomen, det är klart att Thirst är snygg, även om den inte har samma högpolerade glans som i, säg, The Handmaiden. För min del kände jag att filmen var hemma ganska snabbt, när Sang-hyun störtblöder genom sin flöjt. Klart att en sådan som Park inte försitter många chanser att utnyttja blodets ångestladdade och makabra skönhet, särskilt när det befinner sig där det inte ska vara. Utanför kroppen.
Jag uppfattar inte att Park Chan-wook någonsin pysslat med renodlade skräckfilmer, så heller inte i fallet Thirst. Däremot är han en rackare på att skildra kroppsligt våld som gör att det känns i hela kroppen, även om det i princip alltid är grymt snyggt. Här finns också en del surrealistisk humor som sig bör i koreansk film men det är åtminstone inte av buskisvarianten. Är du nyfiken på en vampyrfilm som tar lite annorlunda vägar är Thirst absolut att rekommendera. Detsamma gäller för Thérèse Raquin-adaptioner. I det avseendet bjuder Thirst på det bästa av två världar.
Att börja på universitetet är ofta som att kasta sig ut på öppet hav, enbart utrustad med en simring men med hopp om att inom kort stöta på en jolle eller något annat flytetyg. Man slungas hit och dit, har man otur är havet riktigt stormigt. I värsta fall får simringen pyspunka och man sjunker. I bästa fall är den upphittade jollen eller flotten redan befolkad med likasinnade.
alt. titel: Förolämpningen, Qadiyya raqm 23, The Insult
Minns ni det där hysteriskt ”roliga” skämtet ”Hon heter Berit, men vi kallar henne Beirut, för att hon är så jävla bombad!”? För oss som växte upp på 70- och 80-talen var landet Libanon främst ett ställe där det krigades en massa (bland annat detonerades över 3 600 bilbomber under krigets 15 år). Som i många andra delar av Mellanöstern, kan tilläggas.
alt. titel: The Church, Cathedral of Demons, Demon Cathedral, In the Land of the Demons
Tack vare Dan Brown och en uppsjö mer eller mindre påhittiga konspirationsteorier är de kristna krigarna som gick under namnet Tempelherreorden välkända idag. Men turligt nog för skräckfilmsgenren finns det fler ordrar att fiska upp ur den katolska riddartunnan. En relativt tidig sådan (men ändå nästan 70 år yngre än Tempelriddarna) var de Tyska riddarna.
Mastodontfilms-Mats ain’t got nothin’ on me! Varför se en mastodontfilm, när man kan klämma i med två?
Nå, nu har den senaste versionen av Ben-Hur från 2016 lite svårt att försvara en mastodontfilmsstatus med ynka 125 minuters speltid. Inte har den särskilt många Oscarsstatyetter att skryta med heller…
Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell…
Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.
Dags att återuppta bekantskapen med husguden Stephen Kings debutroman Carrie. Inte sällan slås man av det obevekliga drivet i Kings tidiga produktion och Carrie är inget undantag. Både tack vare Kings egen popularitet och Brian De Palmas filmatisering (från 1976, så när det väl började röra sig för mr King gjorde det det ordentligt) torde själva historien vara ganska så välbekant.
När jag flyttade upp till Umeå för att börja på universitetet var jag i många avseenden en TV-mässig oskuld, uppväxt på ettan, tvåan och, under en mycket kort period, fyran. Det var dock en situation som snabbt kunde åtgärdas med hjälp av korridorsboende och en gemensam TV som fick in både trean, femman och ZTV.
alt. titel: Drottning Margot, Queen Margot
Inget går riktigt som Katarina av Medici tänkt sig. I ett försök att förena det av religion splittrade Frankrike, gifter hon bort sin katolska dotter Margot av Valois med hugenotten Henrik av Navarra. Vad är annars döttrar till för nytta om man inte kan kasta in dem i fördelaktiga allianser?! Katarina sätter dock sitt stora hopp om makt och inflytande till sönerna François, Karl och Henrik. Men Karl (som för närvarande är kung med numret IX) låter sig inte alls styras som hans ömma moder tänkt sig.
That’s what HE said!