Psychology Today konstaterar att ”it seems fairly widespread for people to act as if they are the main character in all of human history, the crowning achievement of evolution and the culmination of God’s inscrutable plan”.

När det gäller Truman Burbank kan man emellertid hävda att det i viss mån skulle vara en rimlig inställning. Inte så att Truman själv är en arrogant skitstövel, hög på sin egen betydelse, men han tycks åtminstone vara en nöjesevolutionär höjdpunkt och över honom vakar en allsmäktig Gud. En Gud som i det här fallet heter Christof.

Christof är regissör och showrunner för realityprogrammet The Truman Show, USA:s populäraste TV-program under en lång tid. Här får publiken följa livet såsom det ter sig för Truman Burbank, utan att han har en aning om att han verkligen är en stjärna (i sitt eget TV-program i alla fall). Men själva grunden för The Truman Show, att människor mycket sällan ifrågasätter sin egen tillvaro, ska visa sig skakig i fallet Truman Burbank.

Ännu ett återbesök hos en gammal favorit, en film som tio år efter premiären utnämndes till en av världens tio mest profetiska science fiction-skildringar. The Truman Show är en film som utan tvekan håller i långa loppet och en stor anledning till det torde vara att den fungerar på så många olika nivåer. Vi har den ”rena” underhållnings- och TV-serie-biten vilken inte bara bäddar för allehanda surrealistiska scener utan också förebådar den reality-lavin som fortfarande inte tycks ha avstannat med tanke på program som Keeping Up with the Kardashians och The Real Housewives of Orange County.

Men Trumans utsatta situation går också att översätta till så många andra förhållanden. Han är barnet som till slut kan ta sina första självständiga steg ute i vida världen. Han är partnern i det kärlekslösa förhållandet som inser hopplösheten i sin vardag och vill gå vidare. Han är sektmedlemmen som slutligen vågar tillåta sig själv att tänka egna tankar. Han är snart sagt en artikulering och ett förkroppsligande av alla möjliga aspekter på det svårfångade begreppet ”frihet”.

Alla de här tolkningsmöjligheterna, kombinerade med ett lysande hantverk vad gäller allt från manus, regi, rollbesättning, prestationer, musik, klippning, foto och scenografi, gör att jag är benägen att utnämna The Truman Show till en modern klassiker. Australiensiske regissören Peter Weir visade sig vara riktigt bra på komedi (alternativt bra på att ta ett humoristiskt manus på allvar) medan Jim Carrey, efter en lång räcka filmer av typen Dumb and Dumber och Liar Liar, överraskade stort och positivt i rollen som Truman.

Det skulle säkert vara lätt att vrida historien så att filmen pekar finger åt den lättlurade Truman som under trettiotalet år aldrig fattat vad som är på gång. Men Peter Weir, manusförfattare Andrew Niccol och de huvudsakliga skådespelarna lyckas med gemensamma krafter istället visa upp en person som jag kommer att ha stor sympati för.

Även om jag ofelbart skrattar åt de surrealistiska scenerna där exempelvis Laura Linneys Meryl Burbank ska försöka reklamsnacka runt en ny och fantastisk produkt utan att det låter som hon reklamsnackar är det inte sällan skrattet fastnar i halsen. Jim Carreys allt mer desperata försök att skapa sammanhang i sin tillvaro berör. Man känner hans panik och förtvivlan när han blir nedbrottad av män i silvriga skyddsdräkter och blir förbannade å hans vägnar när hans bäste vän sitter och ljuger honom rakt upp i ansiktet, fullt understödd av kameravinklar, fejkad dimma och musik.

En detalj stör dock perfektionen – jag har aldrig blivit riktigt kompis med Natascha McElhones aktivist Sylvia. Hennes återkommande scener framför TV:n drar uppmärksamheten från Trumans historia på ett negativt sätt.

Men det är petitesser i sammanhanget. För kan man annat än älska en film som kommit att bli en inspirationskälla till psykologiska begrepp som ”Truman Show delusion” eller ”Truman syndrome”? Det vill säga personer som inte bara tror sig inneha huvudrollen i sina egna liv, utan i sin alldeles egna realitysåpa.