The Host (2008)

Jorden är invaderad och mänskligheten på utdöende. Fast med tanke på att det ju var en art som mest tycktes njuta av att hitta på olika sätt att skada både sig själva, varandra och sin planet är det kanske inte en helt oäven utveckling.

Lord of War (2005)

Erfarenheterna från Gattaca, S1mOne och The Truman Show har fått mig att dra slutsatsen att Andrew Niccol är bättre som manusförfattare än regissör (jag har inte sett In Time ännu). Alla filmerna innehåller spännande och tankeväckande koncept, gärna baserade på tekniska förutsättningar, men rent utförandemässigt är det bara The Truman Show som funkar helt och fullt för min del.

S1m0ne (2002)

alt. titel: Simone

Regissören Viktor Taransky är trött på diviga skådespelare som har orimliga krav på bekvämligheter och fjäsk. Han längtar tillbaka till eran då filmbolagen i praktiken ägde sina stjärnor och kunde ge dem filmer, hyra ut dem och får dem att byta namn, allt efter eget gottfinnande. Tack vare programmeraren Hank Aleno får Viktor möjlighet att skapa den perfekta skådespelarskan, digitala Simone (sammandragning av Simulation One, get it?).

Southland Tales (2007)

På förekommen anledning från Filmmedia.se, där Gustav recenserat Richard Kellys senaste film The Box. I den efterföljande diskussionen berördes även Southland Tales.

Nu ska vi se… Vi startar i Texas, där siffrorna nere i vänstra hörnet på en första-persons skakig handkamera visar att det är 4 juli 2005. Allt är frid och fröjd, BBQ, glada människor, vad annat skulle man kunna förvänta sig i Texas på självaste nationaldagen? Om det inte vore för Justin Timberlakes VO som mässar ”This is the way the world ends” och den olycksbådande musiken, förstås. Och mycket riktigt, snart ser vi ett oroväckande ljus och i horisonten stiger ett svampmoln. Justin Timberlake fortsätter att berätta att världen inte blev sig lik efter det och raskt hoppar vi fram tre år.