Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.
Men Adelaide har en ruvande barndomshemlighet som hänger ihop med sommarhuset i californiska Santa Cruz där de just nu befinner sig. Hon vill absolut inte veta av något strandhäng och när Jason för ett par sekunder inte svarar på hennes rop blir hon alldeles hysterisk. Senare samma kväll bekänner hon för Gabe att hon fruktar att något hemskt ska hända, något som hänger ihop med hennes barndomsupplevelser och att hon vill att de åker därifrån. Helst med en gång.
Gabe hinner inte ställa sig så frågande inför Adelaides rädsla innan strömmen går. Och ute på garageuppfarten står en samling hotfulla figurer i fullständig tystnad.
Ska man se till titeln, Us, är Jordan Peeles senaste film på gränsen till övertydlig. Det finns en solkig undersida, ett skuggsamhälle, som filmens värld/personer, medvetet eller omedvetet, vägrar kännas vid. De är lika mycket amerikaner och människor som Adelaide och Gabes familj men tvingas leva förkrympta och snedvridna liv.
Så långt allt gott. Men Peele har inte nöjt sig med denna stringens utan vidgat sin berättelse så pass mycket att det känns som om han i någon mån förlorar kontrollen över den. Slutet stjälper i viss mån tidigare etableringar över ända. Och det är inte helt omöjligt att tolka filmens skuggsamhälle som ett gäng 80-talsnostalgirunkande och rädda Trump-troll som äntligen vågar visa sina fula trynen. Men i så fall förvandlas de samtidigt till något helt annat än offer för den ”vanliga” mänsklighetens priviligierade tillvaro.
I mina ögon blir Peele dessutom lite för noggrann för sitt eget bästa eftersom alla detaljer antyder att allt (enligt min mening) borde gå ihop sig rent logiskt och det gör det (enligt min mening) inte. Det är dessutom detaljer som kräver en hel del redogörande monologer, vilka leder till avbräck i tempot.
Exempelvis har regissören, manusförfattaren och producenten lagt in flertalet referenser till bibelversen som förkortas Jer 11:11 och som lyder ”Därför säger HERREN så: Se, jag skall låta en olycka komma över dem, som de icke skola kunna undkomma; och när de då ropa till mig, skall jag icke höra dem”. Vad olyckan består av torde stå ganska klart efter ungefär halva speltiden men frågan är om det verkligen är Gud som står bakom den? Inte heller är det så att våra moderna amerikaner under något skede av allt som händer åberopar Gud.
Även välgörenhetsevenemanget Hands Across America spelar en viktig, men något dunkel, roll. Det ägde rum 1986 och gick ut på att sex och en halv miljon amerikaner stod hand i hand under en kvart för att protestera mot svält och hemlöshet. Det var ju det där med skuggsamhället… Men utöver den kopplingen tycker jag som sagt inte att dess betydelse blir helt klar.
Vi serveras dessutom en hel del (vita) kaniner som förstås påminner om en helt annan berättelse om en upp-och-ned- eller spegelvänd värld. Några knappögon syns förvisso inte till, men jag kan ändå inte låta bli att också tänka på Neil Gaimans Coraline. Kanske för att även den historien berättar om en spegelvärld som blir ruggig tack vare att den är tillräckligt lik ”verkligheten” för att skapa omedelbar igenkänning men samtidigt lite, lite skev. Varför inte den sortens skevhet där uppmaningen ”Call the police!” istället tolkas som en önskan att få höra den gamla slagdängan ”Fuck the police!”?
Samtidigt kan jag inte sticka under stol med att det var ganska roligt att klura på hur Jordan Peeles Us egentligen skulle hänga ihop och vad som skulle betyda vad. Filmen är på intet vis dålig, även om jag än så länge inte kan jämföra med regissörens tidigare Get Out eftersom jag ännu inte sett den.
Alla huvudsakliga inblandade, från Lupita Nyong’o och Winston Duke som Adelaide och Gabe till Shahadi Wright Joseph och Evan Alex som Zora och Jason, gör bra ifrån sig. Tillsammans skapar de en ganska härlig familjekänsla. Elisabeth Moss presterar å sin sida en helt underbar bitchighet, packeterad i kvinnan vilken ogenerat kolkar rosévin på stranden som det inte funnes någon morgondag.
I höjd med det där strömavbrottet lyckas Peele dessutom kanalisera en alldeles utmärkt home invasion-vibb som gör mig fullkomligt livrädd. De scenerna påminner mig dessutom om hur pass länge sedan det faktiskt var som jag blev riktigt skraj av en skräckfilm.
Us vill vara något mer än ”bara” en skräckfilm. Och jag gillar ändå att Jordan Peele försöker, även jag tycker att det i slutänden inte är helt uppenbart vad detta ”mer” egentligen ska handla om. Han gapar kanske över väl mycket men har samtidigt en precis fingertoppskänsla vilken exempelvis uppmärksammar att 80-talets spegelsalsattraktion ”Shaman’s Vision Quest”, med dagens åsiktsklimat, givetvis har döpts om till det mindre kränkande ”Merlin’s Forest”.
Vad tyckte de andra filmspanarna om Peeles senaste klurigheter?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Denna gång valde jag att inte analysera filmen speciellt mycket utan tog den rakt upp och ned. Funkade ganska bra för mig – denna gång.
Det är säkert nyttigt. Själv har jag så jäkla svårt att släppa behovet att veta/fatta ”hur allt hänger ihop” 🙂
@Sofia: Hehe, jo, vi märkte det under middagen. 😉
Jag håller med i allt du skriver. Trots bristerna så var det roligt att se filmen och diskutera den efteråt.
