Get Out (2017)

Joanna Eberhart tvingas efter flytten till Förorten konfronteras med en hel hög till synes fullt tillfredsställda hemmafruar. De har aldrig hört talas om Womens’ Lib och lever för att ta hand om man och barn på bästa sätt.

A Simple Favor (2018)

Jag klagade på att den franska filmen med titeln En oväntad vänskap inte var det minsta oväntad. Det hade däremot kunnat vara en lämplig titel för dagens film eftersom prudentligt ordentliga Stephanie och kosmopolitiskt dry martini-pimplande Emily är de mest osannolika av vänner. Men nu råkar deras respektive söner, Miles och Nicky, gå i samma skola och hur många kvinnliga vänskaper har inte satts i rullning av playdate-bollen?

Le locataire (1976)

alt. titel: Hyresgästen, The Tenant

Ok, Roman, what’s your deal? Det är farligt att vara ensam, då blir man galen. Det är farligt att bo i lägenhet, då blir man paranoid (och galen – ”They’re all in it together!”). Exakt var hade du egentligen tänkt dig att mänskligheten ska hålla till någonstans? Kanske The Stepford Wives varit något av en myspys-feel good om Roman fått hålla i spakarna, för så mycket mer än det förutsägbara förortslivet tycks inte kvarstå som boendealternativ.

Rosemary’s Baby (1968)

Som ung och kämpande skådis har Guy Woodhouse det sannerligen inte lätt. Förvisso utrustad med ung och söt (hemma)fru samt en överdådigt stor lägenhet som kanske ligger en smula över parets tajta budget, tvingas han slösa bort sin icke föraktliga talang på banal Yamaha-reklam.

Så vem kan klandra Guy för att vilja ta ett par genvägar här i livet? Egentligen? Det äldre grannparet Roman och Minnie som till en början verkar olidligt pladdriga och efterhängsna visar sig vara en guldgruva av kontakter och kunskap om den hänsynslösa showbiz-branschen i New York. Det är ju inte så att han måste sälja sin själ till djävulen för att ta sig fram här i livet. Right? Right?!

Farenheit 451 (1953)

Ray Bradbury är en författare som alltid befunnit sig i utkanten av min intressesfär, ständigt närvarande men samtidigt ingen som lockat särskilt mycket. Av någon anledning har har jag fått intrycket att Bradbury skriver böcker vilka gärna kategoriseras som sci-fi eller skräck men som inte alls uppfyller de kriterier man generellt förknippar med de genrerna.

Men i någon slags likhet med Samantha Jones är jag ”trisexual” när det kommer till både böcker och filmer – ”I will try everything at least once”. Och nu var det dags för Bradburys Farenheit 451, en klassisk dystopi i linje med Huxleys Brave New World och Orwells 1984.

A world of romance and beauty

Vad krävs för det perfekta äktenskapet? En extravagant uppvaktning med långresor och såar av champagne? En lagomt lång förlovning? Drömbröllopet med brudtärnor i matchande klänningar och 300 gäster? Ett vattentätt äktenskapsförord? Ett olje- och latextätt SM-kontrakt?

Men sedan då? Det kanske inte alltid är så enkelt att hålla den där initala gnistan vid liv. Vardagen tränger sig på, med krav på alla inblandade. Det kommer (kanske) barn. Då är det ju tur att Stepford finns, där i alla fall en av parterna kan få allt han drömt om.

Vem är du, vem är jag?

Då var det dags att avsluta 2014 års Halloween. Sedan tar bloggen lite ledigt måndag och tisdag för att på tredje dagen (onsdag, alltså) återuppstå med ett filmspanartema. Ett som till och med kanske har en viss återklang i kroppssnattarna?

När jag nu utökade kroppssnattartemat till att inkludera fler kandidater än enbart de närmast sörjande till Jack Finneys The Body Snatchers måste jag naturligtvis också tillstå att det finns minst lika många som av olika anledningar inte kommit med.

ALIMo: 1975-1977

1975
Monty Python kommer med sin första långfilm och även om kvaliteten på sketcherna är lite ojämn är Monty Python and the Holy Grail fortfarande förbannat rolig. Rolig, men på ett annat sätt, är Death Race 2000. Som en omgång Grand Theft Auto fast nästan innan dataspelen var uppfunna (nästan, sade jag…).