The Bridges of Madison County (1995)

Åter i vardagen, men fortfarande semester så det är inte allt för synd om mig ännu. Det firar vi med lite kärlek.

***

Även föräldrar är människor. Människor vars liv snurrar runt mer än bara ungarna samt deras väl och ve. Att som barn inse detta kan dock vara en smärtsam process och när Carolyn och Michael tar hand om sin döda mors saker rullas snabbt en historia upp som de inte hade en aning om.

I mitten av 60-talet är Francesca Johnson en idogt arbetande hemmafru vid maken Richards gård i Iowa. Hennes glädjeämnen är opera och jazz på radion och utsikten att få fyra hela dagar för sig själv när make och barn ska åka iväg till den statliga marknaden. Men snart efter Richards bil har rullat ut från gårdsuppfarten rullar Roberts bil in. Robert Kincaid är fotograf för det anrika National Geographic Society och har kommit till Francescas avkrokar för att föreviga de kända täckta broarna.

Hon erbjuder sig att visa honom till en av dem och i bilen finner de snabbt samtalsämnen som rör allt från musik (han gillar också jazz) till geografi. Det visar sig nämligen att han inte bara känner till hennes italienska Bari utan också en gång stannat till där. Bara för att det var så vackert. Just anledningen till hans sejour har Francesca svårt att smälta och det blir i hennes förvåning tydligt hur ovan hon är vid män som får sådana spontana infall på sådana känslomässiga grunder.

När Robert ska släppa av Francesca bjuder hon in honom på lite iste som blir till middag som blir till bro-date även nästa dag som blir till middag som blir till… Ja, ni fattar kanske vart det hela tar vägen?

The Bridges… var helt rätt att se under sommarens närmast tropiskt varma dagar (så nära vi kommer i den kalla nord i alla fall). Inte var det bara väldigt lätt att känna ett visst släktskap med både Francesca och Robert när de svettas under den stekande Iowa-solen. Även den liksom smältande känsla som jag upplevde i de bådas inledande relation underströks också av dryga 30 plusgrader inomhus och ett pärlande glas vatten på soffbordet.

För här har vi två människor som omedelbart gjuts ihop och genom dessa nya gjutformer upptäcker delar av sig själva de inte visste fanns där. Attraktionen och känslan mellan Meryl Streeps Francesca och Clint Eastwoods Robert är omedelbar och självklar. Länge, länge får deras förhållande vara obefläckat av de tröttsamma skuld- och skamkänslor som annars är legio i den här typen av historier. Deras nyfunna tvåsamhet är lika naturlig och självskriven som den mellan noshörningar och deras oxhackare.

Relationens utveckling underlättas förstås av att den får växa till sig i den lilla isolerade bubblan som är så vanlig i romantiska filmer. För Francesca är dessa fyra familjelediga dagar, redan utan Robert, ett efterlängtat avbrott i vardagen. Samtidigt tjänar de syftet att utmäta de älskande en begränsad tid eftersom vi ju redan genom den nutida inledningen vet att Robert förblev en okänd faktor för Francescas barn.

Jag tyckte verkligen om att få bli delaktig i denna bubbla och både Streep och Eastwood gör helt fenomenala rolltolkningar. Framförallt gillar jag Streeps väldigt vanliga men samtidigt färgstarka och lite prilliga, tydligt medelålders, hemmafru. Hennes rörelser i frihet i köket när familjen har åkt är underbara. Hennes minspel och kroppsspråk när hon precis träffat Robert är inget mindre än fantastiska, så enkelt men samtidigt så uttrycksfullt. Detsamma gäller hennes tysta desperation när hon försöker återgå till att (över)leva i den tråkgrå vardagen. Hon var nominerad till en Oscar för prestationen men hade det året extremt tuff konkurrens och förlorade mot Susan Sarandons nunna (Dead Man Walking).

Jag skulle dock gissa att utan dessa två i huvudrollerna och Eastwood bakom kameran skulle det här ha kunnat bli ett högst genomsnittligt drama om dömd kärlek. Alla standardelement finns nämligen på plats: Francescas lilla besvikna krökning på munnen när familjen sätter sig ned vid matbordet för att i moltystnad lassa in middagen, det faktum att Robert alltid uttalar hela hennes namn medan maken Richard har bastardiserat det till det amerikanskvulgära ”Franny”, att Francesca har håret noggrant uppsatt när familjen är i närheten men snart släpper ut det i sällskap med Robert, att Robert representerar passion och spänning när livet blev mer inrutat och vardagligt än vad den italienska kvinnan hade tänkt sig, tonsättning med de gamla örhängena som stadigt strömmar ur radion för att understryka en bitterljuv och nostalgisk känsla.

Nej, genomsnittlig är inte The Bridges… men heller inget mästerverk. I alla fall inte med avseende på historien, den är absolut bäst i början när relationen som sagt flyter på med samma obevekliga tröghet som melass. Avslutningen med upprörda känslor, tveksamhet och skuld kändes betydligt mer ordinär. Detsamma gäller hur Francescas barn lär sig en nyttig Livsläxa tack vare sin mammas upplevelser. I slutänden kunde jag tyvärr inte känna mig särskilt engagerad i Francesca och Roberts odödliga kärlek.