The Kingdom of the Gods (2020)

Det känns nästintill övermäktigt att försöka få någon rätsida på publiceringshistoriken när det gäller The Kingdom of the Gods. Såvitt jag kan förstå började det hela som en ”web comic” om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält. Vilken sedan gjorde hoppet över till Netflix och blev en riktigt bra streaming-serie om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält, kort och gott kallad Kingdom. Men om förlagan är japansk eller koreansk eller exakt när den började dyka upp är för mig oklart. Det jag håller i handen och just tagit mig igenom är i alla fall ett ”riktigt”, tryckt album som getts ut på engelska, sannolikt påhejat av Netflix-seriens framgång.

Men det var såklart Kingdom som fick mig nyfiken på förlagan eftersom jag gillade blandningen mellan historisk klasskamp och zombies. Klasskampsperspektivet finns också i The Kingdom of the Gods, men gör det både mer och mindre tydligt skulle jag säga. Å ena sidan mer tydligt eftersom jag fattar för att hela orsaken till zombiesmittan helt enkelt ligger i kannibalism, orsakad av en befolkning som knäar under krigssvält och skatter. Å andra sidan mindre tydlig eftersom tv-serien Kingdom gör en större poäng av att smittan från början är orkestrerad för att härskarklassen ska kunna fortsätta att härska.

Händelseutvecklingen i The Kingdom of the Gods är också mer övernaturligt anstruken, där både banditkrigaren Jae-ha och de skugglika ninjakrigare som förföljer den unge prins Yi Moon verkar ha krafter man vanligtvis inte stöter på i sinnevärlden. Jae-ha tappar av någon för mig oklar anledning synen när solen går ned, vilket ändå inte hindrar honom från att svinga sitt svärd med extremt våldsamma resultat. Det är också dessa resultat som jag upplever att tecknaren Kyung-Il Yang främst är ute efter att levandegöra.

Teckningarna är mättade av svärta och linjer, varav de senare ofta kan tolkas både som blodskvättande och rörelseintryck. Det är sällan vi ser en svärdsklinga som inte dryper av blod, alternativt är i färd med att klyva en kropp i bitar. På samma sätt som det är sällan vi ser en mun som inte antingen kröker sig i ett bistert smil eller hugger in på en mänsklig kropp. Bildspråket låter ana en stil som jag förknippar med både manga och ett kanske mer västerländskt svårmod. Kyung-Il Yang visar dessutom upp en flink blandning mellan närbilder som zoomar in på ett öga och mer överblickade dito på exempelvis en anstormande zombiehord, en blandning som i sin tur också understryker intrycket av ständig rörelse.

Efter Kingdom skulle jag möjligen klaga en smula på själva innehållet, där jag uppfattar The Kingdom of the Gods som en mer rätlinjig och ”enklare” historia. Jag tycker också att streaming-serien gjorde helt rätt val som dels gjorde prinsen äldre, dels tog ned berättelsen till en mer realistisk nivå (fast med zombies, då). I vanliga fall brukar det ta mig ett bra tag att läsa en serie, men sidorna i The Kingdom of the Gods rasade iväg oväntat snabbt. Kanske för att minst 60 procent av alla serierutor avbildade fajter av olika slag?

Albumet The Kingdom of the Gods bjussar dessutom på en bonushistoria, Burning Hell, också tecknad av Kyung-Il Yang och med en historia av In-wan Youn. (Vilken ska ha kläckt själva konceptet för The Kingdom of the Gods. Den historien skrevs däremot av Eun-hee Kim.) Tyckte jag att det var mycket fajter i originalhistorien är det emellertid en ren västanfläkt jämfört med Burning Hell, som tilldrar sig på en avlägsen ö dit både Japan och Korea skeppar sina mest avskyvärda brottslingar. För närvarande finns där den japanske kannibalen Juu och den koreanske läkaren Han, där den förre vill äta alla han ser medan den senare vill flå dem levande. Nu närmar sig ett piratskepp ön, med något mycket värdefullt i lasten…

Det var kul att bekanta mig med The Kingdom of the Gods men jag blev utan tvekan mer underhållen av Kingdom. Netflix-serien lyckades göra den ursprungliga historien både bredare och djupare.

The Boy on the Bridge (2017)

I England gör man sitt bästa för att hålla skenet uppe samtidigt som allt fler tvingas se sanningen i vitögat: svampinfektionen som orsakas av Ophiocordyceps unilateralis och skapat horder av ”hungries” (M.R. Carey-språk för zombies) går inte att mota. Inte att bota.

Fortsätt läsa ”The Boy on the Bridge (2017)”

Bone Tomahawk (2015)

Det är inget massivt räddningsuppbåd som ger sig av från den lilla western-staden Bright Hope. Det har redan tidigare konstaterats att så här års, när boskapssäsongen är i full swing, befolkas staden mest av ”wives, children and dead indians”. Plus en högst frustrerad förman vid namn Arthur O’Dwyer, som egentligen också skulle ha varit iväg på hästryggen om det inte vore för ett skadat högerben.

Fortsätt läsa ”Bone Tomahawk (2015)”

Mangiati vivi! (1980)

alt. titel: Omänsklig fasa, Eaten Alive!, Eaten Alive!…by cannibals

DVD-omslaget utlovar att Eaten Alive! innehåller Landskronabördiga Janet Ågren i ”sin mest smakfulla roll”. Med tanke på att hon i Eaten Alive! blir våldtagen med en stendildo doppad i ormblod vill jag helst inte tänka på vad hon kan ha ställt upp i för ytterligare filmproduktioner.

Fortsätt läsa ”Mangiati vivi! (1980)”

Antropophagus (1980)

alt. titel: The Beast, Anthropophagous: The Beast, Man Beast, The Grim Reaper, Anthropophagus: The Grim Reaper, The Zombie’s Rage, The Savage Island

Säg namnet ”Aristide Massaccesi” och jag kan lova dig frågande blickar från de allra flesta. Säg ”Joe D’Amato” och några kommer åtminstone att nicka igenkännande (varav ett par då säkert tänker på ”Joe Dante” istället).

Fortsätt läsa ”Antropophagus (1980)”

The Girl With All the Gifts (2014)

Världen, eller åtminstone den brittiska ön, ligger i ruiner. Mänskligheten har bit för bit tvingats ge upp sin inbillade överhet inför ankomsten av en muterad parasitsvamp.

Fortsätt läsa ”The Girl With All the Gifts (2014)”

Musikalvecka: Cannibal! The Musical (1993)

alt. titel: Alferd Packer: The Musical

Om man nu ändå ska sumpa en kurs i filmhistoria, finns det någon bättre anledning till det än att man håller på att spela in en egen film?

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Cannibal! The Musical (1993)”

Flesh Eating Mothers (1988)

flesh-eating-mothersDet är synd om förortsborna. Man och hustru ligger sedesamt på varsin sida i sängen medan hon tårfyllt ursäktar sig. Är han inte tänd på henne längre? Jomen, visst tillfredsställer hon honom. Fast skulle hon kunna tänka sig ett ”open marriage”?

Fortsätt läsa ”Flesh Eating Mothers (1988)”

Zombi Holocaust (1980)

zombi-holocaust1alt. titel: Zombie Holocaust, Zombi 3, Dr. Butcher M.D.

I sista sekunden han jag klämma in tittning på ytterligare en italiensk zombierulle. Italiensk säger ni, men regissören heter ju Frank Martin? Icke så, kontrar jag. Antagligen av samma säljbarhetsanledning som den här typen av filmer utrustas med halvkackig dubbning har regissören utrustats med ett mer anglosaxiskt klingande namn men heter egentligen Marino Girolami.

Fortsätt läsa ”Zombi Holocaust (1980)”

Apocalypto (2006)

ApocalyptoEtt gäng nedblodade och nästan nakna indianer sliter i en kropp mitt i en ångande och stekhet djungel. Man skulle kunna tro att det är en klassisk kannibalrulle à la Cannibal Holocaust, Cannibal Ferox eller Eaten Alive. Men det här offret är ingen aningslös västerländsk dokumentärfilmare och indianerna är inga kannibaler, hur kittlande konceptet än kan verka.

Fortsätt läsa ”Apocalypto (2006)”