Så till ett brittiskt demontips från kollegan Filmitch. DVD-omslaget ståtar med blurbar som ”Incredibly brutal”. Det här kan ju bli hur bra som helst…

Den nybakade polisen Rachel ska göra sin första jobbnatt i den lilla skotska småstaden Inveree. Det är en jobbnatt som till och med börjar lite tidigare än Rachel räknat med när hon ser sig tvungen att arrestera den unge Francis (som dock kräver att få bli kallad för det betydligt coolare ”Caesar”) för att ha kört på en man. Strunt samma att det inte ligger någon söndermanglad kropp under bildäcken, Rachel såg ju olyckan med egna ögon och bilfronten ståtar med tydliga blodspår. Möjligen missade hon i upphetsningen Caesars närmast desperat muttrade ”Not another one!”.

Hennes överordnade, Jim Macready, gör knappast vågen när Rachel kommer släpande med sin ungdomsbrottsling men går med på att slänga in honom i häktet så länge. Där sitter redan Ralph Beswick, tack vare att han ännu en gång klappat till sin ömma (no pun intended…) hustru. Rachel ber kollegorna Jennifer Mundie och Jack Warnock att hålla utkik efter den påkörde mannen som hon ju vet måste finnas någonstans. Och eftersom Jennifer och Jack för tillfället tillfredsställt sina kroppsliga lustar med varandra i polisbilen kan de för all del tänka sig att jobba ett par timmar också.

Men när de två faktiskt hittar en skadad man och tar med honom till stationen väcker hans uppenbarelse fler frågor än svar och den lilla polisstationen kommer nu att fyllas med skit snabbare än ett visst blått skåp som jag tror vi alla är bekanta med.

Nämen, vilket dreamteam det här blev då! Regissören Brian O’Malley skapar, tillsammans med manusförfattarna Fiona Watson och David Cairns, fotografen Piers McGrail samt kompositören Steve Lynch, en av temats klart bästa filmer med Let Us Prey.

Historien påminner inte så lite om ett kammarspel, inte minst eftersom vi nu och då får glimtar av ett till synes fullständigt övergivet Inveree. Ingen hinkar bärs på puben, gör av med pengar i den blinkande spelautomaten eller hasar runt mellan snabbköpshyllorna. Kan det till och med vara så att poliserna och deras fångar blivit förflyttade till någon slags skärseld? Ett fåtal timmar (noga utstakade mellan 19.00 då Rachel stänger av väckarklockan och 00.00) då deras gärningar ska fylla vågskålarna och bestraffas i enlighet med åt vilket håll de tippar?

Som ni märker lämnar Let Us Prey inga klara besked och thank heaven for small mercies! Efter att ha överdoserat på tröttsamt överförklarande James Wan- och Blumhouse-produktioner var britten en ren lisa för skräckfilmssjälen. Vårt dreamteam fyller Let Us Prey med precis lagom mycket religiösa tvetydigheter och suggestiva bilder för att jag ska lockas att själv försöka lista ut hur det hänger ihop. Vem är egentligen den namnlöse mannen som Jennifer och Jack hittar? Är det han som sett till att samla det ödesdigra lilla gänget eller är han bara på plats för att övervaka händelser som redan är förutbestämda? Händelser som kommer sig av människans egen outtömliga förmåga till synd?

Nu låter det kanske som om Let Us Prey är ett religionsfilosofiskt sömnpiller av guds nåde men inget kunde vara längre från sanningen. Omslagsblurben ljög banne mig inte och filmen bjuder på en jävla resa med rejäla mängder blod, hjärnsubstans och slamsor som skvätter ned såväl tak som väggar och våra olika rollfigurer. Slutet tar oss både över och bortom ”the top” men jag har inga större problem att hänga med på resan och flina större delen av vägen dessutom.

Det enda jag kanske inte riktigt är med på fullt ut är relationen mellan den namnlöse mannen och vår hjältinna Rachel men det är en sådan där detalj som mycket möjligt skulle kunna lösa sig vid en omtitt. Det är bara att tacka Filmitch för tipset och slå sig ned i TV-soffan igen.

Demonstatus:
Det smärtar mig, men tyvärr verkar det som Let Us Prey faktiskt inte passar in i temat, så bra den nu var i de flesta andra avseenden. Den namnlöse mannen må vara Gud, Satan eller någon slags dödsängel, men en demon skulle jag inte säga att han är.

Däremot tycks han ha förmågan att påverka sin omgivning med tvångsföreställningar i form av visioner och små, små förslag som knuffar dem i rätt (eller fel, take your pick) riktning.

Annonser