Idag är första dagen på en ny vecka. Det vill säga skräckfilmsveckan! Återigen har jag fått nöjet att avsluta min Halloweenmånad med att haka på kollegorna Fiffi och Filmitch som kör all in skräckfilm under en veckas tid. Länkar till deras inlägg hittar ni längst ned. Mycket nöje!

***

Den nybakade polisen Jessica Loren ska göra sin första jobbnatt i den lilla småstaden Sanford. Omgivningarna, för att inte tala om polisstationen självt, är ödsliga och övergivna. Hennes överordnade, Sgt. Cohen, är brysk och otrevlig.

Men vänta här nu, har vi inte redan gjort det här en gång? Let Us Prey, remember? Man skulle kanske kunna tro det, men 2014 kom det alltså ytterligare en film om en ung, kvinnlig polis på en läskig polisstation. Till yttermera visso rekommenderad av kollegan Filmitch.

Här startar emellertid äventyret upp nog så prosaiskt. Jessica ska utföra sin avgörande insats inom poliskåren genom att helt enkelt vakta det enda som finns kvar på den nedlagda polisstationen – bevisförrådet. Det kommer att tömmas någon gång mellan 22.00 och 04.00. Är ni med på det? 22.00 till 04.00. Vi tar det en gång till för säkerhets skull: Loren måste alltså sitta kvar på polisstationen innan ett hazmat-team kan ta hand om alla blodiga pryttlar, dna-prov och sädesfläckade småflickstrosor. Det kommer de att göra efter 22.00 men innan 04.00. Varken Last Shift eller Sgt. Cohen tar några risker och upprepar klockslagen ett par gånger till, just in case…

Och därefter häckar Jessica bakom ett skrivbord tills dess att hon med gott samvete kan gå hem och krypa i säng med en gnagande besvikelse över sin första arbetsdag. Det blir aldrig roligare än så, Jessica går in i väggen och måste sjukskriva sig. Under den tunga perioden upptäcker hon keramikens terapeutiska förmåga och öppnar så småningom en butik tillsammans med den sandalklädde Kevin.

Eller nej, vänta, jag slumrade visst till lite… Det var ju en övernaturlig skräckis vi skulle engagera oss i här. Alltså är Jessica sannolikt den enda som blir förvånad när mer och mer konstigheter börjar hända men inledningsvis förstås successivt och försiktigt. Märkliga ljud, blinkande lampor, ett långt hårstrå i hämtmiddagen (kanske inte övernaturligt konstigt, vad vet jag?), dörrar som öppnas och stängas av sig själva, telefonsamtal från en kvinna i nöd (trots att alla samtal ska ha kopplats om till den funktionsdugliga stationen) och en hemlös man med en märklig förmåga att ta sig in i en tillbommad polisstation.

I likhet med både Jessabelle och Let Us Prey hänger mycket av spänningen i Last Shift på vår hjältinna, här i skepnad av en viss Juliana Harkavy. På det hela taget ska ingen skugga falla över hennes prestation, tvärtom kan jag tycka att hon är det som gör att Last Shift funkar så bra som den ändå gör.

För har vi återigen en övernaturlig skräckfilm som skyfflat på så många klyschor som man bara kunnat få in i skuffen på produktionsbilen. Det Last Shift lyckas med, förutom castingen av Juliana Harkavy då, är en uppsättning redigt otäcka gestalter som dyker upp lite här och var och som jag undrar om inte skaparna av The Void ändå tog lite inspiration från.

Annars blir det tyvärr i slutänden något segdraget, inte minst tack vare att Last Shift är alldeles för övertydlig. Filmen har bland annat utrustat sig med två berättare för att det inte ska råda någon som helst tvekan hos vare sig Jessica eller oss tittare vad för hemskheter vi har att göra med här, vilket är minst en för många. Samtidigt skulle jag vilja påstå att man, när det passar, går emot den fastlagda logiken för att helt enkelt kunna slänga in ännu fler skrämseleffekter.

Kanske hade jag inte stört mig (lika mycket) på överflödet av information om det inte hade varit för att jag hade Let Us Prey i ryggen. Men eftersom jag nu uppskattade den filmens ambivalenta approach till sin historia blev Last Shift tyvärr lite tråkig. I rättvisans namn måste jag dock säga att hantverket på det hela taget är stabilt. Och det är ju inget man kan ta för givet när det gäller skräckfilm, det vet vi ju alla.

Demonstatus:
Vad Last Shift däremot inte är övertydlig med är exakt vad det övertydliga hotet består av. Som härdad demonfilmstittare tycker jag mig dock få en ledtråd genom sektledarnamnet John Michael Paymon. För låter inte efternamnet misstänkt likt demonnamnet Paimon som ju skulle styra över Abalam från The Last Exorcism?

Vad har vi på Paimon då? Ett par grimoirer anger att han är ”quite obedient to Lucifer” vilket ju låter lovande. Däremot kan jag förstå om Last Shift bestämde sig för att inte använda hans klassiska uppenbarelse, vilken är i form av en kamelryttare med kvinnoansikte. Svårt att göra en creepy ass skräckfilm av det, inte minst eftersom det skulle vara svårt att klämma in en kamel på polisstationen.

Alltnog, om vi nu tänker oss att John Michael Paymon är någon slags förkroppsligad demon är han förmögen till både tvångsföreställningar i form av (väldigt påtagliga) visioner för Jessicas del samt upprepade hemsökelser bland övergiven kontorsutrustning. Vi får till och med ett klassiskt Poltergeist-stol-torn vilket var rätt härligt.

***

Idag har Fiffi åkallat ett Sam Peckinpah-inspirerat 70-tal medan Filmitch valt att vara lite hemlig.

Annonser