På förekommen anledning efter det att After Earth gjorde klart att Moby Dick fortfarande håller som finkultursreferens. Men hur är egentligen boken att traggla sig igenom? Läs det här inlägget och du kanske inte behöver läsa boken överhuvudtaget?

***

Moby Dick1Inledningsfrasen “There once was a man from Nantucket…” torde vara nästan lika känd som “Call me Ishmael” och skulle faktiskt dessutom nästan kunna vara inledningen till Moby Dick.

Men Ishmael är inte från Nantucket, han kommer bara dit för att mönstra på ombord på ett valfångstfartyg. Lite nu och då känner denne skollärare (det enda yrke vi får veta att han har, förutom sjöman) att han inte är riktigt kompis med världen och får en obönhörlig lust att gå ut på gatan och ”methodically knocking people’s hats off”. Hans lösning på problemet är att gå till sjöss och den här gången vill han alltså pröva på valfångst.

Men innan vår berättare kommer till Nantucket, USA:s valfångarcentrum, måste han stanna till i New Bedford där han tvingas dela rum med harpuneraren och kannibalen (tror Ishmael i alla fall) Queequeg. Trots att Queequeg ser hiskelig ut med tatueringar i hela ansiktet och sover med en tomahawk på kudden ”as if it were a hatchet-faced baby” blir snart han och Ishmael di goaste vänner.

Ishmael och Queequeg mönstrar på skeppet Pequod under kapten Ahab. Kaptenen ser de aldrig till men hör att han ska vara ”moody” och ”queer”. Men inte ens de varningar som utdelas av den gamle sjömannen Elijah avskräcker dem från att på juldagens morgon stäva ut från den amerikanska östkusten med kurs mot Indiska oceanen och Stilla havet. Nu väntar tre års valslakt, hooray!

Moby Dick2Först när de varit på väg ett tag avslöjar Ahab att det verkliga syftet med resan är att slakta en väldigt specifik val: den vita kaskelotten Moby Dick med tre hål i styrbords fena. Ahab kan nämligen inte glömma att det var Moby Dick som såg till att han numera måste gå omkring på ett lösben gjort av en valkäke.

På sjöspråk har Ahab blivit ”dismasted” och det kan han inte tåla. Förste styrmannen Starbucks (yes, that franschise) invändningar att det är idiotiskt att hysa sådana känslor för ett djur, ja nästan hädiskt, bryr sig Ahab föga om: ”I’d strike the sun if it insulted me”. Varje skepp de stöter på ute på de vida vattnen möts med frågan: ”Hast thou seen the white whale?” Blir svaret negativt ser Ahab till att raskt fara vidare.

Moby Dick är en minst sagt speciell bok. Den rönte ingen större framgång i boklådorna när den kom i mitten på 1800-talet utan det dröjde ända till det tidiga 1900-talet och modernismen innan man började uppskatta den. Och det är inte så konstigt, den är verkligen inte lik någon annan bok jag har läst från den här perioden.

Moby Dick3Hade Herman Melville fortsatt på linjen han tar inledningsvis, hade Moby Dick varit mer som vilken 1800-talsroman som helst. Här är nämligen Ishmael är högst närvarande som person i berättelsen och den är lite fundersam (främst kring ämnen som civilisering och religion kopplat till Queequeg) men samtidigt så där underfundigt ironisk (när Ishmael är orolig för att Queequeg ska ha tagit livet av sig på deras värdshusrum säger värdinnan att hon ska göra en skylt som säger att självmord och rökning i salongen är förbjudet på värdshuset) som anglosaxisk litteratur ofta är och, framförallt, driver sin historia tydligt framåt.

Men när Pequod lösgör sig från fastlandet gör även Melville det och Moby Dick blir ett sammelsurium av vardagsbeskrivningar från ett valfångsfartyg, scendirektiv av typen ”Enter Ahab: Then all”, långa meditationer över diverse ämnen från framförallt andre styrmannen Stubb (bland annat en rätt intressant utläggning om färgen vitt) och en mängd små ögonblicksscener som egentligen inte för handlingen framåt i något särskilt avseende.

