alt. titel: Bara en natt

before sunriseUndrar om Before Sunrise hade blivit en lika bra film utan Wien? Ifall Jesse och Céline varit tvungna att under tolv timmar knalla omkring i säg, Västerås eller Nyköping? Eller någon motsvarande halvstor och rätt vanlig stad på den europeiska kontinenten.

Men nu är det Flughafen Wien som Jesse ska flyga hem till USA från och staden som han övertalar franska Céline att utforska i sällskap med honom. De möts på tåget från Budapest och allt liksom bara faller på plats. Det är därför Céline följer med Jesse på hans nattvandring, trots att han såvitt hon vet lika gärna skulle kunna vara en psykopatisk lustmördare.

Det blir en kväll och en natt där Jesse och Céline går omkring i en egen liten bubbla, utanför tid och rum, ett utbyte av åsikter och en själarnas gemenskap. Och så Wien förstås, med allt vad en europeisk storstad har att erbjuda i form av båtrestauranger, spårvagnar och bostadslösa poeter.

Det händer alltså inte särdeles mycket i Before Sunrise och det är inte heller meningen att det ska göra det. Jesse och Céline pratar och pratar och hinner pussas lite också mellan varven. För självklart kan inte en man och en kvinna (eller kille och tjej, beroende på begreppspreferens) hitta så många gemensamma plattformar utan att det börjar lukta lite kärlek också.

Before Sunrise är en charmig film, det finns inget i den som jag egentligen kan tycka illa om. Dialogen är välskriven och också välspelad i så motto att Julie Delpys Céline och Ethan Hawkes Jesse känns oerhört naturliga i sina respektive roller. Samtalet flyter lätt mellan dem och den relation de bygger upp är trovärdig.

Men möjligen är det det faktum att samtalet dem emellan inte har något tydligt fokus som gör att jag heller inte någonsin blir särskilt intresserad av deras utbyte. På ett sätt är det förstås skönt att Richard Linklater undvikit att göra en typiskt såpig kärleksfilm, men det leder också till att jag inte bryr mig särskilt mycket om huruvida Céline och Jesse kommer att ”få varandra”. I ärlighetens namn hade jag nog hellre suttit kvar på tåget till Paris och försökt tjuvlyssna på det grälande tyska paret (ifall jag hade kunnat tyska förstås).

Istället börjar jag fundera på praktiska petitesser som givetvis egentligen inte ska få ta tankeutrymme när man ser en sådan här film. Tåget mellan Budapest och Wien ser exempelvis betydligt snajsigare ut än tåget jag har personlig erfarenhet av, nämligen det mellan Budapest och Prag (särskilt restaurangvagnen). Att det är tur att de kommer till Wien en dag när det är tillräckligt varmt för att kunna släntra omkring hela natten i bara skjortärmarna. Det hade ju lika gärna kunnat spöregna eller varit i november.

Och det Wien de upplever är förvånansvärt tomt på skränande turisthorder trots att de stadsdelar som paret rör sig i hela tiden ser ut att tillhöra den där charmiga sorten. Bara vackra byggnader så långt ögat når, inte ett enda kommunistbetonghotell eller mindre smickrande tingshus.

Mest fäster jag mig faktiskt vid det rent ekonomiska, även om man i ärlighetens namn kan tänka sig att det för Jesse egentligen mest är en bekväm undanflykt. De dollars han sparade på att köpa en billigare flygbiljett bör rimligtvis alla ha gått åt och mer därtill på eurorailkort samt boende och mat under ett par veckors kringflackande i Europa. Alla de småsummor som de två måste hosta upp för språvagnsbiljetter, Prateråkturer och cafébesök bör rimligtvis i alla fall kunna ha betalat för en billig vandrarhemssäng, trots att Jesse säger att anledningen till att han planerat att flanera runt är att han inte har råd att betala för boende denna sista natt.

Before Sunrise är en tillräckligt bra film för att få mig att inse att jag som sagt egentligen inte borde bry mig om den här typen av trista petimeterdetaljer. Men det är inte en tillräckligt bra film för att få mig att låta bli att tänka på dem.

Annonser