M3GAN (2022)

alt titel: M3gan, MEgan

Hur många föräldrar har inte satt sitt hopp till artificiella barnvakter, bara för att sedan bli besvikna på dem? Från Hoffmans droppar, via TV och videon, till paddan. Antingen utgör de inte tillräcklig distraktion eller också står det snart klart att de utgör fel sorts distraktion.

Men nu behöver föräldrar världen över inte oroa sig längre. Säg hej till M3gan, dockan som i leksaksförklädnad egentligen är förälderns bäste vän. Oförtröttligt kommer den självlärande roboten att lära dina barn såväl intressanta fakta, som vett och hyfs. M3gan lessnar aldrig på att läsa godnattsagor eller trösta småttingar när de är ledsna. Kanske lite i dyraste laget, men kan du egentligen sätta ett pris på den egentid du får ut av köpet? M3gan är helt enkelt en både oumbärlig och perfekt partner för ditt barn.

Men…någorlunda vana skräckfilmskonsumenter vet ju redan att det inte finns något som den perfekta teknologin… Särskilt inte som den styrs av en algoritm för självlärande som konstruktören Gemma knappt själv förstår sig på. Exakt hur det är möjligt att programmera ett AI som ska “optimise its objective function” utan att veta riktigt hur det gått till kanske vi inte ska fördjupa oss i…

Fördelen med M3gan är att regissör Gerard Johnstone och manusförfattare Akela Cooper efter ett tag signalerar att de knappast förväntar sig att publiken ska ta deras film på blodigt allvar. Inledningen är allvarlig så det räcker, när Gemma förlorar sin syster samt svåger (och lilla Cady sina föräldrar) i en tragisk plogbilsolycka. Gemma tar sig an systerdottern men vet inte riktigt hur hon ska hantera den sörjande flickan, van som hon är vid att kunna ägna sig helhjärtat åt sin karriär som leksaksmakare. Men i arbetet med M3gan kan hon ju kombinera de två. Win-win!

Cooper var manusansvarig för 2021 års vattendelare i skräckfilmskretsar, Malignant, men har lyckligtvis tonat ned de värsta galenskaperna i M3gan. Däremot upplever jag att hon förlitar sig i hög grad på välbekanta skräcktroper för att vi i publiken inte ska ifrågasätta särskilt mycket, exempelvis när Gemma anger att M3gans “prime directive” är att skydda Cady från “physical and emotional harm”. Det säger sig självt att en nioåring som förlorat sina föräldrar löper stor risk för “emotional harm”.

Samma troper påverkar rimligtvis M3gans klädsel, eftersom det inte finns någon annan anledning än skrämselpotential att klä ut henne som en viktoriansk flickunge istället för i några mer nutida plagg. Samt frånvaron av det kollektiva ångestvrålet från en kader GDPR-jurister när det visar sig att M3gan har en automatisk inspelningsfunktion.

På samma sätt som Cooper tyglat sig själv en smula jämfört med Malignant får också Johnstone ut helt ok rollprestationer från Allison Williams som Gemma (kusligt lik Jennifer Garner) och duktiga Violet McGraw (bland annat bekant från The Haunting of Hill House som lilla Nell). Möjligt att Gemma mot slutet plötsligt blir lite väl förståndig, inkännande och vältalig gentemot sin plågade systerdotter men det är samtidigt en vändning jag unnar dem.

Skådismässigt bör dock Amie Donald i rollen som M3gan vara förtjänt av ett särskilt omnämnande. “Dockans” rörelsemönster blir mer och mer organiskt vartefter filmen fortskrider. Det är inte utan att slutfajten till och med bjussar på lite meta- (eller åtminstone underhållande referens-)vibbar tack vare blinkande lampor och en trasig docka som därmed har en fullgod anledning att anta ryckiga rörelser à la klassisk J-horror.

M3gan kommer från Blumhouse och Atomic Robot, vilket gör att jag mer eller mindre förväntat mig de välbekanta skräcktroperna som Cooper bjussar på. Detsamma gäller de välplacerade, men knappast överraskande, hoppa-till-effekterna som alla är av den bekanta “Quiet… Quiet… Bang!”-typen.

M3gan placerar sig utan problem i kategorin “föga överraskande men stabil”. Många pluspoäng kan hämtas hem tack vare att tempot är rappt och speltiden ligger på under två timmar. Konceptet “högteknologisk docka” har i och för sig redan utforskats i 2019 års reboot av Child’s Play men jag kan nog tycka att den viktorianska flickdockan står sig ganska bra i konkurrensen. Jag skulle faktiskt inte tacka nej till Johnstones idé om crossoverprodukten Chucky vs M3gan.

