Furious Seven (2015)

alt. titel: Fast & Furious 7, Furious 7

Bard the Bowman skulle ha nöjt sig med att spetsa drakar och försöka röja upp ett korrupt styre i Laketown. För när skådisen Luke Evans skulle vara bad ass Owen Shaw i Fast & Furious 6 gick det inte så bra. Enter ännu större bad ass: storebror Deckard Shaw som nu är ute efter en personlig hämndorgie på Dom och de av gänget som lyckades överleva film nummer 6. Fast det skadar ju inte att samtidigt kunna hjälpa vätesuperoxidblekte terroristen Mose Jakande med att komma över ännu ett högteknologiskt vapen. Exakt vad vill Mose Jakande terrorisera? Uppenbarligen inget som är tillräckligt viktigt för att få något utrymme i Furious 7.

Jag kan inte låta bli att bli lite underhållen av produktionsbolaget bakom Furious 7, för Original Film verkar ha siktat in sig på att göra så ooriginella filmer som möjligt. Till det kommer alltså att detta är installation nummer sju i Fast & Furious-serien. Nytänkandet står lika lite på den här menyn som nyazeeländsk lammstek på den miljömedvetna veganrestaurangens.

Dom Toretto och Brian O’Connor fortsätter att vara agent Luke Hobbs olagligt förlängda arm för att kunna ta ned internationell brottslighet. Nu är det ett magiskt hack som tillåter användaren att på global skala streama bilder och information från diverse digitala system och manicker (CCTV, smartphones, you name it…). Återigen har vi alltså en story som andas mer Bond och Mission: Impossible än street racing och därmed snarare regelrätta biljakter än race. Återigen är (amerikanska) regeringsföreträdare oväntat hederliga. Återigen måste Brian lämna Mia och den unge sonen Jack bakom sig för att göra det Män måste göra. Återigen framstår hon som jordens största idiot när hon återigen verkar tro på hans jakande svar på hennes krav – ”Promise me. After this, we’re done”.

Den här gången går färden från Kaukasusbergen till Abu Dhabi till L.A. Tyvärr är den inte lika underhållande som de tidigare äventyren i Rio och London. Regissör Justin Lin är utbytt mot en annan asiatisk kollega, James Wan. Visuellt är filmen förstås lika snygg som Wans tidigare verk med en ivrigt roterande kamera som ibland skapar en spännande dynamik. Men vad jag kan se är detta Wans första renodlade actionfilm och det är möjligt att det gör skillnad för slutresultatet.

Dock känns hustomten Chris Morgans manus också rätt slakt. Vare sig Jason Statham som Shaw eller Djimon Hounsou som Jakande ges någon som helst personlighet, de är bara robotar som ska fylla sin avsatta funktion i historien. Kurt Russells uppenbarelse är aningens bitterljuv, kul men samtidigt ett påtagligt tecken på hur åren farit iväg. Den dumglada känslan från femman och sexan lyser med sin frånvaro och detsamma gäller de hysteriskt roliga oneliners som tidigare förekom. Tyrese Gibsons trötta comic relief kan inte på långa väga väga upp för den bristen. Det var den känslan som gjorde att man kunde svälja de mest osannolika händelseutvecklingar, stunts och fajter.

Nu blir det istället allt för svårsmält med Brian som ska kasta sig mellan bilar i full kareta iförd en skyddsutrustning bestående av huvtröja, T-shirt, jeans och gympadojor. För att inte tala om det faktum att han skulle kunna stå på benen ens en tiondels sekund i fajten mot hejduken Kiet som spelas av den fantastiske Tony Jaa. Detsamma gäller alla inblandades uppenbarligen stålplåtsförstärkta hy som gör att de kan dimpa i backen i typ hundra knyck och inte ens får ett skrubbsår på armbågen. Dödsmatchen mellan Dom och den äldre Shaw-brodern haltar sig fram och den bleke terroristen Jakande plockas enbart fram när historien kräver en mer eller mindre krystad fortsättning alternativt avancerad utrustning som Shaw själv knappast kan förväntas kunna lägga vantarna på.

Men tyvärr finns det säkert en helt annan anledning till att filmen känns lite avslagen och den stavas förstås Paul Walker. Produktionen hade rullat inför kamerorna blott två ynka månader när Walker körde ihjäl sig under Thanksgivingledigheten 2013. Under 2014 genomfördes därför ytterligare åtta veckors inspelning utan honom och det är inte svårt att tänka sig att filmteamet fick lov att arbeta runt en del problem med en frånvarande sidekick till Vin Diesel.

Det är klart att man skulle ha önskat ett värdigare filmiskt avslut på Paul Walkers karriär än Furious 7. Samtidigt var detta serien som gjorde honom känd och det går kanske att finns någon slags tillfredsställelse i det faktum att hans Brian O’Connor för evigt får ha sin Mia och Jack med sig på den idylliskt avslutande sandstranden.

Suget efter Dom och Brians bromance var så pass starkt att några av filmspanarna jagade ikapp Furious 7 när den gick på bio, nämligen Jojjenito, Joel (podcast) och Fripps filmrevyer. Och så Fiffis filmtajm som alltid ska vara värst och såg den på IMAX ”over there”.