A world of romance and beauty

FilmspanarnaVad krävs för det perfekta äktenskapet? En extravagant uppvaktning med långresor och såar av champagne? En lagomt lång förlovning? Drömbröllopet med brudtärnor i matchande klänningar och 300 gäster? Ett vattentätt äktenskapsförord? Ett olje- och latextätt SM-kontrakt?

Men sedan då? Det kanske inte alltid är så enkelt att hålla den där initala gnistan vid liv. Vardagen tränger sig på, med krav på alla inblandade. Det kommer (kanske) barn. Då är det ju tur att Stepford finns, där i alla fall en av parterna kan få allt han drömt om.

Stepford Wives 1975Efter en stunds grunnande på detta senaste filmspanartema – Scener ur ett äktenskap – slog det mig att jag kunde slå två flugor i en smäll och avsluta en liten surdeg som legat och jäst i nästan ett år nu. När jag försökte mig på en djupdykning i förortshelvetet med Revolutionary Road och American Beauty började jag också titta på klassikern The Stepford Wives, baserad på Ira Levins thriller. Nu var det dags att begrava det projektet, och det med besked.

Men med ett perspektivskifte: från Stepford som förort till Stepford-äktenskapen. I den första filmen, från 1975 med Katherine Ross som huvudkvinnan Joanna Eberhardt, är det enkelt eftersom perspektiven i princip är synonyma. Stepford är helt enkelt förorten som inte bara bildligt utan bokstavligen innebär döden för den moderna, kultiverade och intellektuellt nyfikna kvinnan.

Jämfört med de tidigare nämnda förortsskildringarna, där bägge makarna är lika olyckliga men var och en på sitt håll, utmålar Ira Levin förorten som dödlig enbart för kvinnan. Mannen är Förorten och Kvinnan är Storstaden och aldrig mötas de två. Typ. Alla män som kommer till Stepford älskar nämligen den inkrökta lilla hålan där män är män och kvinnor blir satta på piedestal. Särskilt som de små raringarna från sin upphöjda position är ena fenor på att städa och diska och damma och givetvis se till att det står ett varmt mål mat på matbordet när maken kommer hem från en lång arbetsdag.

Kvinnorna beklagar sig aldrig över att deras makar spenderar var och varannan kväll tillsammans med de andra grabbarna (”They’re a great bunch of guys!”) hos Stepfords anrika Men’s Association. När han vill se på sport hämtar hon inte bara tjänstvilligt en öl utan gör honom sällskap framför TV:n, (givetvis tyst som en mus för att inte störa). Dessutom är hon en ständigt kåt och uppmuntrande sexpartner (”You’re the king, Frank!”) utan att han ens behöver ge henne en drink innan. ”Ah, to be a man! It’s like a dream, like it was meant to be!”

Ända sedan jag första gången läste Levins bok har jag älskat den utsökt cyniska och, ärligt talat, rent deprimerande historien. Budskapet går inte att ta miste på: män vill inte ha ett jämlikt äktenskap eller en intellektuellt utmanande livskamrat. Nej, män vill ha en sexigt kurvig liten slav som lever för endast honom. Även de till synes upplysta män som kanske hävdar att de vill ha något annat vänder på en genusfemöring så fort chansen ges.

Boken publicerades 1972, filmatiserades som synes relativt snabbt och har behållit sin popularitet över åren. Därför har det blivit inte mindre än tre olika uppföljare (Revenge of the Stepford Wives (1980), The Stepford Children (1987) samt The Stepford Husbands (1996)) och en remake från 2004.

Revenge of the Stepford WivesSett ur ett äktenskaps- och relationsperspektiv följer Revenge… mallen förhållandevis väl (”A zombie to you maybe, but a dream to him”) men har bytt ut originalets robotar mot en hjärntvättnings- och drogbaserad ”förbättring” av Stepfords kvinnor. Här börjar dock de praktiska problem dyka upp som Levin och den första filmen mer eller mindre kunde strunta i. Journalisten Kaye kommer till Stepford för att undersöka ”The Stepford Phenomenon” eftersom staden faktiskt börjat bli känd för att vara ovanligt problemfri – ”no crime and no divorce”.

Fem år efter att Joanna Eberhardt anspråkslöst beskrev sig själv som en ”semi-professional photographer” har nu den förvärvsarbetande kvinnan invaderat paradiset. Förutom att män vill ha en god och lydig kvinna vid sin sida vill de också sluta behöva konkurrera om jobb och samhälleligt utrymme. Kvinnor, inspirerade av women’s lib-nonsens, har vänt den naturliga ordningen över ända och det är upp till de teknologiskt och vetenskapligt begåvade männen att ställa situationen till rätta.

Stepford Wives 2009Denna linje plockas förstås än tydligare upp i den modernare remaken. Nu är Joanna (i form av Nicole Kidman) och hennes medsystrar inte bara förvärvsarbetande, de är generellt mer drivna, hänsynslösa och framgångsrika än sina äkta makar. I Joanna och Walters fall är hon till och med hans chef. Har det gått så långt att gifta par numera inte är man och hustru utan ojämlika kollegor i familjeprojektet? Har 00-talets män blivit 50-talets kvinnor och därför förväntas att utan diskussion ställa upp på sina fruars villkor?

Frågan är dock om denna (till synes eviga) obalans inte är lika påfrestande för deras hustrur, ingen undkommer illusionen om det perfekta äktenskapet (en illusion som göds av ett genomkommersialiserat samhälle). Joanna kommer till insikt om sin destruktiva attityd när Walter för en gångs skull står på sig inför henne: ”He was strong, he was forceful, he was commanding”. Där 70-talets man pressades av att vara familjeförsörjare och oro för att inte duga pressas 00-talets kvinna av detsamma. Klart det är bekvämt att ha någon som fixar markservicen, oavsett vem det är som jobbar och vem som i så fall förväntas fixa så att vardagspusslet kan läggas utan allt för många hårdhänt dittryckta bitar som inte passar.

Jag vågar påstå att den huvudsakliga poängen i alla Stepford-filmerna är att det inte finns några genvägar till det perfekta äktenskapet eller den perfekta familjen. Att den här perfektionen i sig är ett luftslott som grundlurar alla, oavsett kön. Att en relation som är värd någonting är något man måste jobba med, ingenting man får på köpet när man handlar för minst 300 kronor på ICA. Svaret ligger i utbyte och kommunikation, inte i teknologi eller lättköpta quick fixes.

Trots en till synes mer komplicerad situation (det var aldrig något snack om att 70-talets Joanna inte skulle vara en hemmafru, bara vilken sorts hemmafru) i det moderna samhället avslutas remaken ändå i ett mer positivt tonläge. Medan originalet närmast skulle kunna beskrivas som en genusmässig dystopi satsar remaken sina sista slantar på att en jämlik och jämställd kärlek mellan äkta makar faktiskt inte bara är möjlig utan också innebär det sanna äktenskapets räddning. Däremot är man noga med att påpeka att ett sant äktenskap inte är lika med ett perfekt dito. Perfektion är såååååå 50-tal.

Stepford ChildrenWhat’s that? Jaha, de två andra uppföljarna? Tyvärr lyckades jag inte får tag på The Stepford Husbands men i The Stepford Children har turen kommit till…surprise, surprise, barnen. Stepfords män har insett att det sena 80-talets tonårigar är lika räliga som kvinnosakskvinnorna var på 70-talet and here comes the androids! Värt att notera är alltså att det i Stepford-mytologin antas att barn inte skulle märka av att deras mödrar blivit robotar eller hjärntvättade zex-zombies. På det hela taget handlar denna film därmed mer om tonårsångest över att inte passa in och föräldrauppror än äktenskapsfrågor.

The Stepford Wives (1975)

star_full 2star_full 2star_full 2
Revenge of the Stepford Wives (1980)

star_full 2star_half_full

The Stepford Children (1987)

star_full 2

The Stepford Wives (2004)

star_full 2star_full 2

Hur giftassugna har de andra filmspanarna varit? Only one way to find out!
Jojjenito
Flmr
Har du inte sett den?
Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

14 reaktioner till “A world of romance and beauty”

  1. Vilken jättebra text! Du lyckades få mig att både vilja läsa boken OCH se om Nicole Kidman-filmen! 😀

  2. Svårt att driva motsvarande poänger när problemformuleringen inte är densamma, även om det var en växande 50-talsnostalgi under Bush-åren. Grundproblematiken finns väl kvar, men det blir krystat att komma åt den från samma vinkel om jag tolkar dig rätt. Hur som helst är de här jämförelserna av olika upplagor av samma historia alltid intressanta att läsa.

  3. Damn! Och jag har fortfarande bara sett Nicole-versionen…fast jag tänkt hur länge som helst att jag vill se 70-talaren!
    Måste åtgärdas! 🙂

    Bra take på ämnet! (och ju ett smart sätt att slå dina flugor i en jättesmäll!)

  4. @Fiffi: Tack! Då anser jag mitt uppdrag slutfört 🙂 Fast Nicole-versionen är tyvärr inte jättebra…

    @Carl: Ja, lät det som om jag fortfarande ville göra någon slags förortstolkning fast med andra glasögon blev det otydligt — jag släppte egentligen förortsproblematiken bortsett från att det fortfarande är miljön där själva historian utspelar sig. Trevligt att kunna levererar något som tillfredsställde ditt intresse i alla fall.

    @Steffo: En redig smäll blev det 🙂 Och 70-talaren är lite trevlig ändå (psssst — finns på Tuben…)

  5. @Sofia: Jag syftade snarast på filmernas ansatser. Din vinkel ifrågasätter jag inte det minsta.

  6. bra text om filmer och en bok jag inte läst – tids nog blir det av som så mycket annat men då satsar jag nog på versionen från 50-talet.

  7. Älskar första Stepford-filmen för att den är så ogenerat politisk. Ogillade remaken fast jag minns inte exakt varför. Kanske för att insatserna inte var lika höga som på 70-talet och för att den sortens kvinna som Nicole och hennes väninnor representerar 2004 existerar (The Real Housewives of… /Desperate Housewives-eran) i verkligheten, och inte för att någon bytt ut dem mot robotar, utan av fri vilja. Vilket säger något om angelägenheten i den första filmen och pinsamheten i den andra.

  8. @Carl: Aha, då fattar jag. Det gör ju tappra försök att uppdatera 00-talsversionen men riktigt klockrent blir det ju inte.

    @Filmitch: Tack! Läser/ser du en 50-talsversion är jag mycket nyfiken på vad du tycker om den ur ett tidsreseperspektiv 😉

    @Cecilia: Fast borde det inte göra 00-talsversionen ännu mer angelägen?

  9. En lång och gedigen genomgång. Intressant att höra din reflektioner om de olika versionerna (såklart du ska klippa den sista filmerna i serien också!), men precis som hos Steffo har jag inte sett någon av dessa filmer så det får bli ett akademiskt intresse från mig.

  10. Jo, fast det är väl inte det perspektivet som remaken ”tacklar” om man säger så, eller? Jag minns filmen alldeles för dåligt för att kunna säga exakt vad jag menar, men min feeling när jag såg andra filmen var att den kändes ganska uddlös rent politiskt och kändes mer som en komedi typ.

  11. @Filmitch: Jag gissade nästan det 🙂

    @Cecilia: Nej, det är det ju inte. Remaken är mer komisk men det i sig behöver ju inte innebära någon skillnad. Jag upplever att den försöker ha något slags budskap men att det blir lite oklart vad det är och därmed känns den uddlös. Eller kanske att den försöker innehålla en hel nåldyna: manschuvinism, en underhållningsindustri som lever på att ställa kön mot kön, en manlighet som känner sig på efterkälken, en kvinnlighet som känner sig vilsen och så kanske ett par, tre till.

  12. @Sofia: Ja, precis… The Stepford Wives från 70-talet har ju ett supertydligt budskap, men också en satirisk touch. Remaken lyckas inte leverera samma tonsäkerhet – möjligtivs av de anledningar du nämner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: