You are currently browsing the tag archive for the ‘Övervikt’ tag.

Vem hade kunnat tro att beskrivningarna av en singeltjej som varje nyårsafton lovar sig själv att röka, dricka och äta mindre skulle bli så otroligt populära? När jag läser på lite om fenomenet Bridget Jones ser jag att Helen Fieldings ursprungliga kolumn om den unga kvinnan i The Indpendent blev så omåttligt framgångsrik att det kunde bli en bok bara ett år senare. Med tanke på att Bridget, förutom strävan att leva ett hälsosammare liv, ständigt är på jakt efter kärlek och tvåsamhet undrar jag i hur hög utsträckning hennes äventyr inspirerat Candace Bushnells Carrie Bradshaw?

Men när jag läser på ytterligare lite till visar det sig förstås att Bushnells egen kolumn om Carrie i The New York Observer föregick Fielding så inspirationen får nog sägas flöda åt andra hållet över Atlanten. Oavsett vilket, är det inte särskilt svårt att konstatera att detta med singeltjejer mitt i karriären hade stort potential i mitten av 90-talet.

Ett sug som hållit i sig kan man väl konstatera, även om populariteten för filmerna om både den amerikanska Carrie och den brittiska Bridget sannolikt i än högre utsträckning ligger i publikens känslor för sina respektive hjältinnor.

Till en början grumsades det lite där i England över att deras nationalstolthet skulle porträtteras av amerikanskan Renée Zellweger i Bridget Jones’s Diary 2001. Två hyperbritter i de manliga rollerna i form av Hugh Grant och Colin Firth räckte inte till för att räta upp balansen. Men Zellwegers rolltolkning fick ändå de flesta kritikerna på fall och så även mig när jag ser om filmen (jag vet inte för vilken gång i ordningen). Bridget är i denna första film förvisso inte världens smidigaste societetslejon men framstår ändå som både charmig, trevlig och rolig.

En tjej som man faktiskt förstår varför män faller för, även om hon skulle råka vara en smula överviktig. Ett faktum som filmen, i backspegeln av den första uppföljaren, vinner på att inte prata så värst mycket om. Bridget själv skriver förstås om sin vikt i dagboken men vilka tjejer gör inte det, oavsett hur mycket eller lite de väger? När uppföljaren Bridget Jones: On the Edge of Reason uttryckligen måste påpeka att Bridget minsann kan få kärlek trots att hon är mullig försvinner lite av den poängen.

Förutom Bridget själv minns jag att Bridget Jones’s Diary också utmärkte sig genom att vara den första filmen där Hugh Grant skulle vara lite av en ladies man och inte det stammande missfoster som han per automatik blev i och med sin roll i Four Weedings and a Funeral. Vilket fungerade förvånansvärt väl i den första filmen men som raskt blev rejält osnyggt i uppföljaren när manusförfattarna fick den lysande idén att låta honom köpa thailändska horor på löpande band. Det är väl inte helt osannolikt att verklighetens Daniel Cleaver faktiskt skulle göra det, men det gjorde honom knappast mer sympatisk.

Vad gäller rivaliteten mellan honom och Colin Firths Mark Darcy tycker jag också att det var en befriande gest att tredje filmen, Bridget Jones’s Baby, i princip inleder med Daniel Cleavers begravning. Men hela poängen med filmserien är ju att Bridget ska vara sliten mellan två olika män och därför gör Patrick Dempseys nätdejtingguru Jack Quint entré.

Inget större fel på Dempsey i sig, även om det blir lite tröttsamt att filmen gör skillnaden mellan honom och den stele Mr. Darcy så oerhört övertydlig. Vid beskedet om att Bridget faktiskt inte vet vem av de två som är far till hennes barn tycker Jack att det är ett spännande äventyr medan Mark raskt proklamerar att han har ett jobbmöte och försvinner kvickare än innehållet i ett champagneglas i handen på en singelkvinna i karriären.

Hur håller Bridget själv genom tre filmer och 15 år? Jomen, jag kan nog tycka att Zellweger i den tredje filmen hittar tillbaka till lite mer av ett normaltillstånd och därmed faktiskt återigen blir den rätt charmiga kvinna hon var i originalet. Felet som film numero två gjorde var att förvandla sin hjältinna till en clown i en buskisfars. I originalet (och i viss mån i trean) hamnar Bridget, till synes utan egen förskyllan, i knepiga och pinsamma situationer. Tvåan placerar henne däremot allt för övertydligt i sådana situationer med det enda syftet att vi ska skratta åt hennes klumpighet. Grejen är ju att vi egentligen inte vill skratta åt henne, hon ska ju vara en av oss.

Samtidigt faller mycket av det humoristiska upplägget i barn-filmen eftersom det uteslutande bygger på faderskonkurrensen mellan Jack och Mark. Detta eftersom allt Bridget hade behövt göra för att lösa den knuten var att ta ett jäkla fostervattensprov. Att backa från en sådan grej är inte särskilt schysst mot vare sig fäderna eller sitt ofödda barn (med tanke på att hon är en förstagångsföderska över 40 och åtminstone en av de potentiella fäderna är över 50).

Bridget Jones’s Diary är fortfarande en riktigt underhållande film, inte minst med tanke på att den sticker upp sitt tryne i det famösa romcom-träsket. Bridget Jones: On the Edge of Reason är fortfarande en ohelig röra som försöker göra komedi av rätt mycket som inte är det minsta roligt. Och Bridget Jones’s Baby är, med uppföljare nummer ett i ryggen, överraskande icke-usel men fylld med allt för många komiska poänger som vi redan sett allt för många gånger tidigare.

Bridget Jones’s Diary (2001)

Bridget Jones: On the Edge of Reason (2004)

Bridget Jones’s Baby (2016)

Annonser

I likhet med många andra tjejer är Renees liv en enda lång räcka besvikelser och avvisanden, nedklämda i en maggördel och rejäl tant-BH. Hon blir aldrig uppmärksammad av upptagna bartenders och kan aldrig hitta snygga kläder i sin storlek. Hennes enda tillgång till ett glamorösare liv är högvis med Cosmopolitan och de sminkprodukter hon kan sno med sig från jobbet. Hennes hetaste önskan är att vara…het.

Läs hela inlägget här »

Bara att tröska vidare i (det litterära) vampyrspåret, som andra gången gillt vänder sig mot genusträsket. Ikväll skriver Fiffi om film no. 3 — Eclipse. Missa inte det!

***

Breaking DawnMycket kan förstås sägas om Meyers hantering av könsroller. Bella får vara den drivande när det handlar om sex mellan sig och Edward (han är dock gentlemannamässigt ståndaktig) men det är i mina ögon också nästan enda gången som hon avviker från en klassisk Quinnlighet. Direkt när Bella anländer till Forks sätter hon nämligen igång att agera lilla Askungen till sin “charmigt” hushållsinkompetente far. Fortfarande i Eclipse kan denna vuxne karl inte ens koka spagetti eller värma en burk pastasås i micron utan att hans dotter måste komma och reda upp röran.

Läs hela inlägget här »

Hal har problem med tjejer. Så när han blir fast i en hiss tillsammans med den i hela USA världsberömde livscoachen Tony Robbins passar han på att fråga om lite råd. Hal försöker förklara vad det är han är ute efter: en ung Paulina P. men med större bröst, Heidi Klums bröst men utan accenten, Britney Spears rumpa men utan muskelmassan. Framförallt ska de vara unga. Det sista kan möjligen hänga ihop med att Hals far på sin dödsbädd uppmanade sonen att ständigt jaga efter ”Hot…young…tail…”, något som Hal dock förträngt i vuxen ålder. Läs hela inlägget här »

Billy Halleck är en framgångsrik (om än något mindre nogräknad) advokat med ett vackert hus, en snäll dotter och en snygg fru. Enda smolket i glädjebägaren är hans vikt, eller kanske snarare det faktum att hans fru hela tiden försöker få honom att gå ned i vikt genom äckliga dieter. Billy är dock inte så brydd eftersom han ljuger om hur mycket vågen visar för frugan (som håller koll på sin bärbara dator) och passar på att trycka i sig snacks och snabbmat på jobbet.

Läs hela inlägget här »

Det här är en recension för alla er som är så unga (eller Stephen King-obekanta) att ni inte hängde med på Britney Spears “Thicker…”-skämt i Family Guy.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser