Sista dagen på high school! En rektor som gömmer sig på expeditionen och ser fram emot att säga adjö till ännu en kull tonåringar. Feststämning i korridorerna och skåprensning. Två som inte deltar i galenskaperna i någon större utsträckning är bästisarna Molly och Amy. De har under hela skoltiden hållit fötterna på mattan och näsan i böckerna med det implicita löftet att de ska få sin belöning när det är dags för college. Och nog kan man säga att det löftet infriats – till hösten ska Molly till Yale och Amy till Columbia.
Därför kan Molly också stå över klasskompisarnas tråkningar av henne – de är ju bara high school-losers som vägrar inse att de redan peakat och nu är på väg nedåt i livet. Till skillnad från henne själv. Men den tryggheten slås i tusen bitar när hon inser att alla ”förlorare”, som spenderat skoltiden med annat än plugg, är på väg mot lika prestigefyllda framtider som hon och Amy.
Så i denna FOMO-filmernas FOMO-film (”They did both! We’re the only assholes who did just one thing!”) bestämmer sig Molly för att hon och Amy ska klämma åratals festande på en enda kväll. Dags att visa klasskompisarna att de minsann också kan släppa loss!
Olivia Wildes debut Booksmart smakar inte alls dumt. Som om hon kört Greta Gerwigs Lady Bird genom ett Porkys/American Pie/Superbad-filter och därmed lyckas skapa en både rolig, varm och hysterisk film som för min del var betydligt mer underhållande än någon av sina (manliga) föregångare. Jag tror att det Wilde (tillsammans med manusfyrklövern Emily Halpern, Sarah Haskins, Susanna Fogel, Katie Silberman) gjort helt rätt, har varit att fokusera mer på vänskapen mellan Molly och Amy och inte på ett desperat race för att få ligga eller bli full. Men visst, även här har vi ju den heliga graal-festen, vilken ständigt undflyr tjejerna likt en obesvarad förälskelse.
För att vänskapsvinkeln ska funka hänger förstås nära nog allt i Booksmart på relationen mellan Molly och Amy. Och i det avseendet gör varken Beanie Feldstein (som ju också fick vara med i Lady Bird) eller Kaitlyn Dever publiken besviken. Trots att dialogen är av den orimligt snabbsnackande varianten får de till en dynamik som känns naturlig. Jag köper utan problem att de delar samma tysta soundtrack i sina liv. Den gör det också helt följdriktigt att Booksmarts stora tragik inte ligger i de obesvarade förälskelserna eller den uteblivna fyllan utan när det ser ut som om Molly och Amys vänskap riskerar att trasas sönder. På samma sätt som filmens styrka ligger i den styrka de hittar hos varandra.
Förutom ungdomarna har Wilde också plockat in en gäng äldre skådiskollegor i form av Jason Sudeikis, Lisa Kudrow och Will Forte vilka alla presterar trevligt birollsgodis. På det hela taget levererar Booksmart kanske inget häpnadsväckande nytt – vinkeln ingen-känner-egentligen-varandra-i-de-stereotypa-high-school-rollerna känns igen. Men filmen levererar denna vinkel så pass roligt och kompetent att jag verkligen inte sitter och längtar efter att få något annat på tallriken. Fortfarande känns det exempelvis ganska befriande att alla klasskompisar till våra lite halvnördiga huvudpersoner inte är mobbande idioter. Samtidigt som det antyds att Molly sannolikt varit något av en överlägsen och beskäftig besserwisser. Så nyanserat, men på ett lite stereotypt sätt, om ni förstår vad jag menar. Oavsett om ni gör det eller inte, se Booksmart för tusan!
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jamenvisst ! Vilken underbar film. Finns två scener i filmen som ständigt rullas upp i mitt huvud ngn gång i veckan. Poolen på festen och bilåkningen i slo-mo. Det enda jag irriterade mig lite på var att Wilde föll i fällan och lät Beanie Feldstein bli den gapiga. Vad är det med övervikt (fast i Booksmart snackar vi nog mer trivselvikt) och att man måste vara högljudd på film?
Oj, då minns du den väldigt mycket bättre än jag 🙂
Tja, inte för att jag vill underhålla stereotyper och fördomar men man skulle väl kunna tänka sig att det kan funka som en slags överlevnadsstrategi? Samtidigt är förstås exakt motsatt reaktion precis lika sannolik.