Ong-bak (2003)

En värdig thailändsk efterföljare till klassiker som exempelvis Enter the Dragon. I Ong-bak får vi stifta bekantskap med nationalsporten Muay Thai eller, som det uppenbarligen kan kallas, ”The Science of Eight Limbs” (fast på thailändska då, får man väl anta…).

Som sig bör i den här typen av film är handlingen knappast komplicerad, det är hederlighet mot lurendrejeri, stad mot land, tradition mot modern desillusionering och andlighet mot droger. Den unge Ting kommer på uppdrag från sin by att hämta tillbaka det Buddhastenhuvud som stulits av elaka skurkar. Trots att han lovat sin mästare att inte kickboxas dröjer det inte länge förrän han blir mer eller mindre tvungen att försvara sig. Något han klarar ganska bra, får man väl säga.

Det är bara att kapitulera, det här är underhållning! Tony Jaa är inte lika sjukt deffad som Bruce Lee var när det begav sig men har en helt fenomenal kroppskontroll. Slagsmålen är kanske inte alltid estetiska pärlor men för mitt otränade öga ser det hyfsat realistiskt och framförallt ruggigt effektivt ut. Det saknas inte ens lite halvdana klaffel här och var och riktigt snygga scener får vi äran att återuppleva två eller ibland till och med tre gånger. Vid ett par tillfällen lyckas regissören Pinkaew dessutom få till ett par visuellt mycket tilltalande scener som faktiskt inte bygger på snygga sparkar.

Ong-bak känns som en frisk fläkt bland evinnerliga Transporteruppföljare och med en skurk som är så elak att han har både ett gudskomplex och en röstegenerator/voicebox kan det inte bli fel.