Bombshell (2019)

alt. titel: Bombshell – När tystnaden bryts, Opgørets time, Scandale, Bombshell – Das Ende des Schweigens, Bombshell – La voce dello scandalo

Den blonda bombnedslaget, Jean Harlow, introducerades med följande ord i filmen Bombshell från 1933: ”Lovely, luscious, exotic Jean Harlow as the Blonde Bombshell of filmdom!” En blondin som drygt 80 år senare orsakade, snarare än var, ett bombnedslag var den från Fox News avskedade journalisten och programledaren Gretchen Carlson.

Efter att under många år ha stått ut med såväl nedsättande kommentarer och sexuella trakasserier, som successiva degraderingar karriärmässigt stämde Gretchen VD:n Roger Ailes. Till en början kämpade stämningen i motvind, särskilt som många av kvinnorna på Fox News ställde sig bakom Ailes (du är inte en i gänget om du inte har en T-shirt med texten ”Team Roger”). Men undan för undan trädde fler och fler kvinnor fram för att vittna om den höge chefens systematiska trakasserier under årens lopp. En av dem var välkända nyhetsankaret Megyn Kelly.

Kelly berömmer sig med att inte bara snabb- utan också storkäftad. Hon är en kaxig och självsäker kvinna, ett perfekt exempel på den typen av person som Roger Ailes gärna stöttade. Delade med sig av råd och stöd, absolut, men kom också med förtäckta hot och anspelningar på vikten av ”lojalitet”. Roger Ailes kräver bevis för att du är en soldat i frontlinjen, att du är beredd att göra vad som krävs för att ta dig dit du vill.

Bombshell påminner en hel del om Klubben. Det är först i backspegeln man tydlig kan se den djävulskt snärjande systematiken varmed Roger Ailes och sådana som han ser till att hålla sitt maktövertag. För det är ju det som är det luriga – allt handlar egentligen om makt, men de som spelar spelet försöker hela tiden ta ned det till en individuell nivå. Vadå, tar du illa upp för att jag ger dig komplimanger? Du är tillräckligt snygg för att vara på TV… Jag har aldrig behövt trakassera en kvinna för sex i hela mitt liv!

Och på samma sätt som alla gärna vill tro att en ”riktig” våldtäkt är en överfallsvåldtäkt från en vilt främmande människa, har många svårt att ta in att tuffa, men rättvisa, Roger skulle göra sig skyldig till något så tarvligt som sexuella trakasserier. Hur många kvinnor har han inte hjälpt i deras karriärer?! Hur många uppskattande ord har han inte när någon gjort ett bra jobb? So what om han vill se lite ben på de kvinnliga programledarna? It’s a visual medium, baby…

Bombshell är alltså den (hyfsat) sanna historien om hur en av amerikansk TV:s tyngsta namn faktiskt fick sparken från stockkonservativa Fox News. Jag gissar att kavalkaden av välkända namn på skådespelarsidan är en signal om hur många som gärna velat vara med för att fördöma Ailes. Och rikta en stålhättad känga mot Fox News som nyhetskanal och arbetsplats (“This is an island of safety and truth”). Samt plussa på par bonus-sparkar mot den dåvarande republikanske presidentkandidaten. Ni vet, han vars efternamn börjar på “T” och rimmar på “dump”.

I förgrunden står tre skådisar, vars status ganska väl matchar deras rollfigurers. Nicole Kidman är den äldre och erfarna Gretchen, Charlize Theron är den peakande Megyn och Margot Robbie är det knoppande löftet Kayla. Mot dem står en John Lithgow som jämfört med särskilt Theron tyvärr inte får bli så mycket mer än John Lithgow i rejäl fatsuit.

Bombshell är en strikt kronologisk BOATS som sannolikt inte lär överraska tittaren i någon större bemärkelse. Det den ändå lyckas göra, förutom att berätta sin (hyfsat) sanna historia, är faktiskt att tydligt visa på hur den här typen av beteende – så länge det får pågå inför så att säga öppen ridå – skuld- och skambelägger offren istället för förövaren. När Lithgow fått Robbie att halvstrippa för honom på hans kontor är det hon som ber honom att för guds skull inte säga något om saken. När anklagelserna börjar torna upp sig mot Lithgow uttrycker många fortfarande beklagande, snarare än ilska eller upprördhet. Attans, vilken otur han haft, den där Roger!

Pet Sematary (2019)

alt. titel: Jurtjyrkogården

”Sometimes, dead is better”. Men ibland händer det faktiskt. Jag trodde nämligen att Stephen Kings Pet Sematary skulle vara död och begraven för alltid som filmadaption. Det efter en filmatisering som kanske var hot shit 1989 men som knappats hållit för tidens tand.

Fortsätt läsa ”Pet Sematary (2019)”

Footloose (1984)

Det är knappast någon större hemlighet att musik gör stor skillnad för hur man uppfattar en film. Detsamma gäller filmens själva upptakt. Så när Kenny Loggins drar igång med ”Now I gotta cut loose, footloose!” och förtexterna (adekvat 80-tals-bulliga) börjar rulla framför en massa dansanta fötter signalerar Footloose rätt tydligt att detta inte kommer att bli en film som slutar i gråt och tandagnisslan.

Fortsätt läsa ”Footloose (1984)”

1984 års tio bästa filmer

Världen är inte riktigt framme vid George Orwells dystopi men det kalla kriget är superhett. I Norge grips Arne Treholt för spionage och Sovjetunionen bojkottar de olympiska spelen i Los Angeles (där brottaren Tomas Johansson åker fast för dopning).

Fortsätt läsa ”1984 års tio bästa filmer”

Rise of the Planet of the Apes (2011)

alt. titel: Apornas planet: (r)Evolution

Rise of the Planet of the ApesCaesar måste hålla huvudet kallt om han ska kunna fly från det helveteshål han har hamnat i. Stämningen ute på gården är mördande och han har rent fysiskt inte en chans mot ledaren Rocket som inte tvekar att visa vem som bestämmer. Caesar, som inte alls är van vid så hårda tag, måste tuffa till sig rejält om han ska överleva. Det första steget är att skaffa sig en allierad som kan klå upp Rocket riktigt rejält. Den enda fördel Caesar har är sin hjärna.

Fortsätt läsa ”Rise of the Planet of the Apes (2011)”