Författaren jobbar dessutom högt och lågt med liknelser av alla de slag som gör läsningen till en ganska intressant upplevelse: Ahab kombineras ofta med olika rojalistiska begrepp (”For a Khan of the plank, and a king of the sea, and a great lord of Leviathans was Ahab”) och hans måltider med styrmännen liknas vid en kröningsprocess.

Moby Dick4När harpuneraren Tashtego ramlar huvudstupa ned i en val som man håller på att stycka upp och därvid håller på att drunkna beskrivs Queequegs räddningsinsats som obstretrik och vilden själv som en barnmorska, vilken förlöser mannen som annars skulle ha blivit en död vals offer. Ishmael själv berättar om när han utforskade ett valskelett som en minotaurisk labyrint med ett snöre för att inte gå vilse i de osteologiska pelarsalarna.

Men Moby Dick är egentligen inte så mycket en bok om en val, som en bok om valsläktet och dess relation till mänskligheten. Melville tyckte tydligen att en roman var rätta sättet att förmedla inte bara en historia som kan ses som en allegori för det mesta, utan en komplett naturalhistoria över valar i allmänhet och kaskelotter i synnerhet. Här får man sig till livs allt man rimligtvis kan ha velat veta (och dessutom en hel del man hade varit rätt nöjd med att inte veta) om valkonst, vallitteratur, valbiologi, valfångst, valfartyg, valprodukter, valanatomi, valfysiologi, valmytologi, valevolution och, förstås, valspråk (heh).

Skulle jag ha skrivit en avhandling om 1800-talets syn på och kunskapsläge kring valar hade jag hoppat jämfota av glädje över Moby Dicks informationstäthet. Nu slipper jag emellertid det och efter ett tag vill jag bara ambåga Melville i sidan och säga ”If you and the whale love each other so much, why don’t you two get a room?”

Moby Dick5Melville tycks vilja visa att han inte bara Varit På Plats och vadat knädjupt i valblod och späck (han hade jobbat på ett valfartyg i början av 1840-talet), utan att han också Läst På. Jag är den förste att tycka det är lite kul att veta att den franske naturalhistoriegiganten Baron Cuvier beskrivit valar som ”däggdjur utan bakben”, men när jag kommer till kapitel 86 som i kärleksfull detalj beskriver funktion och utseende på valars stjärtfena hoppas jag att Moby Dick ska dyka upp och göra ett klassiskt Willy-hopp över Pequod och dra med sig både skepp och besättning ned i djupet. Och till viss del blir jag ju bönhörd, det dröjer bara nästan 50 kapitel till innan det händer.

Någon optimal läsupplevelse var Moby Dick alltså inte. Till viss del berodde det säkert på mina egna förväntningar, historien är ju i sig så enkel att man nog luras tro att boken är ganska rättfram, när den i själva verket är allt annat än det. Har man inte något större grepp om Moby Dick innan läsningen skulle man exempelvis kunna tro att mycket av berättelsen fokuseras på Ahab (otaliga bokomslag gör som synes inte heller mycket för att ta en ur den villfarelsen). Han är förvisso det nav kring vilket ödet för Pequod och hennes besättning roterar, men den gode kaptenen själv håller sig ofta i bakgrunden, för att bara då och då flyta upp till ytan som en gasfylld, död val (en ”blasted whale” på fackspråk, får vi veta).

Men Melville är en riktig språkvirtuos och de sista kapitlen som rör den sedan början förebådade envigen mellan Valen och Mannen är täta och intensiva. Dessutom får man möjlighet till en del småfniss då kaskelott på engelska heter ”sperm whale”, och kaskelottvalolja följdriktigt blir ”sperm” (”It’s long and hard and full of seamen”).

Librivoxkvalitet: Hela boken är otroligt bra inläst av Stewart Wills. Grymt imponerade bedrift!

Annonser