The Personal History of David Copperfield (2019)

alt. titel: David Copperfields äventyr och iakttagelser, David Copperfields personlige historie

I The Personal History of David Copperfield beklagar sig den lätt tossige, men godhjärtade, Mr. Dick över oroande tankar. Mest för att det inte är hans egna. På något sätt känner Mr. Dick att de tankar, som en gång befann sig i kungen Charles I:s huvud, hoppade över till hans eget när monarkens knopp skiljdes från hans kropp år 1649.

Mitt intryck är att ungefär samma överföring skett mellan Charles Dickens och dagens regissör och manusförfattare, den skotske satirikern Armando Iannucci. Med den skillnaden att Iannucci varken beklagar sig eller tycks särskilt oroad. Snarare är han uppfylld av en stark passion inför huvudpersonen David Copperfield och dennes livsresa.

Häri är Iannucci inte ensam. Bildningsromanen som bär samma namn som sin huvudperson, anses av många som Dickens absoluta mästerverk. Själv har jag aldrig fattat samma tycke, vare sig för berättelsen eller David själv vilket förstås blir till en viss nackdel när det kommer till dagens film. För min del finns det hela tiden ett visst avstånd till David och det som händer honom, jag blir aldrig uppslukad av hans livsresa.

Det betyder emellertid inte att unge Davids livsresa är händelsefattig, snarare tvärtom. Uppvuxen i ett kärleksfullt hem med sin mor Clara får han ett brutalt uppvaknande den dagen mammas nya kille, Edward Murdstone och hans avskyvärda syster Jane, klampar i huset. Snart är David avpolletterad till slavliknande arbetsförhållanden i en buteljeringsfabrik i London. Där bor han inhyst hos paret Micawber, vilka ständigt befinner sig på ruinens brant och i flykt undan argsinta kreditorer.

Tack vare en barsk men godhjärtad faster, Betsey Trotwood, får dock David chans att också pröva på livet som gentleman. Först vid Mrs. Strongs skola för unga gentlemän och sedan som lärling hos Mr. Spenlow. Mr. Spenlow tillhandahåller dessutom inte bara en lärlingsplats utan också ett föremål för Davids ömma kärlekslåga – dottern Dora.

Trots mitt upplevda avstånd till filmen kan jag emellertid inte undgå att notera att vi här snackar filmiskt hantverk på högsta nivå, i många olika avseenden. The Personal… är en i många avseenden ovanlig kostymfilm. De historiska kostymerna och miljöerna finns där, men är samtidigt kombinerade med ett minst sagt innovativt berättande och en allt annat än homogen skådistrupp.

Alla inblandade är förstås mycket bra i sin respektive roller, med Dev Patel i första ledet som den vuxne David. Bakom honom kan vi notera Peter Capaldi som Mr. Micawber, Hugh Laurie som Mr. Dick och Tilda Swinton som Ms. Trotwood. Och nu får jag skämmas lite över att jag drar upp de namn som jag själv är mest välbekant med, vilka händelsevis också (nästan) alla råkar vara vita skådisar. I det avseendet har Iannucci blandat och gett ganska friskt, problemet är bara att jag inte har någon relation till alla deltagande skådisar med mörkare hudfärg. Men det kändes inte minst uppfriskande att Iannucci strax gör tydligt att han inte brytt sig det minsta om biologisk konsekvens i detta avseende.

The Personal… blandar och ger minst lika friskt när det gäller berättande och metanivåer, i det avseendet påminner filmen till viss del om The Eternal Sunshine… I likhet med de mångskiftande skådisarna är även detta grepp något som vi omgående får signaler på, när David ställer sig vid en pulpet, berättar att han nu ska berätta om sitt eget liv samt därpå vänder sig om och utan krusiduller kliver rätt in i stunden för sin egen födelse. En händelse som han dessutom länder sin egen, vuxna, berättarröst, men däremot barnet Davids visuella perspektiv. Filmens slut blir en slags vidareutveckling av det Greta Gerwig visade upp i Little Women, där alla rollfigurerna går omkring och pratar med David om boken han skrivit om sig själv och dem.

En annan detalj, som i och för sig inte är det minsta meta, men däremot elegant och precis, är valet att låta waelsiskan Morfydd Clark spela både Clara Copperfield och Dora Spenlow. Greppet understryker kvinnornas gemensamma drag, exempelvis när det gäller naivitet och oförmågan att vara den stabiliserande faktor som David behöver.

Det finns förstås en viss risk att jag kanske är lite, lite besviken över att The Personal… inte är lika dialogmässigt smart och galghumoristisk som Iannuccis förra film, The Death of Stalin. Men jag tror också att det är en black om foten att jag inte alls har den relation till alla rollfigurer som regissören själv verka ha haft under en lång period. Jag inbillar mig att det märks i hur han hanterar dem, med både kärlek och respekt för deras respektive personligheter. Men också utan betänkligheter när det gäller att ge dem annorlunda öden, efter sitt eget huvud, jämfört med den litterära förlagan.

Möjligt att denna version av David Copperfields öden och äventyr kommer att lyfta vid återtittar. Jag skulle ändå rekommendera en titt, utifrån det faktum att vi här har ett stycke mer eller mindre otadligt filmskapande.

J’Accuse (2019)

alt. titel: En officer och en spion, An Officer and a Spy

En tid av svallande nationalism, kryddad med främlingsfientlighet och ett icke föraktligt mått antisemitism. Känns det igen? Nå, Roman Polanskis senaste film utspelas vid förrförra sekelskiftet och är alltså inget nutidsdrama. Men dess antydda paralleller mellan samhällsströmningarna under 1890- och 2010-talen är näppeligen oavsiktliga. Filmens titel, J’Accuse, spelar på det faktum att om publiken anno 2020 känner till något om den olycklige Alfred Dreyfus och hans öde är det sannolikt rubriken på författaren Émile Zolas tidningsartikel där han anklagade en hel hoper franska officerare.

J’Accuse är alltså inget mindre än en historisk true crime- och rättegångshistoria. Vi får följa hur den rakryggade och hederlige överstelöjtnanten Marie-Georges Picquart (som filmen av förklarliga skäl dock aldrig kallar ”Marie-Georges”, bara ”Georges”) börjar ifrågasätta fallet med den förräderidömde (samt judiske) Alfred Dreyfus. Det är ett grävande som inte är särskilt hälsosamt för karriären. Dels på grund av att rättegångsproceduren i alla avseenden var fullkomligt undermålig, vilket man förstås inte vill kännas vid. Dels eftersom att när nu karln ändå dömts till deportering går det knappast att återkalla domen utan stor nesa för armén och fosterlandet. För att inte tala om det faktum att domen sände ett viktigt budskap till Frankrikes fiender och dessutom tillfredsställde dåtidens kraftiga antisemitiska strömningar. Fortsätt läsa ”J’Accuse (2019)”

X5: Frances Hodgson Burnett i korthet

Frances Hodgson Burnett (1849-1924) var en brittiskfödd dramatiker och författare som sannolikt blivit mest känd för sina tre barnböcker, vilka alla återuppstått i många olika versioner och adaptioner. Hon var tidigt påhittig och skrev små historier i anteckningsböcker. När Frances var i femtonårsåldern tvingades den ruinerade familjen att flytta över Atlanten, från Manchester till Knoxville. Innan den unga kvinnan var tjugo hade hon börjat tjäna pengar på sitt skrivande genom att få sina alster publicerade i bland annat Godey’s Lady’s Book och Harper’s Bazaar. Ungefär tio år senare publicerade hon fortfarande texter och efter ett möte med bland andra Louisa May Alcott (Little Women) i Boston började hon också skriva för barn.

Fortsätt läsa ”X5: Frances Hodgson Burnett i korthet”