På förekommen anledning från RJ som i glödande ordalag recenserat Jan Troells Utvandrarna på sin blogg.

Jag tänker inte gå in i långdragna diskussioner om nationell kanon, litterär xenofobi och vad de svenska kursplanerna i grund- och gymnasieskola egentligen borde fokusera på men jag säger så pass mycket: Vilhelm Mobergs böcker borde vara en stapelvara för svenska skolbarn, både inom svensk-, religions- och historieämnet (och varför inte matematik — hur många bushels vete bärgar Karl-Oskar om hans skörd blir sex gånger så stor?). Att det inte tycks finnas någon nytryckt billig utgåva tillgänglig är skandal (en sökning på bokfynd.nu ger vid handen ljudböcker, som förvisso är excellent inlästa, och engelska översättningar).

Trots denna brist förutsätter jag att ramhistorien är välbekant för det stora flertalet. I Utvandrarna (1949) får vi stifta bekantskap med Karl-Oskar och Kristina Nilsson och deras intill bristningsgränsen strävsamma liv på de stenbemängda åkerlapparna i Ljuders socken i Småland under 1840-talet. Karl-Oskar är osvenskt missnöjd med sin lott här i livet och när han inser att han inte längre kan bevara familjen på denna lott vill han göra något åt saken. I väster har ett nytt och fritt land med stor möjligheter dykt upp på kartan och inspirerad av sin bror, drömmaren Robert, övertalar Karl-Oskar Kristina att de ska satsa. Med sig på resan med briggen Charlotta får de ytterligare fem vuxna och ett antal barn, bland andra den fromme Danjel Andreasson och byhoran Ulrika i Västergöhl.

Invandrarna (1952) beskriver sällskapets vidare resa från New Yorks hamn in i det nya landet, fram till Minnesotaterritoriet (stat först 1858). Trots att livet blir hårt för nybyggarna känner sig Karl-Oskar ändå optimistisk inför möjligheterna att bruka så mycket land han bara mäktar med. Det enda han ångrar är att han inte gav sig av tidigare. Kristina längtar däremot hem med en aldrig sinande glöd och därtill hörande skuldkänslor.

Robert nöjer sig däremot inte med att gå och gno i leran och i Nybyggarna (1956) har han och vännen Arvid varit borta i närmare tre år för att söka lyckan på The California Trail. Karl-Oskar och Kristina har börjat komma på fötter och kan flytta in från stockstugan till ett stort och fint hus (även om Karl-Oskar redan planerar hur han ska bygga ett ännu större och finare). Även samhället kring sjön Ki-Chi-Saga (snart omdöpt till Chisago Lake) börjar växa och det tillkommer både kyrka och skolhus.

Sista brevet till Sverige (1959) är inte lika beskrivande som de tidigare böckerna, men hinner ändå täcka in både amerikanska inbördeskriget och siouxupproret som bröt ut 1862. Serien avslutas med ett brev till Karl-Oskars syster Lydia som berättar om hans död.

Dessa böcker tillhör den där kategorin som man kan plocka upp när som helst och ändå fastna i så till den grad att man vill läsa igenom dem allihop från pärm till pärm. Utvandrarna var för mig till en början lite tråkig och förutsägbar, den kändes som en av de där sedvanliga svenska böckerna när allt går åt helvete (för inte blir vi väl särdeles förvånade när blixten slår ned i ladan den där varma sommaren?). Inte heller kan jag väl säga att jag njöt av beskrivningarna av maskätet bröd, loppor och löss, härsket fläsk och sjukdom på Charlotta (jag har dessutom kräkfobi, och så säger vi inte mer om den saken).

Nej, jag hoppde på tåget ordentligt först i och med Invandrarna och Nybyggarna, inte minst eftersom en annan av mina absoluta favoritserier är Little House on the Prairie. Här får man ett mycket bra komplement till de böckerna, men på ungefär samma sätt — en deskriptiv stil som trots sin minimalism lyckas måla en fantastiskt djup bild av både människor och liv i det nya Amerika. Karl-Oskar och Kristina lever ju dessutom det liv som Charles Ingalls till varje pris vill undvika, stadigt och rotat.

Språket är som sagt ofta beskrivande men kärnfullt, mustigt och levande. Moberg lyckas ypperligt med att vidarebefordra en mängd kunskap kring emigrantens liv och erfarenheter, både i Sverige och i USA med en lätt hand så att det inte på minsta sätt känns forcerat eller påtvingat. Det här är böcker som är så långt från ”svår” litteratur man kan komma.

Samtidigt låter han sina karaktärer tänka och känna, de är verkligen inga skyltdockor i en historisk kontext. Mest levande för mig blir Ulrika i Västergöhl, men generellt är både hon och Kristina betydligt mer nyansrika än alla de övriga manliga karaktärerna, med undantag för Robert. Karl-Oskar är naturligtvis en fullödig karaktär även han, men till sin personlighet enklare. Får han jobba så svetten lackar, se ett påtagligt resultat av detta arbete och samtidigt ha sin ”goaste vän” och en barnaskara vid sin sida är han nöjd med livet.

Det kraftfulla språket får också måla ett antal mycket levande scener i de olika böckerna. Ibland rullar det mest på, men vissa händelser går med sylskärpa rakt in i märgen: den bottenlösa sorgen vid dottern Annas död, förundran över vitt bröd och äpplen stora som barnhuvuden vid ankomsten till New York, ångesten när dottern Märta saknas och flodångaren precis är på väg att lämna stranden samt Arvids plågsamma död.

Vilhelm Moberg skulle inte vara Vilhelm Moberg om han inte lät sina karaktärer och händelser också illustrera moraliska och samhälleliga frågor. Givetvis säger böckerna minst lika mycket, om inte mer, om Mobergs syn på sin samtid som nybyggarlivet i USA. Flera trådar löper genom böckerna, där en av de starkaste gäller religionens trygghet och hyckleri. Danjel Andreasson är så genomhygglig en karl kan vara, ändå blir han bannlyst för att han vågar hålla egna gudstjänster i hemmet.

Till Karl-Oskars och Kristinas frustration är dessa motsättningar på intet vis mindre i USA, deras relation till en baptist ses som mycket suspekt av de andra lutheranerna. Kristinas tro är en stor tröst för henne, ibland den enda tröst hon har, men samtidigt blir man upprörd över att hon måste känna en sådan själanöd inför sin önskan att inte bli ”välsignad” med flera barn.

Jag skulle kunna hålla på minst lika länge till, men slutar istället med en uppmaning: Se till att unna dig själv dessa klassiker!

P.S. Jag kan inte relatera böckerna till Troells filmer av den enkla anledningen att jag aldrig sett dem och än så länge känner mig ovillig att göra det. Jag vill behålla ”mina” Karl-Oskar och Kristina, inte få dem ersatta med Max von Sydow och Liv Ullman. Den som lever får se… D.S.

Annonser