Fast & Furious 6 (2013)

Det vankades ju bio till påskhelgen men sedan kom det musikalveckor, topplistor och filmspanarteman emellan. Men nu är det dags att avhandla Fast & Furious 6. Kan man till och med se F&F-serien som en modern laglöshets-Western om starka män med järnhästar som klunkar bensin istället för att de käkar havre? Helt upp till tittaren gissar jag. Sjuan kommer imorgon.

***

alt. titel: Furious 6, Fast Six

Från att ha varit en serie om hur ett gäng män och enstaka kvinns kör bil jättejättejättefort på vanliga stadsgator (och hela tiden lyckas med konststycket att framstå som hyggliga typer trots att street racing torde vara fullkomligt livsfarligt för de som råkar komma i vägen för fartmonstren) angav del numero fem en lite annan ton.

Fast Five blev mer av en Spektakulär Heistfilm och Fast & Furious 6 utvecklar det konceptet till att bli en slags action-stinn blandning av James Bond och Mission: Impossible. Agenten Luke Hobbs tampas fortfarande med internationell brottslighet och vilka kan väl vara bättre lämpade att haffa ett team välsynkroniserade bilskurkar än ett annat team välsynkroniserade bilskurkar?

Hobbs har tydligen totalt glömt bort att han i slutet av Fast Five lovade att han skulle sy in Dom Toretto och Brian O’Conner vid första bästa tillfälle, för han söker alltså upp dem för att be om hjälp. Inte heller höjer han det minsta på ögonbrynet vid påtagliga bevis för att den brasilianska polisen Elena nu för tiden uppenbarligen lever tillsammans med den kriminelle Dom.

Ett val som Elena möjligen får anledning att ångra när det visar sig att Hobbs lockbete för att få Dom att ställa upp på idiotierna är att den gamla flamman Letty uppstått från de döda och nu arbetar med den djävulskt skicklige Owen Shaw. Och eftersom Dom drar ut på slagfältet måste förstås Brian också hänga på trots att det innebär att han lämnar Mia och en späd son bakom sig. Hennes argument? ”We’re family and we’re stronger together”. Lettys samarbete med en äkta skurk (till skillnad från Dom som ju bara utför rättfärdigade brott. Eller något…)? ”You don’t turn your back on family, even when they do”.

Japp, the old family values are alive and kicking i serien, kanske ännu mer nu än de någonsin varit tidigare. Särskilt som Doms känslomässiga familjeteamskänsla hela tiden ställs mot Owen Shaws iskalla projektledarprecision. Är det någon del som inte funkar är det bara att byta ut den, no strings attached. Om det här vore en heist-remake av Ron Howards Rush är det inte särdeles svårt att räkna ut vem som skulle vara Niki Lauda.

Jag gjorde ju en rejäl genomgång av serien när Fast Five hade haft premiär och efter den duvningen var jag så pass mätt på bilar och brudar att jag hoppade över sexan när den hade biopremiär. Men när nu osannolika nummer sju stod för dörren kunde det vara på sin plats att ta ett litet omtag och dessutom passa på att se denna osedda sexa.

Och jag kan inte låta bli att gilla både femman och sexan. Det är kanske inte universums mest intellektuellt utmanande duo filmer (duh…) men de är så där frejdigt dumglada som annars bara en korkad labrador kan vara och jag låter mig ryckas med. Stuntsen är helt bisarra och over the top men det verkar som en hel del av dem faktiskt inte skapats i en dator och det tror jag filmen vinner på. Regissör Justin Lin lär väl ha fått in rätta knycken vid det här laget (filmen är hans fjärde i serien) och det är inte utan att jag är lite nyfiken på vad han ska göra med den kommande Star Trek-filmen. Ska Enterprise utrustas med ett par coola luftintag på fronten? Och hur ska man kunna höra den obligatoriska motoraccelerationen i jymden?

Owen Shaw är som vilken Bond-skurk som helst med ett sinistert världsförgörarmål i sikte och ett antal mer eller mindre väletablerade hejdukar. Jakten efter honom går främst genom London och Spanien där teamen får chans att fullkomligt trasha sig fram på en spansk motorväg. Vill man så finns det i de här fallen förstås gott om tillfällen att fundera på det jag nämnda ovan – även om Dom och gänget framställs som hyvens och moraliskt högtstående inom sina egna ramar måste deras framfart rimligtvis resultera i ett rätt stort antal indirekta offer.

Den kvinnliga fägringen fortsätter att vara mycket dubbel och det känns som om varken manusförfattare Chris Morgan eller Justin Lin riktigt kan bestämma sig för på vilket ben de ska stå. Där de placerar det manschuvinistiska benet har vi det obligatoriska street racing-ögongodiset, gärna filmade snett underifrån för att få en optimal vy av de aktuella damernas…underreden. Sedan har vi särartsbenet med mamma Mia och den uppoffrande Elena (som förstås är full av förståelse för att Dom vill överge henne för att leta reda på Letty) vilka snällt stannar hemma medan Männen gör det Män gör bäst. Vilket oftast innebär att köra bil, se hårda ut och ha stentuffa samtal med varandra om hur man ska kunna vara en bra make och far utan att livet samtidigt förlorar all spänning. En frågeställning som tydligen aldrig plågar kvinnor.

Men ett tredje ben skapar ändå någon slags halvskakig balans eftersom filmen dessutom innehåller kvinnor som både får vara bra på att köra bil och att slåss. Må så vara att de alltid måste slåss med varandra men fajten mellan mellan Michelle Rodriguez och MMA:aren Gina Carano i Londons tunnelbana går långt utöver att klösa med naglarna och lugga varandra. Och så ska vi inte glömma Luke Hobbs som i ett avgörande ögonblick faktiskt kan motstå frestelsen att rädda Letty, utan istället ger henne möjlighet att rädda sig själv. En scen som var lika överraskande som den var välgörande.

Till filmernas relativa styrka måste också manusförfattaren Chris Morgan räknas. En man som kan hitta på så galna äventyr och skriva repliker som ”Those words went out the day we were born” kan jag inte annat än unna ett visst mått av motvillig respekt samtidigt som jag skrattar mig själv till inkontinensens gräns.

Den här känslan gör till och med att jag kan acceptera den tröttaste av cliffhangers. Eller också handlade det enbart om det faktum att jag visste att jag inte skulle behöva vänta mer än en timme på att få veta vem som i filmens sista minutrar lovar Dom död och förintelse med ett brinnande bilvrak i bakgrunden.