Ju-on (2002)

alt. titel: Förbannelsen – The Grudge, Ju-On: Forbandelsen, Ju-on – Rancore, La maldición (The grudge), Ju-on: The Grudge

Dags för nästa japanska portalskräckis. I och för sig inte riktigt lika sjukt otäck som Ringu men å andra sidan har jag till dags dato bara sett den amerikanska remaken från 2004, betitlad The Grudge. Och den i sig räckte för att jag ganska länge helst inte ville göra nattliga toabesök med lyset släckt.

The Vigil (2019)

alt. titel: The Vigil – Die Totenwache, The Vigil – Non ti lascerà andare

Den unge Yakov Ronen är en frisläppt fånge i världen och likt alla institutionaliserade fångar har han lite svårt att finna sig till rätta. Vardagen utanför Borough Parks chassidiska samhälle är främmande och inte sällan hotfull. I stödgruppen för de som likt Yakov försökt slå sig fria diskuterar man obekanta företeelser som formella jobb-CV:n och män som försöker ragga upp okända kvinnor på tunnelbanan. Det är tydligt att det för dem allra flesta är en kamp att förhålla sig till både sitt förflutna och framtiden. Vem är de, nu när de inte längre tillhör församlingen?

Andra sidan (2020)

Fanns det inte någon slags reality-serie en gång i tiden som hette Andra sidan? Med en hoper medier som försökte ta kontakt med andevärlden och lägga tarot och sådant? *googlar* Nå, nästan – Livet på andra sidan…

Eerie (2018)

Kuratorn Patricia Consolacion har vigt sitt liv åt att försöka hjälpa ungdomar som mår dåligt. I det perspektivet är hon bra placerad på St. Lucias flickakademi, en anrik katolsk institution. Här finns det nämligen en hel del tjejer vars psykiska hälsa svajar betänkligt. Så pass betänkligt att Anna måste föras bort från skolan av oklar anledning (eleverna tisslar och tasslar: hittade man henne verkligen fullkomligt från vettet i ett av badrummen?) och Clara en morgon hittas död på gräsmattan.

The Invisible Man (2020)

Australiensaren Leigh Whannell sällar sig till celebert sällskap. En förlaga skriven av H.G. Wells (ett av hans bättre alster) och tidigare adaptioner av såväl James Whale och John Carpenter som Paul Verhoeven. En riktigt bra, en som jag i och för sig inte sett och en…lite mindre bra. Jag var rätt nyfiken på hur denna version skulle stå sig och hade helt glömt bort att The Invisible Man till en början var tänkt att ingå i Universals Dark Universe-satsning med Johnny Depp i huvudrollen. Jag kan inte påstå att jag gråter blod över att ha missat den versionen.

Halloween (1978)

alt. titel: Alla helgons blodiga natt

John Carpenters original-Halloween har aldrig varit någon personlig jättefavorit, vare sig det gäller skräckfilm (hellre Alien), slashers (hellre Scream) eller Carpenter-filmer (hellre Prince of Darkness eller The Thing). Men när det dök upp en nyversion på biograferna (wait for it…) blev jag så klart nyfiken på att se ur-verket ännu en gång. För även om den inte är en kandidat för best movie ever-priset mindes jag ändå en klart habil slasher.

Welcome to Slasherween! #2

Och så är vi tillbaka i avslöjandet att jag föredrar Black Christmas framför Halloween.

***

Aterrados (2017)

alt titel: Terrified

När två härdade skräckentusiaster som Filmitch och Fiffi går crazy bananas över en argentinsk film är det givet att bli nyfiken på på vad alla deras hyllningar egentligen handlar om. Redan affischen är ju rälig så det räcker och nog för att ge en mardrömmar någon vecka framöver.

The Prodigy (2019)

En man vaknar mitt i natten av att hans hustru har värker. Lite tidigare än planerat kanske, men inget ovanligt i det stora hela. Rush in till sjukhuset och snart ligger en perfekt liten gosse i sin mors armar. Ungefär 45 mil därifrån är det emellertid stort pådrag och enorm anspänning när polisen stormar en avlägsen gård och skjuter ihjäl dess ägare. En skräckinjagande seriemördare, vars senaste kidnappningsoffer dock lyckats fly och därmed avslöjat hans vidriga hobby.