Ifall det nu var någon som reagerade på att den här inte fanns med på min topplista för 1989

***

Pet Semataryalt. titel: Jurtjyrkogården

När jag gick i typ mellan- och högstadiet var Stephen King det läskigaste man kunde få tag på. En kompis storasyster hävdade att hennes upplaga av It var feltryckt så att kapitel 13 kom före kapitel 12 och detta trettonde kapitel var så otroligt otäckt att hon inte vågade läsa vidare. Själv gillade jag Christine men tyckte nog att Pet Sematary (eller Jurtjyrkogården som den som sagt blev döpt till på svenska) var det kusligaste jag någonsin stött på. Sista meningen gav mig tokrysningar hur många gånger (och det var många!) jag än läste boken.

Det kan nog vara en av anledningarna till att jag inte gick och såg filmatiseringen på bio trots att jag vid det laget faktiskt var 17 år. En annan är sannolikt att jag vid det laget ännu inte var någon stor filmkonsument (jag skyller på mina föräldrar som aldrig köpte familjen en videobandspelare. Oh, the humanity…).

Så här i efterhand kan jag tycka att jag borde ha gjort det. Då hade nämligen den här erbarmliga filmen kanske kunnat framstå i ett milt och förlåtande nostalgiskimmer. Ni vet det där som gör att man mycket väl kan se vad som är en films fel och brister men som ändå innebär att man gillar den. Ibland till och med tack vare alla dessa fel och brister.

Familjen Creed flyttar från Chicago ut på landet eftersom läkarpappa Louis har fått ett nytt jobb på ett närliggande college. Huset är så där stort och fint och märkligt välbevarat som hus bara tycks vara på film (särskilt skräckfilmer av någon anledning). Tvärs över vägen bor den äldre men genomtrevlige Jud Crandall som vet att berätta för Creedarna om traktens alla gamla historier.

Han tar exempelvis med dem till den närliggande djurkyrkogården vilket gör mamma Rachel mycket upprörd. Efter en traumatiserande upplevelse som barn vill hon helst inte att hennes egna ungar överhuvudtaget ska få veta att det finns sådana hemska saker som död i världen. Men tingens ordning konspirerar mot Rachel (och hela familjen Creed om vi ska vara helt ärliga), vägen som löper mellan familjens hus och Jud Crandalls är häpnadsväckande vältrafikerad av superduperlastbilar vilka dessutom verkar framföras av chaufförer i höggradiga speedrus.

Snart är dottern Ellies katt Church överkörd och det är bara tur i oturen att Rachel, Ellie och lillebrorsan Gage för tillfället är på besök hos Rachels föräldrar. Jud har nämligen ett knep i rockärmen och introducerar Louis för den betydligt mindre välkända begravningsplatsen som ligger bortom djurkyrkogården. Snart är kattrackan tillbaka, fullt levande men på något odefinierbart sätt underlig och nästan…ond.

Ett faktum man kan tycka att Louis borde ha haft i åtanke den dagen han i missriktad faderskärlek bestämmer sig för att han inte kan leva med det faktum att sonen Gage fallit offer för samma bilöde som Church.

Hade jag sett Pet Sematary 1989 hade jag till exempel antagligen tyckt att äckeleffekterna med skalpellavskurna hälsenor och en barndocka av någon anledning iklädd sammetsrock och hatt var högst skräckinjagande. Nu lider filmen svårt av daterade effekter och nästan ingen av dem ser särskilt övertygande ut. Makeupen på den trafikskadade Victor Pascow och den sjuka Zelda Goldman är i och för sig välgjord men det räcker inte i det stora hela.

Men filmens stora problem är att den fullkomligt saknar den så svårdefinierbara stämningen. Framförandet är platt och fullkomligt oengagerande. Dels beror det på att regissör Mary Lambert bland annat trycker upp sina raceande lastbilar i hjärnan på tittaren. Det är en övertydlighet som irriterar när tanken sannolikt är att den ska skapa ett ödesmättat förebådande om vad som komma skall. Överhuvudtaget är berättandet av historien klumpigt, istället för att visa upp ett skeende talar filmen om för tittaren hur man ska uppfatta detta skeende.

Dels beror det på att filmens relationer är närmast icke-existerande. Nu blir det kanske orättvist att jämföra med förlagan, men jag tycker att en av Kings styrkor är hans sätt att mejsla ut trovärdiga relationer. I filmen Pet Sematary är Dale Midkiffs Louis och Denise Crosbys (Tasha Yar, y’all!) Rachel som två främlingar vilka av okänd anledning flyttat in i samma hus. Kemin mellan dem är noll, nada, zip och tyvärr måste nog en viss del av skulden läggas på Crosby som faktiskt inte är någon särskilt bra skådepelare. Detsamma gäller känslan mellan Dale Midkiff och Fred Gwynnes Jud. Jud ska ju bli något slags faderssubstitut för Louis men av det märker man intet.

Pet Sematary är en skräckis som säkert funkade 1989 (i alla fall om jag ska tro de kompisar som vågade sig iväg för att se den när det begav sig) men som inte har åldrats med värdighet. Å andra sidan är det ju inte bara dess mossighet som är problemet utan det faktum att det faktiskt inte är någon särskilt bra film.

star_full 2

Annonser