Don’t Worry Darling (2022)

Alice och Jack Chambers lever det perfekta all american life. Han har ett prestigefyllt ingenjörsjobb medan hon sköter om hemmet. Fixar bacon-och-ägg-frukost på morgonen och välkomnar med en drink i dörren när han kommer hem på kvällen. Fortfarande tillräckligt förälskade för att hon ska föreslå att han ringer sig sjuk för att de ska kunna tillbringa dagen i sängen och för att han ska initiera vilt sex på matbordet så att tallrikar och karotter flyger all världens väg.

Det fantastiska är att alla deras grannar och vänner lever samma perfekta 50-talsliv. Männen lämnar hemmen varje morgon i obegriplig symmetri i sina bjärt färgade 50-talsmonsterbilar. De har uppsluppna och spritindränkta fester tillsammans. Solen skiner över allt och alla. Och allt tack vare en mans vision. Frank leder projektet Victory, vilket anställt alla männen och installerat alla deras hustrur i sina perfekta 50-talshem. Den enda begränsningen som läggs på alla liv är att projektet är så hemligt att ingen får prata om det och det finns en tydlig gränsdragning i öknen, strax bortom samhället, som ingen icke anställd får överträda.

Men redan innan Alice överträder denna absoluta gränsdragning (kom igen, detta KAN inte komma som någon överraskning) har det börjat förekomma sprickor i hennes perfekta liv. Den före detta vännen Margaret beter sig märkligt och Alice själv har börjat få underliga hallucinationer.

Till skillnad från exempelvis de som under augusti och september 2022 flockades till femton (15!) utsålda shower i Madison Square Garden, har jag ingen som helst relation till Harry Styles. Istället var det Florence Pugh som gjorde att jag ville se Don’t Worry Darling så snart jag kunde komma åt. Hittills har jag aldrig blivit besviken på hennes prestationer – hon för sig med samma självklara och naturliga utstrålning som Jessie Buckley.

Det skadade ju inte heller att jag blev riktigt charmad av regissören Olivia Wildes debut Booksmart. Men utöver Pugh och Wilde hade jag faktiskt inte särskilt bra koll på vad jag skulle få mig till livs när jag bänkade mig framför Don’t Worry Darling. Tack vare den närmast skruvat överdrivna 50-talsperfektionismen (utseendemässigt kan man verkligen inte klaga på slutprodukten) var det svårt att inte omedelbart associera till dels Peter Weirs The Truman Show, dels Ira Levins mästerliga The Stepford Wives. Eftersom en övertydlig varningssignal kommer Alice till del genom den olyckliga Margaret, spelad av KiKi Layne, uppvisar Don’t Worry Darling också rejäla Get Out-vibbar.

Jag måste erkänna att jag kliar mig lite i huvudet när jag läser mig till att filmens manusutkast hamnade på Hollywoods svarta lista för 2019, för i mina ögon är den grundläggande historien varken mer eller mindre en remake eller ny-adaption av Levins bok. Nu är den i och för sig så pass stabil att den möjligen kan hålla för olika tolkningar, men riktigt så enkelt borde det väl ändå inte vara att få stående ovationer för att manusutkast? Kruxet med den typen av historia är också att även om Katie Silberman gjort ett helt ok jobb med att färdigställa manuset (utkastet skrevs av bröderna Carey och Shane Van Dyke (japp, släkt med DEN Dick Van Dyke)) finns en hel del trådar att börja dra i när eftertexterna väl börjar rulla.

Fram tills dess hänger jag dock med på färden och det är enbart Pughs förtjänst. Hennes prestation gör att jag sväljer det mesta Alice hittar på. Kanske är det orättvist nog också hon som ser till att Harry Styles sköter sig godtagbart? Jag tycker i alla fall inte att han på något sätt är orimligt dålig i rollen som Jack, även om jag med en gång reagerar på att hans frilla är lite väl James Dean-cool för att vara en trovärdigt stadgad 50-talsingenjör.

Olivia Wildes thriller var tillräckligt underhållande och snygg för att jag nog skulle kunna tänka mig att se om den, men det dyker alldeles för fort upp alldeles för många frågetecken för att det ska kunna bli tal om något högre betyg. Sorry, Florence, it’s not you.