Pet Sematary (1989)

Ifall det nu var någon som reagerade på att den här inte fanns med på min topplista för 1989

***

Pet Semataryalt. titel: Jurtjyrkogården

När jag gick i typ mellan- och högstadiet var Stephen King det läskigaste man kunde få tag på. En kompis storasyster hävdade att hennes upplaga av It var feltryckt så att kapitel 13 kom före kapitel 12 och detta trettonde kapitel var så otroligt otäckt att hon inte vågade läsa vidare. Själv gillade jag Christine men tyckte nog att Pet Sematary (eller Jurtjyrkogården som den som sagt blev döpt till på svenska) var det kusligaste jag någonsin stött på. Sista meningen gav mig tokrysningar hur många gånger (och det var många!) jag än läste boken.

Det kan nog vara en av anledningarna till att jag inte gick och såg filmatiseringen på bio trots att jag vid det laget faktiskt var 17 år. En annan är sannolikt att jag vid det laget ännu inte var någon stor filmkonsument (jag skyller på mina föräldrar som aldrig köpte familjen en videobandspelare. Oh, the humanity…).

Så här i efterhand kan jag tycka att jag borde ha gjort det. Då hade nämligen den här erbarmliga filmen kanske kunnat framstå i ett milt och förlåtande nostalgiskimmer. Ni vet det där som gör att man mycket väl kan se vad som är en films fel och brister men som ändå innebär att man gillar den. Ibland till och med tack vare alla dessa fel och brister.

Familjen Creed flyttar från Chicago ut på landet eftersom läkarpappa Louis har fått ett nytt jobb på ett närliggande college. Huset är så där stort och fint och märkligt välbevarat som hus bara tycks vara på film (särskilt skräckfilmer av någon anledning). Tvärs över vägen bor den äldre men genomtrevlige Jud Crandall som vet att berätta för Creedarna om traktens alla gamla historier.

Han tar exempelvis med dem till den närliggande djurkyrkogården vilket gör mamma Rachel mycket upprörd. Efter en traumatiserande upplevelse som barn vill hon helst inte att hennes egna ungar överhuvudtaget ska få veta att det finns sådana hemska saker som död i världen. Men tingens ordning konspirerar mot Rachel (och hela familjen Creed om vi ska vara helt ärliga), vägen som löper mellan familjens hus och Jud Crandalls är häpnadsväckande vältrafikerad av superduperlastbilar vilka dessutom verkar framföras av chaufförer i höggradiga speedrus.

Snart är dottern Ellies katt Church överkörd och det är bara tur i oturen att Rachel, Ellie och lillebrorsan Gage för tillfället är på besök hos Rachels föräldrar. Jud har nämligen ett knep i rockärmen och introducerar Louis för den betydligt mindre välkända begravningsplatsen som ligger bortom djurkyrkogården. Snart är kattrackan tillbaka, fullt levande men på något odefinierbart sätt underlig och nästan…ond.

Ett faktum man kan tycka att Louis borde ha haft i åtanke den dagen han i missriktad faderskärlek bestämmer sig för att han inte kan leva med det faktum att sonen Gage fallit offer för samma bilöde som Church.

Hade jag sett Pet Sematary 1989 hade jag till exempel antagligen tyckt att äckeleffekterna med skalpellavskurna hälsenor och en barndocka av någon anledning iklädd sammetsrock och hatt var högst skräckinjagande. Nu lider filmen svårt av daterade effekter och nästan ingen av dem ser särskilt övertygande ut. Makeupen på den trafikskadade Victor Pascow och den sjuka Zelda Goldman är i och för sig välgjord men det räcker inte i det stora hela.

Men filmens stora problem är att den fullkomligt saknar den så svårdefinierbara stämningen. Framförandet är platt och fullkomligt oengagerande. Dels beror det på att regissör Mary Lambert bland annat trycker upp sina raceande lastbilar i hjärnan på tittaren. Det är en övertydlighet som irriterar när tanken sannolikt är att den ska skapa ett ödesmättat förebådande om vad som komma skall. Överhuvudtaget är berättandet av historien klumpigt, istället för att visa upp ett skeende talar filmen om för tittaren hur man ska uppfatta detta skeende.

Dels beror det på att filmens relationer är närmast icke-existerande. Nu blir det kanske orättvist att jämföra med förlagan, men jag tycker att en av Kings styrkor är hans sätt att mejsla ut trovärdiga relationer. I filmen Pet Sematary är Dale Midkiffs Louis och Denise Crosbys (Tasha Yar, y’all!) Rachel som två främlingar vilka av okänd anledning flyttat in i samma hus. Kemin mellan dem är noll, nada, zip och tyvärr måste nog en viss del av skulden läggas på Crosby som faktiskt inte är någon särskilt bra skådepelare. Detsamma gäller känslan mellan Dale Midkiff och Fred Gwynnes Jud. Jud ska ju bli något slags faderssubstitut för Louis men av det märker man intet.

Pet Sematary är en skräckis som säkert funkade 1989 (i alla fall om jag ska tro de kompisar som vågade sig iväg för att se den när det begav sig) men som inte har åldrats med värdighet. Å andra sidan är det ju inte bara dess mossighet som är problemet utan det faktum att det faktiskt inte är någon särskilt bra film.

star_full 2

13 reaktioner till “Pet Sematary (1989)”

  1. Mon dieu! Jag som minns den som spännande och skräckinjagande. Men det var ju det där med nostalgiska skimret, det var ju väldans länge sedan jag såg den.

