The Hobbit: The Battle of the Five Armies (2014)

Så var det dags för upplösningen på berättelsen om Bilbo Baggins. Inte ens Peter Jackson och New Line Cinema kunde med gemensamma krafter sprida ut historien från J.R.R. Tolkiens The Hobbit, or There and Back Again på mer än tre filmer. Och trots massiv uppbackning av dvärgar, alver, sjöfolk och orcer gissar jag att Bilbo vid det här laget känner sig som en ännu mindre smörklick utskrapad över en ännu större brödskiva än när han hade haft ringen i sin ägo i mer än 50 år.

När vi lämnade dvärgasällskapet i The Desolation of Smaug hade draken precis övergett sitt berg för att ta en gruvlig hämnd på Lake Town. Det står dock snart klart att Smaug blivit en petitess i sammanhanget, nu handlar det om den stora kapplöpningen till dvärgaguldet i Erebor. Fast så mycket kapplöpning kan det förstås inte blir fråga om eftersom det redan finns en vinnare.

Thorin, son till Thráin, son till Thrór, sitter redan på de enorma guldhögarna och har alla möjligheter att förskansa sig ytterligare i sitt dvärgafäste. Men rikedomarna har redan förvandlats till aska i hans mun eftersom det enda som räknas – the Arkenstone – inte står att finna någonstans. Den av honom förkastade askan är han dock redo att försvara till sista blodsdroppen mot både alver och människor. Till och med mot de i hans eget sällskap som han fruktar är beredda att förråda honom.

Efter att ganska nyss ha fått möjligheten att se om The Desolation of Smaug kände jag mig hyfsat förberedd inför The Battle… Kanske till och med lite förväntansfull. Och vi vet ju vad förväntningar är? Djävulens påfund, helt enkelt.

Nej, inte riktigt så enkelt ändå. I fallet med denna tredje Hobbit-film kan jag inte tycka att det är mina egna förväntningar som sänker hela härligheten, det är snarare det faktum att resultatet faktiskt inte är särskilt härligt. Jag får ingen känsla av att detta är en produkt som Peter Jackson älskat fram. Han och hans effektsmakare och Howard Shore och de flesta andra inblandade gör ett helt ok jobb, men inget av det fantastiskt.

I The Desolation of Smaug tyckte jag att antydningarna om vad vi alla visste komma skulle i LOTR funkade och gav filmen lite välbehövlig tyngd. I The Battle… blir effekten snarare den motsatta – de fem härarnas slag blir inget annat än en parentes i, eller upptakt till, historien om The One Ring. Det är oundvikligt att jag jämför den här striden mot Helm’s Deep eller den vid Mordors Black Gates och i det avseendet blir den förstås alldeles för lättviktig. The Hobbit är och förblir en saga medan LOTR är en episk legend.

Beskrivningen av slaget lider också av exakt samma problem som jag upplevde i The Avengers. Skärmytslingar sker förstås på flera olika fronter, men Jackson lyckas aldrig skapa en helhet av dem. När vi exempelvis återvänder till Bard som gör sitt bästa för att försvara staden Dale mot orc-horderna får vi ingen känsla av att det pågått strider medan vi haft uppmärksamheten riktad mot Thorins kusin Dáin (som förstås också slåss mot orc-horder. Bara andra orc-horder). Bard och orcerna har istället tagit en välbehövlig rökpaus under tiden och sedan ställt upp sig i sin ursprungliga positioner en halv minut innan kameran rullar.

Men även i det avseendet sviker The Battle… Det är nämligen helt uppenbart att det bara är Luke Evans Bard som kunnat ta rökpaus och sedan ställt upp sig för kameran inför en gigantisk green screen. Tyngden och påtagligheten som LOTR kunde leverera tack vare typ tusen statister i orc-mundering, ett oändligt antal plastringar formade till ringbrynjor och riktigt smidda svärd är puts väck i detta CGI-spektakel.

Redan i The Desolation of Smaug syntes det stor skillnad på exempelvis de CGI:ade Azog eller Bolg och den ”riktiga” orcen som förhörs av alvkungen Thranduil. Alldeles för många av de animerade inslagen ser animerade ut, de är inte massivt rotade i miljön. Och då spelar det tyvärr ingen roll hur snygga orc-arméns stora hantlangare än är. Särskilt inte som vi också bjuds på en del riktigt ful (jag kan inte tillräckligt mycket om CGI-businessen för att kunna avgöra om den är rent slarvig) animering. Dvärgarnas överdimensionerade stenbockar inte så mycket hoppar som glider uppför den branta bergssluttningen. Även om man aldrig sett en stenbok in action i hela sitt liv är det lätt att räkna ut att inget med fyra ben och klövar istället för sugkoppar kan röra sig så på en närmast vertikal yta.

Men ett par ljusglimtar kan skönjas i sago- och CGI-mörkret (och då har jag inte ens varit och petat i de getingbon som utgörs av Tauriel och Kilis kärlekshistoria eller Bards family man-status). Om Smaug i film numero due framstod som en rätt skön kille visar han här sina rätta färger med en helt fantastisk ansiktsmimik.

Annars är särskilt castingvalen Martin Freeman som Bilbo och Richard Armitage som Throin inspirerade. Martin Freeman lyckas inte bara få oss att tro på att alla de känslor han uppvisar är äkta, han blir också en trovärdig yngre upplaga till Ian Holms Bilbo. Dessutom visar han var det humoristiska skåpet ska stå genom att fixa alla de comic relief-moment som mestadels slarvas bort i fånig övertydlighet av Ryan Gages lismande Alfrid. Richard Armitage växer på samma sätt som han gjorde i The Desolation of Smaug. Scenen där han till slut kastat av sig sitt vanvett och visar att han är en värdig dvärgakonung gav mig rysningar.

Men på det stora hela tror jag att jag behöver lite avstånd från The Hobbit-serien för att det ska vara någon idé att återbesöka den. Som en upptakt till LOTR kan den säkert funka i framtiden (om vi får en lika maffig utgåva av The Hobbit-serien (Who am I kidding? Klart vi får!) som av LOTR kan vi börja snacka filmmaraton). I nuläget kan jag bara konstatera att exempelvis scenerna i The Fellowship… (Klart vi drog igång den när vi kom hem! Wouldn’t you?) från det att Bilbo smiter från sin egen fest till dess att han knallar ut genom dörren på Bag End för sista gången visar mer hantverksglädje samt har mer styrka och ödestyngd än alla tre filmerna tillsammans.

Samlat betyg till serien