You are currently browsing the tag archive for the ‘Flygkrasch’ tag.

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

En titel som visar att detta utspelade sig vid den tiden när man inte drog särskilt vattentäta skott mellan sci-fi och fantasy. För historien om Maris från Lesser Amberly och ö-världen som kallas Windhaven är absolut ingen science fiction, här finns vare sig rymdskepp eller högteknologiska uppfinningar.

Windhaven består istället av en slags medeltida-ish värld där ständiga stormar och mångtaliga scyllor gör det högst osäkert att ge sig ut på havet mellan öarna. Kommunikationen sköts istället av flygare, en funktion och status som går i arv från föräldrar till barn genom att den yngre generationen spänner på sig de åtråvärda vingarna när de blivit myndiga.

Strunt samma om de är goda flygare eller inte, traditioner är inte till för att ruckas på. Tills dess att Maris dyker upp, en liten flicka som inget annat hellre vill än att bli flygare. När hennes egna föräldrar dör blir hon adopterad av flygaren Russ och upplärd av honom. Men bara tills dess att Russ egen son Coll kan ta över de vingar som Maris kommit att se som sina egna. I ett desperat försök att få fortsätta att göra det hon älskar över allt annat gör hon ett försök att ställa traditionerna på ända. Föga anar hon att det är en utveckling som kommer att få återverkningar för en lång tid framåt.

Wikipedia anger att författandet av Windhaven mestadels sköttes av Tuttle men visst märker man också av många av Martins älsklingsteman. Duon ägnade de närmaste åren efter novellens framgång att skriva ytterligare två långnoveller som publicerades tillsammans 1981. En bok som nu blivit aktuell för nytryck tack vare Martins enorma succé med A Song of Ice and Fire.

Jag har bara läst en ”ren” bok av Lisa Tuttle tidigare, The Silver Bough, men oavsett vem som hållit i pennan är Windhaven en härlig läsupplevelse. Särskilt beskrivningarna av flygning och allt som hör därtill, inte minst Maris känslor, är finstämda och gripande, närmast poetiska. De målar en tydlig bild av vindsvepta öar och ett stormpinat hav. Euforin när vingarna fångas av termiken och skräcken inför att bli en ”land-bound”.

För Windhaven är ett strikt klassamhälle där de oumbärliga flygarna inrättat en helt egen nisch som är ointaglig för var och en som inte fötts in i en sådan familj. Maris försök att ändra på det ses inte med blida ögon av en grupp som ser både sina traditioner och levebröd hotade. Samtidigt tvingas hon själv gång efter annan inse att hon inte driver på den här utvecklingen av några särdeles behjärtansvärda skäl utan av ren egoism. Hon förblir genom hela historien en klassiskt ambivalent protagonist (hej, Katniss Everdeen, Tris Prior, Harry Potter och allt vad ni nu heter…) som inte är välkommen i vare sig gruppen hon kommer ifrån eller den hon strävar efter att tillhöra.

Fantasyelementet är som synes inte superstarkt i Windhaven. Istället ligger händelseutvecklingens fokus på närmast ren politik och det är förstås här jag i alla fall inbillar mig att jag ser Martins inflytande.

Windhaven tror jag skulle kunna vara en alldeles ypperligt lämpad bok för de som vill ha lite av fantasins flykt i sina historier men som inte är redo att ta sig an alver, magi, drakar eller trollkarlar. Ännu. De brukar bli lätt beroendeframkallande efter ett tag, trust me on this.

Annonser

Rescue DawnAllt Dieter Dengler velat göra sedan han såg piloten som regnade död och förintelse över hans tyska hemstad Wildberg under andra världskriget var att flyga. Väl kommen till USA var hans enda möjlighet att göra det inom marinens hägn. Så när 60-talet och eskaleringen av Vietnamkriget anländer, sitter han rätt vad det är på hangarfartyget USS Ranger i Tonkinbukten och förbereder hemligstämplade bombflygningar in över Nordvietnam och Laos (Operation Menu).

Tyvärr går det inte så bra för Dieter (kodnamn Rescue Dawn), han blir nedskjuten över Laos, tillfångatagen och till slut marscherad till ett regelrätt fångläger mitt i djungeln. Där träffar han på ett gäng andra piloter, både amerikaner och asiater, varav de flesta från CIA-sponsrade organisationen Air America. De har suttit där i över ett par år men Dieter tänker minsann inte låta mossan växa på sig. Nästan omedelbart börjar han planera för att fly.

