alt. titel: Jurtjyrkogården

”Sometimes, dead is better”. Men ibland händer det faktiskt. Jag trodde nämligen att Stephen Kings Pet Sematary skulle vara död och begraven för alltid som filmadaption. Det efter en filmatisering som kanske var hot shit 1989 men som knappats hållit för tidens tand.

Men se på fan om inte denna remake tog mig en smula på sängen. Inledningsvis är berättelsen nog så välbekant – familjen Creed flyttar till det lantliga Ludlow för att komma bort från Bostons storstadsmyller. Pappa Louis spenderade alldeles för många timmar som akutläkare och nu är det dags att softa lite som collegeläkare. Med fasta mottagningstider som ger möjlighet att komma hem i vettig tid, äta middag lagad av frugan Rachel och stoppa om kidsen Ellie och Gage.

Smolket i glädjebägaren torde vara att Rachel har svårartad dödsångest, varför det inte är så lyckat när familjen upptäcker att ägorna inbegriper den lokala djurkyrkogården Särskilt som traktens ungar tenderar att släpa dit sina döda älsklingar i sober procession, iförda läbbiga Wicker Man-masker. Men en hävdvunnen begravningsplats för husdjur ska snart visa sig utgöra familjen Creeds absolut minsta problem.

I denna nyversion av Stephen Kings, enligt min mening, otäckaste verk står två personer bakom filmens berättelse: Matt Greenberg (screen story) och Jeff Buhler (screenplay). Jag har ingen aning om vad skillnaden är mellan deras respektve bidrag eller vem som kommit på vad. Jag vet bara att jag gillar vad de gjort med historien och hur de leker med mina förväntningar. Jag var helt ospoilad på själva filmen men gick naturligtvis in i salongen i trygg förvissning om vad jag skulle få se. Riktigt så blev det inte och det var välgörande.

King är ju knappast främmande inför detta med föräldraångest och herrar Greenberg/Buhler har sedan släpat iväg med ämnet för att förvandla det till kärnfamiljens fullständiga kollaps. Det börjar nog så oskyldigt med att mamma och pappa kommer överens om en välvillig vit liten lögn. Det handlar ju ändå bara om att bespara dottern Ellie ett brustet hjärta på grund av katten Church frånfälle. Men som alla lögner växer den snart till ohanterlig storlek och utövar en säregen lockelse att fortsätta ljuga. Både för sig själv och för andra tills dess att den illusoriska tomtebolyckan blivit det mest förljugna av allt.

Även rollbesättningen funkar betydligt bättre än den gjorde 1989. John Lithgow har numera uppnått en sådan aktningsvärd ålder att han är en högst pålitlig Jud Crandall, komplett med skägg och en gubbkofta med lappar på armbågarna. Jason Clarke är en average Joe som har en helt ok dynamik med Amy Seimetz som spelar Rachel. En hel del vilar på unga Jeté Laurences axlar i rollen som Ellie och jag tycker hon klarar sig med den äran. Och minsann, om inte tvillingarna Hugo och Lucas Lavoie faktiskt är riktigt lika Miko Hughes som ju spelade Gage anno ’89.

Jag gillar hur Juds hus framstår som lite lagom slitet och med ett visst renoveringsbehov, att man lyckats motstå frestelsen att göra det till en lantlig mys-idyll med timrade väggar och en stor öppen spis. På samma sätt förmedlar djurkyrkogården inget av den naivt förtröstansfulla känslan som King frammanar i boken. De illavarslande långtradarna (är inte ”långtradare” ett bra mycket mer stämningsfullt ord än ”lastbil”, så säg?) introduceras som sparsmakade men faktiskt riktigt vettiga hoppa till-effekter. Andra fina detaljer är bland annat en viss hårborstningsscen.

Så full pott för Pet Sematary då? Klappat och klart? Nej, tyvärr inte. För trots allt detta som jag nu räknat upp till filmens fördel lyckas den inte få mig att glömma tid och rum. Det är absolut inte så att den är vare sig seg eller långdragen, ändå kommer jag på mig själv att titta på klockan. Det är inte en film som jag blev det minsta rädd av eller är sugen på att se om.

Jag uppskattar nästan allt som regissörsduon Kevin Kölsch och Dennis Widmyer försökt göra med sin film, men ändå kryper den aldrig under huden på mig. Ska jag dra till med en dryckesanalogi är Pet Sematary en öl där första klunken smakar både friskt och gott men vars eftersmak är ickeexisterande eller till och med lite fadd. Kruxet är bara att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför.

Möjligen beror det på att även om jag blev uppiggad av alla förändringar som gjorts lyckas filmen ändå aldrig få till någon särskild atmosfär eller känsla. Vilket absolut inte betyder att den inte försöker, för herre min je vad många stämningshöjare som slängs in. Allt från otäcka djurmasker och dimma värdig en Hammer-rulle till mullrande ljudmattor och den sortens oklara hemsökelsefenomen som tycks vara så populära nu för tiden. Till detta läggs fullkomligt gravallvarliga och rejält grymma dödsfall.

Kevin Kölsch och Dennis Widmyer har tillsammans med Matt Greenberg och Jeff Buhler skapat en både stabil och respektabel skräckfilm. Kan de bara lära sig att få till den där sista, avgörande känslobiten också kan det här blir riktigt bra i framtiden.

Annonser