@Jojjenito: Attans, och jag som tyckte att jag var så diskret 😀 Absolut, superbra film för diskussioner!
Håller också med om filmens brister, men att det var roligt att diskutera den på middagen. Tyvärr verkar det vara en film som man skulle behöva kolla på youtube-videos för att verkligen ”kunna fatta”. Men då står inte filmen på egna ben och det tycker jag är en svaghet.
Jag hänger inte riktigt med i din koppling till Trump-trollen. Skulle de vara skuggorna (de som kommer ut i dagern)? Jag tror att om några så skulle Trumps folk symboliseras av de ”vanliga” folket, dvs familjen Wilson. Vanligt folk som ”har allt” i samhället och inte ser dem som inte har något, de osynliga. Trumps anhängare är väl inte stora fans av att hjälpa de osynliga och fattiga, de ser hellre till dem som redan har det bra… Men å andra sidan brukar Trump-folket säga att det var bättre förr. Därav nostalgi till 80-talet? Peele har kanske tänkt att både de ovan jord och de osynliga ”skuggorna” i tunnlarna är Trump-anhängare? Så måste det vara! 🙂
@Henke: Med risk för att det nu låter som om jag propagerar för simplism tycker jag att det blir problematiskt med filmer var historia mer eller mindre kräver att man sitter och gör ett flödesschema som sträcker sig över fyra A3-sidor för att få det hela att gå ihop.
Din fråga gör att jag inser att jag nog var lite för snäv i mitt tänkande när det gäller kopplingen till Trump. Jag såg framför mig att protagonisterna enbart utgjordes av familjen Wilson, vilka för mig synes vara klassiska demokrater. Jag ser inte alls dem som några Trump-anhängare. Det var väl kanske just det där med 80-talsnostalgin som gjorde att jag förde ihop kopiorna med Trump. Plus det faktum att man i det avseendet skulle kunna tolka det som att Peele varnar för risken att de som är/upplever sig som osynliggjorda förr eller senare kommer att slå tillbaka. Förstår du hur jag menar?
@Sofia: Tack för utveckling. Jag förstår dig, och jag inser (när jag tar ett steg tillbaka) att just denna diskussion, mellan dig och mig, påvisar filmens svaghet. Att Peele velat täcka in frågorna så brett att han tappat fokus. Att man, som du skriver så träffande, behöver skissa på ett flödesschema för att förstå hur det hänger ihopa. Bra liknelse där. Jag kan ibland tycka att simpla stories genomförda på ett komplext och avancerat sätt är bäst, i alla fall klart bättre än tvärtom…
Sedan finns det ju också skumma filmer där flödesschemat behövs men där det ändå funkar; Donnie Darko, Mulholland Dr., Inception och flera säkert, men Us är inte en av dem. Tycker jag.
Tror nog att vi är överens! 🙂
@Henke: Det tror jag också, inte minst på grund av att alla dina exempel också skulle kunna vara mina när det gäller filmer som åtminstone på ytan ger intryck av ett sammanhang
Jag tycker också att det var riktigt ruggigt under den relativt korta stund som familjen invaderades av sina skuggjag. Och även om det blev för mycket att hantera i slutändan – så många referenser, metaforer och logiska luckor att fylla – så hade den absolut NÅNTING. I min hjärna fick Hands across America-upproret från skugggänget nästan en komisk effekt; försöket att väcka sympati eller kliva fram som offer i världen resulterar ju bara i det omvända, det väcker snarare fruktan och misstro. Att original-Adelaide var runt 7-9 år gammal när hon såg Hands across-reklam på tv färgar av sig på upproret, som framstår å ena som naivt, men är å andra sidan gravallvarligt och leder till massmord. Jag vet inte, men jag tycker att det ligger något komiskt i den miss-matchningen, men om man vill gå ännu längre kan man ju säga att Hands across America i original inte heller var särskilt lyckat. Det sägs att det kostade lika mycket att arrangera som det drog in pengar, och var kanske snarare ett godhets-alibi för många att delta i, än det verkligen hjälpte utsatta människor. Det ruckade ju knappast på den ojämlikhet som rådde…
@Cecilia: Jo, jag läste också något om det. Godhetsalibit, alltså. Ungefär samma kritik som finns idag mao 🙂 Hmmm, ja, jag skulle kanske kunna köpa att en sjuåring skulle kunna tänka sig att manifestationen skulle ha effekt även om den kom efter utrotningen. Å andra sidan var den ”andra” Addy knappast en sjuåring i många andra avseenden. Klurigt…
Fast det var ju inte den ”andra” Addy som planerade manifestationen, utan originalet. Så det borde inte ha någon relevans för Hands across A-biten. Sedan störde det verkligen mig att skugg-Adelaide inte tycktes veta vad som faktiskt hände på stranden när hon var liten, och saknar minnen av rått kaninkött… 🙂 Om man vuxit upp under sådana makabra omständigheter, och varit den som tagit initiativet till en switch, borde man ha minnen från det. Men men, nit picking …
@Cecilia: Sorry, jag var otydlig. Jag menade att det var Addy i den röda sparkdräkten som planerade manifestationen i sjuåringsmode men samtidigt exempelvis var tvåbarnsmor. Vi menar ju samma person, det blir ju bara lite rörigt när man ska försöka prata runt det. Jag håller med om din nit pick, det blev tyvärr lite för många sådana här. Många trådar att dra i så att väven börjar falla sönder
Ah, fattar! Ja, det var trådar som var väldigt sköra 🙂