Läs hela inlägget här »

TusenskönorTusenskönor (2010)

Den olyckliga riktning som Peder Rydh ledde in sin karriär på när han tvingades samarbeta med civilisten (och kvinnan) Fredrika Bergman i Askungar har avvikit ytterligare sedan dess. Han har numera flyttat ifrån frun Ylva och deras två små tvillingpojkar och gör sig omöjlig i personalrummet med unkna sexanspelningar till unga kollegor. Han situation förbättras inte av att han misstänker nykomlingen Joar för att både vara bög och skvallra på Peder till personalchefen.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaLast Flight to AbujaJag anser mig själv vara hyfsat allmänbildad, men tvingas allt som oftast inse att det finns stora vita fläckar på bildningskartan. Ett sådant terra icognita är geografi. När vi bänkades oss inför Last Flight to Abuja (visad inom ramen för filmfestivalen CinemAfrica) visste jag att Nigeria var ett land i Afrika. Typ norra Afrika. Och…det var väl liksom det. Plus att District 9 (inte helt okontroversiellt, ska väl tilläggas) utpekade landets befolkning som osedvanligt elaka gangstrar.

Överhuvudtaget kan jag inte påstå mig vara särskilt bevandrad i afrikansk film, de jag kan dra mig till minnes är lätt räknade på högra handens tumme och pekfinger (vänsterhanden är reserverad för Sydamerika, fråga mig inte varför…). Last Flight… utvidgade alltså mitt afrikanska filmkonto radikalt och bara det måste ju ses som en seger.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaFör månadens tema Barndom passade jag på att återbesöka en av de första filmer jag överhuvudtaget minns att jag såg. Särskilt som jag brände mitt Disneykrut så sent som vid årsskiftet. Platsen var fritidsgården i Knivsta och tiden bör ha varit tidigt 80-tal.

***

Airport (1970)

AirportOm jag nu ska kalla The Towering Inferno för ”katastroffilmernas katastroffilm” är det väl inte mer än rättvist att ära också ges till filmen som kan sägas vara ansvarig för hela genren. Utifrån författaren Arthur Haileys populära bok (varför känns Hailey så extremt mycket 70-tal?) innehållandes sin patenterade mix av komplex arbetsplats (hotell, flygplats, bilindustri, läkemedelsindustri) med många olika medarbetarfunktioner som måste slåss mot både arbetsrelaterade och privata problem har det blivit en film som satte standarden med samma patenterade mix av reaktionerna hos små människor (men helst gestaltade av stora skådisar), vilka ställs inför en oväntad och stor kris.

Läs hela inlägget här »

Vad andas julkänsla mer än renar, tomten och nissar? Kanske en psykiskt instabil flygareremit? Nå, oavsett om Howard Hughes ger julkänsla eller inte är det mannen bloggen kommer att ägna sig åt i tre inlägg framöver.

***

Howard HughesJag skulle inte vilja ha varit en av Howard Hughes läkare. Ständigt tvungen att stå till tjänst, oavsett om arbetsgivaren befann sig i Kalifornien eller Nicaragua. En patient som, förutom att vara krävande, också struntade i ens råd och förmaningar när de inte föll honom smaken.

Läs hela inlägget här »

Tillbaka i gamla hjulspår igen…

***

Alt. titel: Utan fruktan

Publicerad i Västerbottens Kuriren i maj 1994.

Utan fruktan börjar med just fruktan och vi befinner oss mitt i ett stort majsfält med en massa skrikande fioler omkring oss. Efter ett tag får man se omfattningen av förödelsen från luften, ett flygplan har kraschat. En av de lyckliga som överlevde är Max (Jeff Bridges) och han verkar lamslagen av detta faktum. Hans tidigare flygskräck är nu helt borta och han är övertygad om att han inte kan dö. Samtidigt sörjer Carla (Rosie Perez) sin omkommne son och dessa två människospillror förs samman i ett sista fösök att rädda dem båda.

Läs hela inlägget här »

I och med den famösa flygkraschen tidigare i år där stora delar av Polens statsledning strök med blev massakern i Katyn än en gång höggradigt aktualiserad. Denna film av gamle räven Andrzej Wajda försöker inte bara beskriva händelserna runt själva massakern, vilken ägde rum våren 1940, utan också förutsättningarna för alla polacker som överlevde kriget och var tvungna att leva med dess konsekvenser.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Broken Window
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1
John Ajvide Lindqvist, Himmelstrand

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg