You are currently browsing the tag archive for the ‘Chris Pine’ tag.
Ur vägen Akilles, Theseus, Herakles och Perseus, det finns en ny superhjälte på agoran!
Den grekiska mytologin är i mångt och mycket uppbyggd av hjältar och hjältedyrkan, varav majoriteten föga förvånande är män. I den mån kvinnor finns på plats är det i form av hjälte-hustrur, hjälte-döttrar eller hjälte-mödrar. Har man tur kan det finnas en slags moralisk hjältinna här och var.
Man ska passa sig för att jävlas med maffian. Men nu och då finns det idioter som tror att de kan blåsa Cosa Nostra och en sådan är illusionisten Buddy Israel. Kanske är det hans yrke som gjort att han tror att han kan trolla på riktigt.
Det torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!”
Kanske har regissörproducenten med det vilseledande coola namnet McG gjort något efter den första Charlie’s Angels som skulle kunna motivera hans fortsatta existens inom filmbranschen. This Means War hör inte till den kategorin.
Ett engelskt ordspråk lyder: If wishes were horses, beggars would ride. I sagovärlden som utgör fonden i Into the Woods skulle det i så fall inte finnas tiggare till alla hästarna för här önskas det för fulla muggar. Askungen vill gå på prinsens bal, landets prinsar vill ha sköna möer att älska, Rödluvan vill ha lite bröd att ta med till mormor (och kanske ett par bullar eller några bakelser att smälla i sig på vägen dit också) och Jack vill att hans ko ska ge ifrån sig lite mjölk. Jacks mamma vill detsamma men passar också på att önska att väggarna ska drypa av guld samt att hennes son skulle vara lite smartare. Det barnlösa bagarparet vill förstås ha en batting.
Kompisarna Ellis och Neckbone anländer till en båt som sitter fast uppe i ett träd och som de tänkt att ha som sin egen hemliga plats. Drömmaren Ellis drar kärleksfullt fingrarna över inredningen och suckar ”It’s perfect” medan cynikern (eller realisten om man så vill) Neckbone lika lycklig lokaliserar en hög porrtidningar.
Men det visar sig att båten redan är upptagen. Pojkarna träffar på Mud, en man som särskilt Ellis kan relatera till eftersom Mud är lika mycket en drömmare och idealist som han själv. Och det som bägge idealiserar är kärleken till Kvinnan. Ellis behöver förebilden i Muds djupa hängivenhet till sin ouppnåeliga Juniper eftersom hans egna föräldrar verkar ha tappt tron på evig kärlek. Nu lurar inte bara en skilsmässa vid horisonten, husbåten som familjen bor på tillhör Ellis mamma och om den försvinner, försvinner också faderns möjligheter till försörjning.
Ok, man kan ju aldrig veta säkert men jag tror att jag har en aning om vilka som var närvarande när man kom på idén som sedan blev Unstoppable.
Den amerikanska motsvarigheten till PRO ville få ut budskapet att man ingalunda är nere för räkning bara för att man börjar bli lite till åren. Hootersbarerna ville skapa goodwill genom att visa att deras anställda inte bara är ett stycke kött, utan flickor med ömma fäder. Samt att dessa flickor kan ägna arbetstiden åt att titta på barens TV istället för att sköta sitt jobb när nöden kräver. Företaget Allegheny & West Virginia Railroad ville visa att även om de hade klantiga anställda och giriga chefer har de också en jäkligt bra tandvårdsförsäkring som ger alla skinande vita garnityr.
Dags att avsluta detta tema och det är ju extra trevligt att kunna göra det med flaggan i topp. Hittills har väl ingen av Star Trek-filmerna varit odiskutabla mästerverk, men alla filmserierna har ändå sina små guldkanter. Och det är förstås roligt att även rebooten fungerar så bra som den ändå gör. Sedan är det naturligtvis en smaksak om man föredrar James T. Kirk d.ä., Jean-Luc Picard, James T. Kirk d.y., Spock, Bones eller Data.
Från och med imorgon landar bloggen med en duns på moder jord, och det med besked.
***
All new and improved! Kirk, nu ännu mer överilad! Spock, nu ännu mer regelstyrd! Uhura, nu ännu sötare! Skurken, nu ännu mer bad ass!
Tja, man lyckades nöja sig med Star Trek: Nemesis hela sju år innan det var dags att återigen plocka fram franchisen ur malpåsen. Men den här gången dög varken Deep Space Nine, Voyager eller Enterprise. Kommendör Sisko samt kaptener Janeway och Archer vägdes alla mot en modern publiks förväntningar och befanns uppenbarligen för lättviktiga.
Nej, för att tillfredsställa den moderna målgruppens önskemål och behov duger inget mindre än en reboot av James Tiberius Kirk. Vilken visar sig ha en dramatisk bakgrund med en fader som omkom medan han räddade mor och son undan attacken från den ondsinte romulanen Nero.
alt titel: De fem legenderna
Frälsningsofficeren Anna-Lisa Öst (”Lapp-Lisa”) sjöng om barnatro som till himmelen är en ”gyllne bro”. Hollywood för traditionen med att hålla barnatron högt vidare, även om den nu för tiden knappast är en gyllne bro till himlen och Gud. Däremot till allsköns mer eller mindre övernaturliga kritter. Att barn skulle vara realister som inte tror på tomten framhålls av hävd som en katastrof i proportion med Pearl Harbor.
That’s what HE said!