Incendies (2010)

alt. titel: Nawals hemlighet, Nawals hemmelighed, Nawals hemmelighet – Incendies, Die Frau die singt – Incendies, La donna che canta

I likhet med Michael och Carolyn Johnson upptäcker syskonen Simon och Jeanne Marwan att deras mamma Nawal gömde en hemlighet för dem medan hon levde. Men som Nawals arbetsgivare och mångårige vän, notarien Jean Lebel, säger: Döden är aldrig slutet. Det finns alltid spår kvar.

Simon vill inte acceptera moderns sista önskan, att han och tvillingsystern Jeanne ska leta upp både deras gemensamma far och bror. Så det är Jeanne som först åker till Mellanöstern för att leta upp fadern. Det ska dock visa sig att Nawal Marwan gömde en hemlighet som var betydligt mörkare och mer tragisk än en farmarhustrus bitterljuva romans med en fårad fotograf.

Jag letar mig successivt bakåt i Denis Villeneuves filmografi. Incendies var regissörens fjärde långfilm och bygger på en pjäs av libanes-kanadensiske dramatikern Wajdi Mouawad. Vilket känns rimligt då jag under större delen av speltiden satt och undrade hur det kom sig att Villeneuve berättade en historia som kändes ovanligt personlig och dessutom speglade en bakgrund som jag inte alls förknippat med en person som heter något så pass franskklingande som ”Denis Villeneuve”.

Däremot tycker jag mig känna igen en del andra element från Villeneuves senare filmer. En generellt tryckande hotkänsla över bröstet från Sicario. Relationen föräldrar-barn från Prisoners, Arrival och Dune. Sökandet efter identitet från Blade Runner 2049. Känslan av att inget är så skräckinjagande och samtidigt tröstlöst som vanlig, mänsklig ondska, vilket i fallet Incendies utgörs av det självspelande piano som är religionsmotsättningar. Jag gissar att det också är därifrån titeln kommer – den hemlighet som Jeanne och Simon försöker avslöja är ett resultat av många, på varandra följande och pådrivande, bränder.

Det jag däremot inte känner igen är det geografiska sammanhanget och jag skäms en hel del innan jag efter titten kan läsa mig till att filmens handling förlagts till ett fiktivt land. Samtidigt är landskapet, religionsmotsättningarna (i det här fallet mellan kristna och muslimer) och tragiken på närmast grekisk nivå så pass välbekant att jag alltså är helt övertygad om att Incendies beskriver en reell konflikt som jag bara inte hade koll på.

Handlingen hoppar fram och tillbaka mellan nutid och dåtid. Det funkar helt ok även om det tar ett tag för mig att förstå om det vi tittare får ta del av i dåtidshistorien är samma information som kommer Jeanne och Simon till del. Incendies är indelad i olika kapitel men jag vet inte om det gör någon större skillnad för själva framställningen. Jag uppfattar att det främst handlar om att ge publiken ledtrådar till vilka ord man ska vara särskilt uppmärksam på i dialogen för att börja bygga ihop en egen förståelse för vad som hänt.

Incendies är en kompetent gjord och berättad historia men i mina ögon inte lika bra som någon av hans senare filmer, med undantag för Enemy. Jag blir aldrig uttråkad men samtidigt känns filmen väldigt lång. Det är ingen tittning som försvinner i ett huj. I likhet med The Mist tycker jag också att Villeneuve faller för frestelsen (eller ja, det torde väl sannolikt vara Mouawad som gått i den fällan) att vrida om kniven ett onödigt extra varv på slutet, vilket stjälper mer än hjälper. Vridningen gör inte att jag blir ännu mer berörd av den till synes bottenlösa tragiken utan istället börjar fråga mig ”men hur fasiken gick det där egentligen ihop?” Det är en vändning som funkar bättre i form av ett tankeexperiment eller ett moraliskt dilemma, inte som upplösning på en film där det är meningen att man ska bli engagerad i ett människoöde.

Annons