  2. Mindes den som helt ok men började se om den för en tid sedan. Ja insåg att jag slösade tid och stängde av efter ca 30 minuter. Det var inte underhållande dåligt bara dåligt. Boken är däremot en av Kings bästa.
    Trevlig helg

  3. Nämen, jag som tycker den här är så bra. Fast det är klart, jag super ju ner mig varje gång jag ser om den för att våga. Ytterligare en sidoeffekt av att vara en alfahane i kontakt med sina känslor. Skämt åsido var det länge sedan jag såg den, men nu måste jag se om den och motbevisa dig. 🙂

  4. @Mikael From: Nostalgiglasögonen kan ibland förvränga rätt rejält 🙂

    @Filmitch: Japp, boken är fortfarande top notch. Trevlig helg tillbaka!

    @Magnus: Haha, skulle kanske ha tyckt den varit bättre om jag varit lite fyllelullig samtidigt. Ja, jag blir gärna motbevisad 🙂

  5. Vi tycker lika här, även om jag skulle varit aningens mer hygglig med mitt dåliga betyg. Effekterna är klumpiga, samspelet eller skådisprestationerna är klumpiga och jag tyckte saker gick till överdrift i en historia med potentiaö om den bara höll sig mer lågmäld istället för att dra upp allt i ljuset. Den har saker som skulle kunnat bli klart bättre, men efter en viss händelse tappade den sin förmåga att engagera mig på riktigt då allt som händer därefter kändes överdrivet. Så minns jag det iaf då jag utan möjlighet till nostalgi såg den för en handfull år sedan och förmodligen lite till.

    Däremot blir jag desto mer sugen på boken nu då jag inte lär kunna gå bet på utlopp i potentialen där. En kompis jag känner älskar både boken och filmen och tycker den sistnämnda är riktigt läskig, så han verkar ha fått jackpot i utdelning lite som dina gamla vänner.

    Jag har ju istället en nära relation till Jurtjyrkogården 2, vars romanlösa grundhistoria enligt min gamla uppfattning nästan är bättre men i filmjämförande är 2:an klart mer i min smak.

  6. Jag såg den för första gången förra året och tyckte då att det var en fantastiskt underhållande film trots att det lyste igenom att tonen är helt fel. Då har jag ändå inte läst just den här boken, men man kan se delar i relationer och dialog som bär spår av King generellt och att det komiska inslaget inte rimmar särskilt väl med de bitarna. Det är väl han själv som skrivit manus till filmen, så det kanske var så här han ville att man skulle läsa boken men att han hade lite svårt att få ut rätt perspektiv i texten.

    Något som jag kände var lite problematiskt var att en katt och en tvååring inte kan göras särskilt skräckinjagande. I text är det lättare att dölja detta faktum, men när man ser dem så blir de mest bara gulliga. Däremot tyckte jag att det där med hälsenorna var riktigt obehagligt.

    Men visst är det väl en minnesvärd rolltolkning av Fred Gwynne, även om han inte får samma betydelse som i boken? Hans dialekt är något utöver det vanliga.

  7. @Absurd Cinema: Boken tror jag skulle kunna passa dig bra, den är inte bara läskig utan också ovanligt svartsynt för att vara King. Uppföljaren TROR jag att jag har sett men har inget som helst minne av den. Visst är den med Edward Furlong?

    @Carl: Nå, jag är inte säker på att King är rätt man för att skriva manus baserade på hans egna böcker. Han verkar faktiskt inte vara den sortens författare. Fred Gwynne är helt på egen hand helt ok men eftersom en stor del av grejen är hans relation med Louis fallerar det ändå tyvärr.

  8. @Sofia: Eller den sortens filmvetare. Hans egenregisserade Maximum Overdrive är ju ett kapitel för sig. Har du sett den?

  9. WTF?!
    Vad är det jag läser!!?? Okej för att du håller stilen med fredagssågning (kaching!), men detta….oh nej.

    Detta är ju ett särdeles förtjusande stycke rysningar som serveras! Kanske en av de bästa Kingisar som blivit film ju! Hahhaha..jaså..inte det nej…. 😉

    Ha en för jäkla skön (lång)helg! 🙂

  10. @Steffo: ”En av de bästa…” Nänä, tänk på det där ett tag och återkom. 🙂 Så du skulle alltså sätta den här nästan i klass med Shawshank? Trevlig helg i Norrköping!

    @Carl: Nej, den har jag lyckats undvika. Han verkar vara en bättre originalmanusförfattare än omvandlare. Inte jättestabil skådis heller, för den delen 🙂

  11. Jag som har varit så sugen på att se om den, såg den i början på 90-talet gissar jag. Köpte den begagnad och fick den i brevlådan igår. Kan fortfarande känna hur det borde kännas att få hälsenorna avskurna *rys* Men hur känns den jämfört med nyare filmer och åldersgränser? 15 eller 11 eller något annat? Vågar jag låta mina filmvana barn på 12 och 14 år se den, den kanske inte är så läskig som jag minns den 😜

  12. Synd, de borde göra en remake! 🙂 Boken är en av de Stephen King böcker jag varit sugen på att kolla upp 🙂

    Bra inlägg!

  13. @MiaMaria: Välkommen till kommentarsfältet! Hmm, jag har ju inga barn själv så det känns svårt att bedöma vilka åldrar som kan klara av Pet Sematary. Även om jag tyckte att stämningen och effekterna var lite lama skulle nog dina barn kunna bli skrämda, om de inte är rejält skräckfilmshärdade. Det är kanske säkrast att se om den själv först?

    @MissMagicGirl: Tack för trevligt beröm! Det är många Stephen King-filmatiseringar som borde remake:as 🙂 Åh, har du inte läst den?! Den är på min King-topp tre. https://bilderord.wordpress.com/2012/08/06/10-i-topp-stephen-king/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: