Dumbo (2019)

Holt Ferrier saknar de gamla, goda dagarna. Han och hustrun Annie var Cirkus Medicis stora ryttarstjärnor. Den vackra och kloka Annie sade alltid rätt saker till barnen Milly och Joe och Holt själv hade ännu inte förlorat vänsterarmen i Frankrikes skyttegravar.

Men trots att Holt givetvis är tacksam över att vara tillbaka i good ole’ US of A med livet (sans vänsterarm) i behåll finns allt för många förluster att sörja över. Annie var en av de som dukade under i spanska sjukan och cirkusdirektören Max Medici blev i de svåra tiderna tvungen att sälja Holts hästar (samt det mesta av hans lösöre).

Det enda jobb som nu finns på cirkusen är det som elefantskötare men det ska snart komma att innehålla mer spänning än Holt hade räknat med. Elefantkon Mrs Jumbo nedkommer med en son och han ser inte ut som andra elefanter. Faktum är att Jumbo Jr. borde passa ganska bra in i den övriga ensemblen av levande sjöjungfrur och clowner eftersom hans öron är så överdimensionerade att han snubblar på dem. Första gången han sätter sin fot i cirkusringen tror publiken att Max Medici behagar skämta med dem aprillo och skanderar ”Dumbo, Dumbo, fake, fake, fake!”

Men på Dumbos sida står Milly och Joe och tillsammans ser de till att Dumbo kan förvandla sina enorma öron till något som hela världen kan avundas honom. För vem vill inte gränslas av den sköna trapetsartisten Colette, aka Eva Green?

Nå, Eva Green kommer i ärlighetens namn in en smula senare i den här historien, tillsammans med Michael Keatons Walt Disney-wannabe Vandevere. Vandervere är företagsmagnaten och visionären som till en början ser ut att vara cirkusens välgörare men som i slutänden givetvis får sig en läxa eftersom han bara ser sin egen vision och inte till individer som Dumbo, Milly eller Joe.

Disney (studion alltså, inte Walt) verkar ha fått upp ångan i arbetet med att kasta ur sig liveanimeringsversioner av sina tecknade klassiker. Fallet Dumbo är dock ett klurigt sådant för min del eftersom jag är väldigt förtjust i originalet. Ett original som dessutom bara är ungefär en timme långt. En så kort speltid går ju inte för sig i nu för tiden och Tim Burton berättar därför en ganska annorlunda historia i dagens film.

Utseendemässigt finns förstås inte så mycket att klaga på. Burton har gått all art deco in med Vanderveres nöjesfält Dreamland där särskilt den dimhöljda Nightmare Island är suggestiv. Associationerna går till både Burtons egna, tidigare, filmer, Baz Luhrmann och 2017 års musikal-överraskning The Greatest Showman. Det var också smart att inkorporera originalets psykedeliska fyllesekvens som en slags såpbubble-cirque de soleil.

Men jag tycker att Dumbo får problem med sin berättelse i denna nuvarande, förlängda och människofokuserade form (men så har manusförfattaren Ehren Kruger också tidigare främst jobbat med Transformers-filmer och Scream 3). Det jag gillar med originalet är att Dumbo helt klart är dramats huvudperson trots att han inte pratar. ”Den fula ankunge”-temat är ganska renodlat och det känns rimligt att slutklämmen ska bestå i att Dumbo både omfamnar sin ”funktionsnedsättning” och lär sig kontrollera sin flygförmåga.

Burton har behållit samma slutkläm, men eftersom huvudpersonen den här gången snarare är den företagsamma Milly blir effekten inte densamma (även om det förstås är väldigt trevligt att hon inte bara blivit sidekick till sin bror). Varken Milly eller Joe genomgår någon utveckling under filmens gång. Istället är det pappa Holt som, jämsides med den lilla elefantkalven, måste lära sig att lita på både sig själv och sin kapabla dotter.

När fokus huvudsakligen låg på Dumbo själv hade jag inga större problem att acceptera att han förstod orimligt mycket av det människorna runtomkring honom sade. Nu blir det en svårare nöt eftersom Disney i sin animeringsiver både velat ha kakan kvar och äta upp den. Dumbo ska se ut som en riktig elefant men samtidigt vara överdrivet familjefilmsgullig med sina öron och stora, blå ögon. När jag tvingas befinna mig så att säga på människosidan av historien känns det plötsligt också mer obegripligt hur alla bara förutsätter att Dumbo förstår allt som sägs. Och hur klarar han sig egentligen utan att ammas av sin mamma (”på riktigt” lever kalvar uteslutande på modersmjölken under sina första tre månader)?

Det är inte utan att jag också undrar över om Burton själv, likt Holt Farrier, längtar tillbaka till någon slags guldålder när allt inte skulle vara så progressivt, optimistiskt och futuristiskt hela tiden? Michael Keatons Vandervere får nämligen ge uttryck för alla de där idealen som i en annan film skulle ha gjort honom till en odiskutabel hjälte. ”We make the impossible possible!” Hans Dreamland är en högteknologisk blandning av Nightmare Island, The Wonders of Science och visuellt avancerad nycirkus. Det ställs i skarp kontrast mot Cirkus Medicis slitna tågvagnar, fallfärdiga tält samt betoning på simpla attraktioner som ormtjusare och styrkedemonstrationer av svarta män i leopardskinn.

Jag tror att jag eventuellt skulle kunna uppskatta Dumbo mer när jag fått lite distans till den och är beredd på vad jag kommer att få se. Men i nuläget har denna vackra CGI-fest inte mycket att sätta upp mot det blott timslånga och i alla avseenden anspråkslösa originalet.