The Last Exorcism (2010)

Frikyrkopastorn Cotton Marcus växte upp med en pastorspappa vilken gärna använde sonen för att säkerställa en rejäl församling i kyrkbänkarna. Marcus har alltså under större delen av sitt liv andats uteslutande predikantluft, vilket ska visa sig vara ett problem. Hade han förslösat sin ungdom med att se lite skräckfilm istället hade han kanske varit mer medveten om att det inte finns något så ödesdigert som en skeptiker vilken ska bevisa att det inte finns några övernaturligheter.

I Marcus fall handlar det om exorcism. Även om han kanske inte längre har barndomens fundamentala religiösa övertygelse i behåll har han hittills rationaliserat verksamheten med att han hjälper folk som mår dåligt. Men nu är han redo att sätta stopp och avslöja exorcism för det bedrägeri som det egentligen är. I detta syfte plockar han med sig dokumentärfilmaren Iris och kameramannen Daniel till familjen Sweetzer där dottern Nell sägs vara besatt.

Resan till Sweetzer-farmen tar oss med in i det innersta av Louisiana, en landsända som jäser av kultur, vidskepelse och folklore. True Detective-country. Louis Sweetzer berättar hur han strävat efter att ge särskilt dottern Nell ”a more fundamental christian upbringing” med allt vad det innebär av home schooling och inkrökta världsvyer. Men trots faderns ansträngningar misstänker han nu alltså att Nell är demonbesatt och bland annat roar sig med att slakta gårdens djur om nätterna.

Cotton Marcus är inte bangen och iförd ljus linnekostym kör han igång med sin sång- och dansrutin vilken inbegriper batterier, ljudeffekter, rykande krucifix och en svavelosande svada (”Demon, be gone!”). Allt går enligt planerna och han åker därifrån, nöjd med ett väl förrättat värv. Men Nell ska visa sig mer svårexorcerad än Marcus räknade med och snart är både han och det lilla filmteamet tillbaka på gården.

Jamen, det här var ju ganska trevligt! Jag gick in i temat med synen att exorcism-filmer oftast är ganska tråkiga men givetvis är the way to go en mockumentär (för min personliga del, allltså). Att den sedan kombineras med foundf ootage-greppet har jag inga större problem med eftersom det i likhet med exempelvis Grave Encounters funkar bra. Det lilla introt som skissar en snabb beskrivning av Cotton Marcus bakgrund och exorcismrutinerna känns trovärdiga (bortsett från att den grimoire som presenteras, Hortus deliciarum, istället är en slags encyklopedi, numera förlorad), fullt i klass med en ”riktig” dokumentär. Detsamma gäller de små klippen från ortsborna runtomkring Sweetzer-farmen som pratar om märkliga kulter och UFO:s. Givetvis i syfte att Marcus ska kunna slänga ett ironiskt vad-var-det-jag-sade-ögonkast mot kameran.

Patrick Fabian gör sin pastor Marcus med precis lagom mängd bibelviftande och extravant showmanship. För att, när det börjar osa ihjälslagen katt, istället bli väldigt mänsklig i sin omtanke om den unga flickan som han i princip hela tiden tror är psykiskt sjuk. Ashley Bell som spelar Nell har emellertid en något svårare uppgift framför sig. Hennes Nell ska först vara så storögt oförstörd att hon beter sig som en tioåring med sina exalterade jämfotahopp över att ha blivit förärad ett par röda Doc Martens-kängor för att sedan gå över i full frontal demon med konstiga kroppspositioner, ryckiga rörelser och hysteriskt skrikande. Även om jag aldrig blir skrämd av Nell tycker jag dock att Bell själv gör så gott hon kan.

Och det är nog där jag landar. The Last Exorcism var en glad överraskning, en kompetent found footage-rulle rent visuellt (men som en som däremot aldrig svarar på de eviga frågorna ”Vem har hittat materialet?” och ”Vem klipper?”). Manuset bibehåller i princip hela tiden en osäkerhet huruvida det vi ser verkligen är fullskalig besatthet eller ”bara” utslag av svårartad psykos. Det lyckas också ganska snyggt visa hur fullkomligt meningslöst det är att försöka bemöta religiös fundamentalism med rationalitet – till och med pastor Marcus måste se sig besegrad inför Louis Sweetzers lavin av bibelcitat som bestämt talar emot att söka läkare i ett fall som Nells.

Men skrämd blir jag aldrig, vare sig av Nells utfall eller tanken på att det verkligen skulle finnas demoner.

Demonstatus:
Klang och jubel, en tvättäkta demon! Cotton Marcus kallar den för Abalam, ett namn som Wikipedia av oklar anledning raskt leder om till demonen Paimon. Möjligen hänger de ihop eftersom ett par grimoirer (bland andra den som kallas Lesser Key of Salomon) namnger Abalam som en av Paimons underhuggare. Det finns emellertid också en Balam, härförare över mer än fyrtio demonlegioner och utrustad med tre huvuden (get, tjur och människa).

Alltnog, i Marcus hittepå-grimoire är Abalam förstås mycket kraftfull. Han ”defiles the flesh of the innocent” (won’t _that_ one come back and bite him in the ass…), virar sig som en orm kring offrets själ och förutom exorcism är enda räddningen från Abalam döden.

Abalam besätter givetvis folk (that’s sort of the whole point…) men uppvisar också förmåga till hemsökelse. Mer exakt hur han eventuellt påverkar Nell i andra avseenden (tvångsföreställningar eller förtryck) är inte klart. Det enda vi får se är hur han kommunicerar och påverkar andra genom Nell.