Boktjuvenalt. titel: Boktjuven

Jag stod som harens unge, när han kom./Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!/Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå./Döden tänkte jag mig så.

Det är många små harpaltar som står inför dagens berättare, bland annat den unga Liesel Memingers ännu yngre bror Walter. Liesel och Walter är på väg för att inkvarteras hos paret Huberman men Walter hinner aldrig så långt utan måste begravas längs med vägen. Men vår berättare blir fascinerad av den unga flickan och hennes genomträngande blick och tar därför många möjligheter att fortsättningsvis hålla sig uppdaterad om hennes liv.

Och nog skulle det kunna vara ett sämre liv, även om dödens historia tilldrar sig i Nazityskland. Liesel bosätter sig hos Hans och Rosa Hubemann. Rosa är hård och fyrkantig och svär åt alla och envar men Hans har snälla ögon som smältande silver och spelar dragspel för Liesel. När han inser att hon inte kan läsa hjälper han henne med det också. Tillsammans stavar de sig nattetid igenom en handbok för dödgrävare som Liesel nappade åt sig vid Walters begravning.

Trots en haltande start på det språkliga området blir Liesel snart som förhäxad av bokstäver, ord och meningar. Hon måste ha fler böcker, oavsett som det innebär att hon måste stjäla från nazisternas bokbål eller från borgmästarens eget bibliotek. När Hans och Rosa tar sig an den flyende Max får Liesel en själsfrände i den unge juden som i ett tidigare liv var en fruktad slagskämpe. Nere i Hans och Rosas källare kan han bara utkämpa imaginära boxningsmatcher med Adolf Hitler.

Det slumpade sig så att jag såg filmen The Book Thief först. Med tanke på alla hyllningar visste jag förstås att det var en bok som låg i botten, men filmen blev den spark i baken jag behövde för att plocka upp den. Min upplevelse av adaptionen antydde att det nog skulle gå att hitta fler resonansbottnar i förlagan. Det exemplar som stod i hyllan var dessvärre inte på originalspråk, vilket ju blir lite paradoxalt när ett så pass viktigt element i historien är just böcker och ord.

Översättningen känns förvisso kompetent gjord men jag kunde ändå inte låta bli att ofta fundera på hur en viss formulering egentligen var på engelska. Nu fick jag också svar på filmens förvirrande användning av både engelska, engelska med tysk brytning och tyska – den följde i det avseendet faktiskt boken som också blandar hej vilt på ett sätt som jag inte vet om det egentligen tillför något avgörande. De korta, fristående, kommentarerna som förekommer genom hela boken får jag heller inget grepp om. Ibland funkar de som ett slags förtydligande som hade blivit väldigt omständligt att skriva in i berättelse men lika ofta känner jag att jag hade klarat mig utan dem också.

Nå, tillhandahöll boken något större djup än filmen? Ja, det måste jag nog säga att den gjorde. Markus Zusacks grepp att låta döden vara hans historieberättare är smart eftersom det tillåter honom att ha ett mycket vidare perspektiv än bara det som händer Liesel där på Himmel Strasse i förstaden Molching. På det här sättet får vi snabba utblickar mot det som hände Tysklands judar och i koncentrationsläger samtidigt som Liesel har en så pass normal uppväxt som man nu kunde ha vid den här tiden.

Och för att vara en andra världskrigs- och förintelsehistoria måste jag tillstå att författaren till viss del bryter ny mark. Det är en oväntat lågmäld och melankolisk ton i boken som jag misstänker är en stor anledning till att den blivit så populär. Liesel och Max fascination vid böcker och ord blir ett sätt att närma sig det obegripliga från ett annat håll än vad man är van vid.

När det gäller de olika personligheterna får jag nog i det här mediet ut mest av den fyrkantiga och kantiga Rosa Hubermann. Emily Watson gjorde en bra rollprestation, men Geoffrey Rush Hans blev avsevärt mer sympatisk än jag upplevde hos bokens Hans. Å andra sidan får bokens Hans ett större psykologiskt djup men det var alltså något som egentligen inte gjorde honom mer intressant för min del.

Huvudproblemet med boken, vilket eventuellt transporterades över till filmen, är dock att jag inte blir det minsta involverad i vad jag tror ska vara de främsta protagonisterna: Liesel och Max. Ingen av dem blir mer än ett prisma genom vilka händelserna vid den här tiden kan speglas och brytas upp.

The Book Thief är absolut bättre i sin litterära version, men någon större favorit blev den inte då heller. Då läser jag hellre om exempelvis The Boy in the Striped Pyamas.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser