Ellie har förlorat en mamma och Michael en hustru. Av de välkända fem stegen i sorgebearbetning har Michael bara hunnit till nummer två: ilska. Han är fly förbannad på vem som än kan sägas vara skyldig för Samanthas död och han väljer att rikta sin ilska i andliga riktningar. Detta trots att Michael är övertygad om att det inte finns vare sig någon gud eller djävul. Ännu, vill säga.

Han bestämmer sig för att på något oklart sätt ge igen på de makter han inte tror på genom att göra en dokumentärfilm som en gång för alla ska bevisa huruvida troende är idioter eller realister (och påminner därför inte så lite om en viss Cotton Marcus). Michael King ska dyka huvudstupa in i de svartaste av magier för att se om de djävulska ritualerna har någon effekt. Minimala kamerastörningar ger oss i publiken en tidig föraning om att svaret kommer att bli ”Hell yeah!”

Ytterligare en demon-found footage och jag undrar var alla de här (eller ja, i alla fall två) fanns när jag skulle göra mitt Halloweentema på den linjen. För i likhet med The Last Exorcism är The Possession of Michael King en film som vet att utnyttja greppet. Eftersom bägge kommer i skepnaden av en dokumentärfilmatisering hjälper stilen till att förstärka berättelsernas realistiska botten. Här är det något som ska undersökas, metodiskt och i någon mån vetenskapligt. Kameran ljuger ju inte, som bekant.

Därför blir det så mycket mer gungflyigt när både det som händer framför kameran och själva verktyget i sig börjar visa upp konstigheter. Found footage-greppets realism ger tittaren en falsk säkerhet vars uppluckring blir så mycket jobbigare jämfört med en vanlig spelfilm (plus den lika falska känslan av intimitet). I likhet med The Last Exorcism förstärks den här osäkerheten ytterligare genom en skärrad kamerakille som får vara stand in för oss i publiken.

Tacknämligt nog besparar regissören David Jung oss undflyende skepnader i speglar och igensmällande dörrar. Därmed inte sagt att The Possession… håller sig undan hoppa till-effekter, that’s what the found footage is for. Men här kommer de oftare i form av ett plötsligt ljud eller kamerastörning. Jag skulle absolut inte säga att filmen är en slow burner men de många spänningshöjande klippen på tomma rum (King har givetvis riggat kameror över hela huset så filmare han är) låter ana inspiration från Paranormal Activity-serien.

I demon- och exorcismperspektiv kommer inte The Possession… med något särdeles nytt men själva historien är så pass välberättad och har ett så pass fint tempo att filmen klarar sig bra på bara det. Sedan ska man kanske inte förvänta sig något filosofiskt finurligt svar på gåtan om det jämsides med demonerna (och i förlängningen djävulen?) också finns en gud som vakar över sin flock.

Men har vi lärt oss något från Michael Kings exempel torde det vara detta: det är säkrare att tro än att tvivla.

Demonstatus:
The Possession… bjuder på en sprillans nypåhittad demon vad jag kan bedöma: Bahamagore. En Wikipediasökning på namnet leder till demonen Phanex men kopplingen mellan dessa två görs inte klar. Märkligt…

Alltnog, Bahamagore sägs vara ledare för antal djävulstrupper i helvetets armé och gillar särskilt att söka upp tvivlarna. Han åtföljs av myror och ett stort oljud. Den som har haft oturen att kalla på honom kommer att torteras rakt in i vansinnet.

Eftersom fokus ligger så starkt på offret blir det också ganska naturligt att de effekter som Bahamagore kan frambringa främst gäller King själv. Alltså: besatthet och tvångsföreställningar. Möjligen kan man räkna in alla kamerakonstigheter som en slags hemsökelse också. Men vi saknar alltså såväl stoltorn som oförklarligt svävande knivar och smällande dörrar.

The Possession… var dessutom intressant i så motto att det är en av de få filmerna i temat som tydligt fokuserar på själva orsaken till besattheten. Hittills har demonerna oftast kommit objudna (The Last Exorcism), hängt kvar i ett hus (Last Shift) eller drabbat ett helt ofrivilligt och oskyldigt offer (Deliver Us From Evil). Här är det  är offret har sig själv att skylla. Att det är farligt att tvivla görs omedelbart tydligt, redan innan han besökt sina demonologer och nekromantiker, och jag vill därför påstå att King främst bjuder in Bahamagore genom sin skepsis. Ritualerna snabbar bara upp processen en smula.

***

Innan vi kommer in på årets skräckfilmsvecka måste jag förstås uppmärksamma att både Fiffi och Filmitch redan sett och skrivit om The Possession… Utan Filmitch uttryckliga rekommendation hade jag nog inte plockat upp filmen.

I år har dock Fiffi valt att vara lite antologisk medan Filmitch fortsätter att vara hemlighetsfull.

 

 

Annonser