Deliver Us From Evil (2014)

Regissör och manusförfattare Scott Derrickson vekar ha bestämt sig för att det här med övernaturliga skräckfilmer är hans grej. Efter The Exorcism of Emily Rose och Sinister har han i Deliver Us From Evil återigen snokat upp en ”verklig” exorcismhistoria.

Stentuffe polisen Ralph Sarchie och hans lika stentuffa kollega Butler arbetar i South Bronx – ett av New Yorks mer hårdföra polisdistrikt. Det är döda spädbarn och mänsklig ondska på löpande band. När paret tvingas ta hand om ex-marinsoldaten Jimmy som gör våldsamt motstånd finns det inget i fallet som får dem att misstänka något annat än en drogpåverkad man som slagit sin fru.

Men när de strax efteråt åker till Bronx Zoo för att leta rätt på en kvinna som ska ha slängt ned sitt eget barn i lejoninhägnaden börjar det bli lite märkligt. Kvinnan, Jane Crenna, verkar försöka gräva ned sig i golvet i lemurinhägnaden samtidigt som hon nynnar på The Doors. I lejoninhägnaden har en målare samtidigt bara lämnat sina grejor och gått därifrån.

När Sarchie efteråt kontrollerar övervakningsfilmerna från djurparken ser det ut som om Jane slänger ned sitt barn efter att ha kommunicerat med målaren vilken i sin tur tycks kunna kommunicera med inhägnadens invånare. Sarchie själv både hör konstiga ljud och ser märkliga ansikten skymta förbi på filmen.

Skumt kan tyckas men Sarchie har under många år agerat på sin ”radar”, sina ”hunches”, när det gäller polisarbetet. Han kommer också i kontakt med prästen Mendoza som vet att berätta att det mesta som poliser stöter på är vanlig, sketen, mänsklig, sekundär ondska. Det som påverkat Jane är emellertid en primär och äkta ondska, ”spiritual in nature”. Sarchie förhåller sig föga förvånande något skeptisk men allt eftersom fallet med Jane och Jimmy utvecklar sig ska han få anledning att omvärdera den attityden. Även det föga förvånande…

Ralph Sarchie är alltså en verklig person, en ex-polis vilken extraknäckt (och extraknäcker) som exorcist och demonolog. Det som händer i Deliver Us From Evil är dock rent påhitt från början till slut, så man får anta att kosingen för rättigheterna till Sarchies bok Beware the Night (publicerad 2001, innan han slutade som polis) primärt betalade för att filmaffischen skulle kunna ha texten ”inspired by the actual accounts of an NYPD sergeant” i en fet, röd font, större än filmtiteln.

Nå, helt oavsett en verklig bakgrund eller inte är Deliver Us From Evil tyvärr ingen bra film. I likhet med Sinister handlar Deliver Us From Evil i grunden om en man som har allt för svårt att släppa sitt ego och sin karriär och därmed riskerar sin familjs överlevnad.

Men medan Ethan Hawke fick mig att sympatisera och förskräckas med hans författare ger Eric Banas polis mig absolut inget att gå på. Tidigare har jag ändå oftast gillat Bana men här är han banne mig stelare än om han haft en automatkarbin uppkörd i röven. Särskilt när hans prestation kontrasteras mot Édgar Ramírez präst Mendoza. Ramírez får mig kanske inte övertygad om att det finns demoner men jag är åtminstone beredd att lyssna när han pratar om dem.

Själva historien är egentligen rätt simpel eftersom huvudpoängen är att Ralph Sarchie ska börja tro på demoner och deras förmåga att besätta människor. Men genomförandet (och den slutgiltiga exorcismen) är i de flesta avseenden generiskt och tråkigt. Sarchie bevisar sitt dåliga faderskap genom att missa dotterns fotbollsmatcher. Tror vi han kommer att få anledning att ångra sig? Är demoner gothsminkade med hoodies på sig?

Det där klaustrofobiska mörkret som jag tyckte funkade så bra i Sinister blir här allt för snabbt ett trött grepp för att Eric Bana och Joel McHale ska få chans att rikta ett skakigt polisficklampssken i skumma vinklar och vrår. Varför ska det regna hela tiden? Och vilken funktion spelar den förvånade kollegan som vi i två korta klipp får träffa när han observerar Mendoza och Sarchies exorcism bakom en envägsspegel?

Effektsmässigt finns förvisso få saker att klaga på men något ska man väl ändå få för 30 mille? Förutom rätten att använda namnet på en polisexorcistdemonolog.

Demonstatus:
Efter att Édgar Ramirez ett otal gånger uppmanat vår antagonist ”Tell me your name, demon!” får vi det. Jungler… Alltså, wtf Scott Derrickson?! Om man nu ska hitta på ett demonnamn istället för att gå på klassiker som Baphomet eller Astaroth borde det väl gå att hitta något bättre än ett andra klassens Batman-skurknamn, marginellt coolare än Condiment King?

Alltnog, i likhet med Sinisters Bughuul kan Jungler besätta personer via bilder, i det här fallet en särskild kombination av pictogram och latinska ord. Och nog borde väl förmågan att börja käka upp sitt eget ben räknas till otursförföljelse eller förtryck?