You are currently browsing the tag archive for the ‘Peter Weir’ tag.

the-serpent-and-the-rainbowNär George A. Romero 1968 tog till sig Richard Mathesons apokalyptiska I Am Legend-historia förflyttades zombien bort från sitt voodoo-ursprung (en förflyttning som också underlättade transformeringen av henom till en symbol för både det ena och det andra). Tjugo år av zombiefilmer senare tyckte Wes Craven att det var dags att återvända till det ursprunget.

Läs hela inlägget här »

Das Weisse Bandalt. titel: Det vita bandet, The White Ribbon

Filmens berättare lovar publiken med en gång att händelserna i den lilla byn Eichwald som han ska berätta om kanske kan kasta lite ljus över Tysklands historia. Samtidigt underminerar han sin egen berättelse genom att påpeka att han inte säkert vet om allt som hände är sant och att vissa saker enbart utgår från hörsägen.

Läs hela inlägget här »

GallipoliNio år efter Gallipoli gjorde australiensiske regissören Peter Weir en film om hur en manlig ungdomsgeneration krossas mentalt på den strikta internatskolan ”Hellton”. I den tidigare filmen beskriver han istället hur en manlig ungdomsgeneration krossades rent fysiskt på de turkiska kullarna vid Gallipolihalvön under första världskriget.

Det är maj 1915 och australiensiska tidningar fylls till brädden med ”nyheter” om det ädelmodiga kriget mot hunnerna. Tack vare magnifik tapperhet kommer de allierade att göra processen kort med sin fiende. Kanske inte så konstigt att många unga australiensiska män vill delta och göra sin ”bit”, om inte annat är det ju ett äventyrligt sätt att få se något annat än farmen därhemma. Att mer erfarna vuxna försöker övertala dem att låta bli gör förstås ingen som helst skillnad.

Läs hela inlägget här »

alt.titel: Utflykt i det okända

Picnic at Hanging RockIngen romantikoverload från Peter Weir direkt, men i alla fall en film som inleder på alla hjärtans dag år 1900 kallt. Fast i Australien är det ganska varmt och en flickskola anordnar en utflykt för eleverna till en remarkabel geologisk formation som finns ett par timmars vagnfärd från skolan. Med sig har flickorna naturkunskapslärarinnan Miss McCraw och fransklärarinnan (som möjligen också undervisar i konsthistoria) Mlle. de Poitiers.

Läs hela inlägget här »

Tillbaka i gamla hjulspår igen…

***

Alt. titel: Utan fruktan

Publicerad i Västerbottens Kuriren i maj 1994.

Utan fruktan börjar med just fruktan och vi befinner oss mitt i ett stort majsfält med en massa skrikande fioler omkring oss. Efter ett tag får man se omfattningen av förödelsen från luften, ett flygplan har kraschat. En av de lyckliga som överlevde är Max (Jeff Bridges) och han verkar lamslagen av detta faktum. Hans tidigare flygskräck är nu helt borta och han är övertygad om att han inte kan dö. Samtidigt sörjer Carla (Rosie Perez) sin omkommne son och dessa två människospillror förs samman i ett sista fösök att rädda dem båda.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Sista färjan från Ystad
David Baldacci, The Last Mile

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg