Get Out (2017)

Joanna Eberhart tvingas efter flytten till Förorten konfronteras med en hel hög till synes fullt tillfredsställda hemmafruar. De har aldrig hört talas om Womens’ Lib och lever för att ta hand om man och barn på bästa sätt.

För Chris Washington räcker det med två skumma bekantskaper i samma illusoriskt idylliska Förort – hemhjälpen Georgina och gårdskarlen Walter. Till och med familjen de jobbar hos erkänner att det nu för tiden sticker lite i ögonen med två afroamerikaner anställda hos en vit familj. Men vad ska man göra – ställa stackars Georgina och Walter på bar backe?! Särskilt som de själva synes fullt nöjda med sin lott här i livet. Eller kanske inte så mycket nöjda, som viljelösa slavar.

Men vem är Chris att ifrågasätta tingens ordning hos flickvännen Roses föräldrar? Han vill ju mest göra ett gott intryck även om det är frågan om vad som tar mest på krafterna – pappa Deans jovialiska försäkran att han minsann tyckte att Obama var den bästa president USA någonsin haft eller lillebror Jeremys insinuationer att Chris borde vara bättre på basket tack vare sin ”genetik”?

I likhet med Joannas upplevelser i Stepford blir Chris helg hos familjen Armitage allt besynnerligare och till slut reduceras det hela till ett slags psykologiskt chicken race. Vad ska knäckas först, Chris beslut att hålla ut eller konstigheterna som förortsborna sysslar med?

Äntligen var det dags att komma fram till Jordan Peeles debut Get Out. I likhet med Ari Aster hade jag bekantat mig med Peele bakvägen, genom att se hans andra film, Us, först. Det som är lite synd är att det ju inte fanns någon som helst möjlighet att undvika snacket kring Get Out och därför kom själva händelseutvecklingen i filmen knappast som någon större överraskning. Vet du som läsare inte ens vad jag pratar om rekommenderar jag å det varmaste att omedelbart sluta läsa och gå och se Get Out istället, för då tror jag att du har en riktigt fin filmstund framför dig.

Alltnog, även med lite för mycket kunskap i bakhuvudet är det ju alltid roligt att se en bra film och det tycker jag absolut att Get Out är. Att ta den genusmässiga vinkeln från Ira Levins The Stepford Wives och istället vrida den till att bli en rasmässig dito är både smart, träffsäkert och roligt. Jag upplever att Peele driver med vissa av de mer vansinniga konspirationsteorierna som grasserar i det afroamerikanska samhället (och som kanske är halvt på skoj och halvt på allvar) samtidigt som han ger tittaren en aning om hur det kan vara när folk prompt måste hänvisa till Tiger Woods när man pratar golf. Som om alla afroamerikaner i någon mening skulle vara tjenis med varandra och homogent dela ”the african-american experience”.

Credot ”Just because you’re paranoid doesn’t mean they’re not out to get you” är förstås högaktuellt och i likhet med Us är Get Out som bäst under uppbyggnadsfasen. Den tidiga scenen med den påkörda hjorten ger filmen igenom stråk av både sorg, igenkänning och förebådande. I nuläget känns det dock som om Peele skulle behöva jobba lite mer på sina avslöjanden och crescendon. När skiten träffar fläkten och det blå skåpet är fullt blir det lite väl mycket crazy bananas över det hela även om spänningen på intet sätt går förlorad.

Så här i efterhand är det också intressant att notera att Allison Williams (med en något mindre distinkt Kiera Knightley-käke), som spelar Rose, ofta fick höra att folk hade svårt att acceptera hennes roll i den rovgiriga familjen Armitage. Många försökte hitta förmildrande omständigheter till Roses agerande – kanske hon också var hypnotiserad eller åtminstone mindre skyldig tack vare ett helt liv av indoktrinering? Att ta till sig en film där faktiskt ingen vit rollfigur i slutänden hade några försonande drag eller dök upp som som en räddande Sankt Göran var tydligen svårt.

Just nu är Get Out och Us ganska likvärdiga men absolut sevärda. Get Out vinner på att inte vara så insnärjd i sitt eget luddiga koncept medan Us, just på grund av detta luddiga koncept och fokuset på klass snarare än ras, var intressantare. Us var dessutom klart läskigare.