Nytitten: Dead Poets Society (1989)

alt. titel: Döda poeters sällskap, Dagen er din, Døde poeters klub, Der Club der toten Dichter, Le Cercle des poètes disparus, El club de los poetas muertos

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”

Nu har förvisso inte anrika Vermont-internatet Welton Academy anammat devisen från Uppsala universitet som sitt motto, men skolan skulle utan tvekan ha stämt in i dess andemening. Därför är det kanske inte så konstigt att när den nye engelska-läraren läraren John Keating försöker vända på kuttingen stöter han på visst motstånd. Hans latinkollega menar å det bestämdaste att det är livsfarligt att ge hormonstinna tonårsgrabbar uppfattningen att de kan vara fritänkare och uppmuntra dem att ta sig utanför Welton Academys ganska begränsade låda. Att betrakta sina elever som en mindre vetande, pubertal hord är inte cyniskt, det är realistiskt.

Men några av de hormonstinna tonårsgrabbarna omfamnar Keatings ambitioner med liv och lust, alldeles särskilt Neil Perry och Charlie Dalton. Neil känner sig fångad i sin fars ambitioner för sonens kommande läkarbana och Charlie gillar rent allmänt att vara en rebell. Andra, som Richard Cameron och Todd Anderson,känner sig däremot närmast hotade av Keating, men av väldigt olika anledningar.

Jag har förvisso sett Dead Poets Society många gånger sedan biopremiären men nu var det ett par år sedan sist. Återbesöket av Fiffi och Steffo i podden Snacka om film var initiativet jag behövde för att sätta mig ned med denna omtitt (Fiffi har faktiskt för många år sedan också delat med sig av sin text om filmen här på bloggen).

Och visst tusan håller filmen fortfarande. Det är väldigt mycket som blir rätt och väldigt lite som blir fel. Tidsmässigt vinner den förstås på att vara placerad i 1959, snarare än 1989. Det en nutida tittare möjligen skulle kunna reagera mot är det faktum att den kärlekskranke Knox Overstreet tar sig friheten att kyssa sin älskade Chris panna när hon sover och därför inte har möjlighet att tacka nej till ömhetsbetygelsen. Men det känns på det hela taget ganska oskyldigt. Själv kände jag dock den här gången att hela den delen av historien, Josh Charles hopplösa förälskelse i Alexandra Powers, inte är särskilt intressant.

Nej, det som är själva grejen med Dead Poets Society är ju grabbarnas intellektuella och känslomässiga frigörelse. Det faktum att Peter Weir lyckas skapa filmisk motsvarighet till känslan av att kunna andas fritt för första gången i hela sitt liv. Det jag tycker är framställnings- och rollmässigt intressant är att jag med årens lopp allt mer kommit att fokusera på Ethan Hawkes plågsamt blyge Todd (möjligen också beroende på att jag, med facit i hand, tycker mig se en otroligt gedigen prestation). Medan det snarare var Robert Sean Leonard och Gale Hansen i rollerna som Neil och Charlie som jag fastnade mest för när det begav sig.

Få av skådisarna är förstås riktigt så unga som de ska föreställa i filmen, men eftersom de befinner sig i något av en Welton-bubbla, omgivna av gamla lärar-stötar, känns det hela ändå hyfsat trovärdigt. Så här i efterhand är det dock rätt kul att konstatera att Gale Hansen är nästan tio år äldre än många av de andra och att Robin Williams i sin tur bara var nio år äldre än Hansen.

Robin Williams, ja. När jag tittar på hans filmografi förstår jag egentligen inte riktigt varför jag tycker mig minnas så tydligt att jag uppfattade honom som en komiker när Dead Poets Society hade premiär. Det måste nästan enbart hänga på den två år äldre Good Morning, Vietnam och att jag på den tiden inte alls uppfattade krigsfilmen som en primärt allvarlig sådan. Det enda jag mindes då var sannolikt Williams svada och den var ju i ärlighetens namn ganska underhållande. Som engelska-lärare är han dock rejält nedtonad. Så här i backspegeln är han heller inte alls närvarande (rent fysiskt alltså) så mycket som jag tyckte mig minnas. Men även här gör Weir ett fint jobb med att låta hans ande och livsfilosofi sväva mer eller mindre konstant över helheten, oavsett vad grabbarna hittar på. Sedan har jag förstås svårt att som humanist inte känna djup sympati med attityden att lyrik, drama och andra former av litterära uttryck betyder något mer för människor eller mänskligheten än bara ord på papper (eller skärm).

Som sagt, Dead Poets Society gör väldigt mycket rätt. Manus, roller, relationsdynamik, atmosfär, musik (Maurice Jarres score är fortfarande höggradigt lyssningsbart), budskap och ett bedövande vackert höst-Vermont. Med all rätta är fraserna ”Carpe diem” och ”Oh Captain! My Captain” mer eller mindre odödliggjorda tack vare den.

Annons