You are currently browsing the tag archive for the ‘Brendan Fraser’ tag.

alt. titel: Djungel George

Publicerad i VästerbottensKuriren i december 1997

George of the Jungle var en populär tecknad serie mot slutet av 60-talet. När så Disney behöver ett dragplåster emellan de tecknade filmerna som har premiär troget en gång om året, har man alltså dammat av Djungel George, men nu gjort den ‘live’.

En tecknad introduktion berättar för oss om hur det gick till när George hamnade i hjärtat av Afrika (och inte i mjälten eller njurarna), han kom bort när ett plan kraschlandade i djungeln. Precis som Tarzan togs han om hand av apor, men växte knappast upp till att bli apornas konung. George är mer som ett barn, med ett barns nyfikenhet och tro på världens godhet, och har det mycket bra i sitt trähus tillsammans med Apan och elefanten Shep som tror att han är en hund. Allting är lugn och ro för George ända till den sköna Ursula Stanhope invaderar den afrikanska djungeln, eller snarare hennes odräglige fästman, Lyle Van De Groot som tror att han absolut är störst, bäst och vackrast. I en konfrontation med ett lejon svimmar Lyle, medan George får lov att rädda Ursula för att sedan ta henne till sitt trädhus. När George som bäst håller på att upptäcka sina ömmare känslor för Ursula, känner Lyle att han måste rädda sin fästmö från ‘den vita apan’. Men allting går inte som planerat och medan Lyle får sitta i fängelse i Afrika följer George med Ursula hem till New York, med de sedvanliga krockarna mellan civilisation och djungelliv.

Jag kan inte hjälpa det, Djungel George är kul. Det är den där typen av film där man inte till slut kan låta bli att skratta mest för att storyn är så korkad. Detta är en film som äger en avsevärd distans till sig själv och inte minst till genren av Tarzanfilmer, vilka ibland inte ens behöver parodieras. Brendan Fraser har en lagom air av snällhet och naivitet, medan Thomas Haden Church är precis så uppblåst och korkat elak som man skulle kunna förvänta sig. Det finns en mängd småsaker att fästa sig vid i denna film, och även om man inte saknar kiss-, bajs- och pruttskämt finns det också saker för den mer vuxne tittaren att uppskatta. Visst finns det flera små logiska fel, som till exempel orangutanger i Afrika, och visst är filmen dubbad. Men eftersom man i så stor utsträckning har kunnat ge känslan av en tecknad film som man inte skall ta på alltför mycket allvar, så gör det faktiskt inte så mycket.

Nog för att man skall vara patriotisk, men jag skulle ärligt talat rekommendera Djungel George framför någon av filmerna om Lilla Jönssonligan. Och om man skall döma utifrån publikens reaktioner, tycks det som om ungarna håller med mig.

Omtitt:
Om inte annat blev den här omtitten av George of the Jungle ett bevis för hur pass långt den dumroliga meta-familjefilmen utvecklats sedan andra halvan av 90-talet. Sedan 1997 har vi blivit bortskämda med Toy Story, Shrek, The Incredibles, LEGO-filmer och Wreck-it Ralph. I det gänget hänger varken Brendan Fraser eller datoranimerade elefanter med.

Därmed inte sagt att filmen inte fortfarande kan vara ganska underhållande på sina ställen. Exempelvis är Ursula Stanhope en tidig roll för Leslie Mann och hon är ju alltid härlig. Brendan Fraser får i sin tur många tillfällen att flasha sina härligt deffade muskler men jag tycker nog att han, så här i backspegeln, gör en bättre prestation som Rick O’Connor i The Mummy.

George of the Jungle är en lättsam bagatell som med fördel kan rulla i bakgrunden medan man pysslar med något annat.

Nick Morton hävdar med emfas att han och kompisen Vail inte är simpla gravplundrare i Irakkrigets svallvågor utan ägnar sig åt den betydligt mer hedervärda sysslan att ”liberate antiquities”. Det svårt att undgå känslan av att han i detta förvandlas till ett språkrör för bolaget Universal självt.

För när nu både Marvel och DC skapar filmserier som ger säkert klirr i kassan är det klart att Universal vill ha en bit av den kakan. Här finns det förvisso inga serietidningar i botten men väl en räcka väletablerade monster. Häpp, Dark Universe!

Läs hela inlägget här »

Lite efter de övriga listorna, men hey, det är ju semester! Då är det tillåtet att ta det lugnt.

Året då hugande konspirationsteoretiker får ännu mer vatten på sin bog när svenska regeringen beslutar att man varken ska bärga eller täcka över de omkomna eller själva vraket av M/S Estonia.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaAv historien lär vi att vi inget lär av historien (inte ens när den är miljontals år gammal). Av Jurassic World lär vi att man inget lärt av det som timade i de andra dinofilmerna.

Visst, framsteg har gjorts vad gäller genetik (fler nya arter, för det gick ju så smidigt med de man hade förut) och Isla Nublar har utvecklats till den underhållningens högborg som John Hammond en gång drömde om. Komplett med Samsungs Innovationscentrum (”Hi, I’m Mr. DNA!”), the IMAXexperience dino style, souvenirshoppar och Margaritaville. Men den grundläggande problematiken, missuppfattningen att det går att kontrollera naturen bara för att man ”äger” den i rent juridisk mening, har man naturligtvis inte fått bukt med.

Jurassic World Läs hela inlägget här »

Till att börja med: Detta blir sista inlägget innan jag och bloggen tar lite julledigt. Om ni överlever stöket, julbordet och dans kring granen ses vi igen den 28 december.

***

”Like sands through the hour glass, so are the days of our lives”.

Nej, det blev ju inte riktigt rätt. Men det är kanske lite betecknande att jag inte kan låta bli att tänka på en evighetssåpa samtidigt som jag tittar på vad som borde vara en rätt underhållande sword and sorcery-rulle, adapterad från ett populärt dataspel. Och tänker jag inte på evighetssåpor, funderar jag på om amerikanarna verkligen är medvetna om att det sagoland de suggererar fram i verkligheten inte alls styrs av en välvillig konung som ser in i sitt hjärta och då vet hur man gör Det Rätta, utan någon som på pappret är det värsta USA kan tänka sig (en muslim på väg att skaffa sig kärnvapen).

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Blue Rose Case, vars positiva recension av James Wahles Frankenstein från 1931 fick mig att äntligen se Gods and Monsters.

Drygt tio år efter han drog sig tillbaka från Hollywood lever regissören James Whale ett lugnt och stillsamt liv i Kalifornien. Han har återupptäckt sin passion för konsten och målar kopior av berömda konstverk. Efter en stroke känner han sig dock tidvis förvirrad och har svårt att koncentrera sig; det förflutna tränger sig på med ovälkomna minnesbilder som han inte kan kontrollera.

Läs hela inlägget här »

En uppföljare för att rida på vågen från en tidigare populär film? Ett aprilskämt? No such luck…

Hollywood skulle ju inte vara Hollywood om man inte kan casha in på en populär företeelse. Den första mumiefilmen blev, kanske något oväntat, en hit och faktiskt också en riktigt bra matinéfilm, full med äventyr och glatt humör. Därför ska man väl knappast bli förvånad över att det relativt snart tröskades fram en uppföljare där Imhotep, följdriktigt, återkommer.

Läs hela inlägget här »

The Mummy är äventyrsfilm när den är som bäst! Huvudpersonen är dock inte, som man kanske skulle kunna tro av titeln, mumien själv utan bibliotekarien Evelyn. Då det är 1920-tal och den arkeologiska vetenskapen (läs: gravplundringen) levde livets glada dagar i Egypten ger sig Evelyn, tillsammans med brodern Jonathan och äventyraren Rick O’Connell, iväg till den mystiska staden Hamunaptra. I sin forskariver lyckas sällskapet dock återuppväcka den mumifierade översteprästen Imhotep och då han, såsom sig bör, är en extremt ond mumie hotar snart han hela den civiliserade världen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, World Gone By
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart
Peter Englund, Poltava

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg