You are currently browsing the tag archive for the ‘Blumhouse’ tag.
alt. titel: Alla helgons blodiga natt
John Carpenters original-Halloween har aldrig varit någon personlig jättefavorit, vare sig det gäller skräckfilm (hellre Alien), slashers (hellre Scream) eller Carpenter-filmer (hellre Prince of Darkness eller The Thing). Men när det dök upp en nyversion på biograferna (wait for it…) blev jag så klart nyfiken på att se ur-verket ännu en gång. För även om den inte är en kandidat för best movie ever-priset mindes jag ändå en klart habil slasher.
Till en början är det intressant att se hur intensivt Carpenter jobbar med att inkludera sin publik i det som händer. ”Inkludera” ska här tolkas som ”tas som gisslan”. För det är klart att vi inte har något annat val än att hänga med den spanande blicken som noterar de hånglande tonåringarna inne i det upplysta huset. Ett hångel som på klassiskt filmmanér snarare ser ut som om killen våldför sig på tjejen. Men hon tycker förstås inte illa vara och snart försvinner de ur synfältet, upp för trappan.
Vi har inget att säga till om när vi utrustas med en kniv och en clownmask, inte heller när vi kort därefter hugger ihjäl tjejen. Först därefter släpper Carpenter sitt grepp om oss. Men han håller oss ändå kvar på kroken genom att tvinga oss att se hur mördaren (alltså fortfarande på något plan ett ”vi”) är klädd i en bjärt färggrann clowndräkt och inte stort mer än ett barn.
Det är detta barn som kommer att växa upp på en mentalinstitution och så till den milda grad påverka den behandlande läkaren Samuel Loomis att denne är helt övertygad om att patienten är ondskan själv. Och nog får han rätt i det eftersom Michael Myers med en gång utnyttjar sin nyvunna frihet från Smith’s Grove till att, som en målsökande missil, ta sig tillbaka till Haddonfield och fortsätta mördandet som 15 år tidigare aldrig hann utvecklas till en regelrätt orgie.
Michael Myers är Ondska, han har inga personlighetsdrag, är inget annat än ren instinkt att mörda andra människor. Alla försök att förstå hur eller varför kommer på skam, eventuellt eftersom vi vanliga dödliga aldrig kan förstå denna rena instinkt. Michael behöver inget motiv, anledning eller orsak för att följa sin dödliga natur. Det blir därför också helt följdriktigt att han i denna första films eftertexter refereras till som ”The Shape”. Han är egentligen ingen person, snarare en arketyp, ”the Boogeyman”. För att understryka renonsen på känslor har Carpenter också gjort sin antagonist rejält robotlik.
Möjligen är jag påverkad av de senaste årens evinnerliga Blumhouse/James Wan-produkter, där det blivit mer regel än undantag att det ska förekomma en sjuhelvetes massa förbiilande skuggor i ögonvrån. För Carpenters Halloween jobbar på samma sätt med de här ögonvå-/bakgrunds-förgrunds-ögonblicken, men av någon anledning känns det helt plötsligt fräscht och skrämmande igen. Jag sitter inte bara och väntar på att de ska dyka upp, utan blir uppriktigt förskräckt när den livlösa gestalten helt plötsligt vaknar till liv igen eller en sekund glimtar till i en glasdörr.
Halloween är ett portalverk, även om jag sannolikt aldrig kommer att kunna uppskatta alla dess förtjänster (jag håller som sagt hellre på Black Christmas). Filmen är omsorgsfull, genomtänkt och välgjord. Rent estetiskt (och kanske även musikaliskt) tycker jag att nyversionen lyckades aningens bättre men det är svårt att bortse från originalets genuina hantverk.
Final girl: Det är ganska roligt hur oerhört övertydligt Jamie Lee Curtis Laurie porträtteras som en ikonisk ”final girl”. Hon är ingen social paria men suckar överseende inför kompisarna Annie och Lyndas sexuella eskapader med sina pojkvänner. Hon är inte främmande för att dra ett par bloss på en joint men sitter samtidigt och stickar för att fördriva tiden när hennes barnvaktsskyddslingar (varav en rätteligen är Annies) sover på söta örat. Aldrig skulle hon komma på tanken att, som Annie, knalla runt i bara skjorta, trosor och knästrumpor när hon spillt smält popcornsmör på sina kläder (en matlagningsfadäs som Laurie i och för sig aldrig ens skulle göra sig skyldig till).
Å andra sidan, förutom detta det mest uppenbara av final girl-drag, porträtteras Laurie också som förhållandevis vaken inför sin omgivning. Hon är den som ser Michael först och verkar direkt känna att här är något skumt på gång. Å andra sidan skulle Halloween förstås inte mycket till skräckfilm om det inte fanns någon som hjälper till att bygga upp stämningen och spänningen för oss i publiken.
Historik/psykologi: Historiken spelar så klart roll i Halloween, men främst för att ge publiken extra chills. Evil kids are the worst!
Vapen: Man kommer långt med en rejäl kniv.
Killer-o-vision: Hell, yeah!
Och så är vi tillbaka i avslöjandet att jag föredrar Black Christmas framför Halloween.
***
Men mina personliga preferenser till trots är det nu ändå Halloween, och inte Black Christmas, som ses som slashergenrens portalverk. Jag tror det kan bero på att Bob Clarks film inte riktigt hittade hem till en tydliga målgrupp på samma sätt som John Carpenter och Debra Hills Halloween. Tjejerna i Black Christmas sorority-hus är äldre och mer erfarna, de både dricker och har sex. Vår final girl, Jess, vill för tusan ha en abort och blir därmed inte en lika värdig final girl som den superordentliga Laurie Strode. Black Christmas innehåller mycket mer av bihistorier på ett sätt som gör att den kan uppfattas som lite spretig och humorn hos den lätt alkade Mrs. MacHenry faller nog inte lika väl ut för alla. Kanske är det också så att Black Christmas mördare blir lite för anonym där han gömmer sig på vinden, jämfört med Michael Myers? Och vi kan aldrig ta ifrån Halloween den fullkomligt briljanta upptakten som utan tvekan slår Black Christmas, förvisso obehagliga, killer-o-vision-introduktion.
Alltnog, det blev sent 70-tal och det blev 1980-tal och det är bara att låta slahser-tsunamin skölja över sig. Lite beroende på hur man räknar och definierar kan det vara så många som hundratalet olika filmer som producerades bara under ”guldåldern” 1978-1984. Själv kände jag att jag inte mäktade med riktigt så många filmer inom ett och samma tema och har därför bara betat av ett par av de mest lättillgängliga.
Jag älskar ANoES-serien, är Team Freddy thorugh and thorugh. Ändå kan originalfilmen ses som ett slags lackmustest på hur pass långt man hade lyckats driva slashergenren redan vid pass 1984. Här har vi en fullt utvecklad övernaturlig mördare som med en gång är förhållandevis pratglad, för att i höjd med Dream Warriors från 1987 ha utvecklats till den karakteristiska oneliner-kanonen han för alltid kommer att vara känd som. Jag älskade ANoES innan jag ens var medveten om att det fanns något som kallades för slashers och har därför aldrig sett filmerna som sådana exempel. Samtidigt följer en mer uttalad slasherikon – Michael Myers – nästan steg för steg samma nedåtgående kvalitetsmässiga spiral som Freddy.
Men i Halloween-sammanhanget får vi inte glömma bort H20 från 1998. Den kan också ses som ett slags lackmustest, men den här gången på i vilken riktning slasher-genren tagit sig efter ett gäng allt sämre, grisigare och/eller tröttare produkter under andra halvan av 80-talet och första halvan av 90-talet. Skräcknestorn Wes Craven hade doppat tårna i det självrefererande metavattnet med Wes Craven’s New Nightmare från 1994 men i likhet med original-Halloween skulle det visa sig vara tonåringar som blev den förlösande faktorn. Scream förändrade 1996 spelreglerna i grunden och jag har förstått att för många i yngre generationer (än jag, alltså) blev Scream en gateway drug in i slashermissbruket.
Möjligen får man se mitten av 90-talet som någon slags dödsryckning i det sammanhanget, för bland slasher-exempelen från 00-talet och början av 10-talet finns det få exempel att glädjas över. Mest pliktskyldiga remakes eller uppföljare till serier som för länge sedan gett upp alla tecken på livsandar. Sett till skräckgenren i stort är det en period som i hög grad präglas av filmer som mer eller mindre berättigat sägs tillhöra genren ”tortyrporr”, alternativt asiatisk skräck. Vill man koppla det hela till en amerikansk kontext är det alltså filmer som låter sin publik bearbeta skräckbilder från Abu Ghraib snarare än tidigare diton på utmärglade AIDS-patienter.
Skräckfilmen generellt har emellertid vuxit sig allt starkare under de senaste åren med produkter som Get Out, Hereditary, It Follows, Doctor Sleep plus en hel hög från James Wan/Blumhouse. Men frågan är om just slashern någonsin kommer att kunna återhämta sig till 100 procent efter 90-talets glimten-i-ögat-metafilmer och påföljande parodiska cash-ins som Scary Movie-serien eller Shriek if You Know What I Did Last Friday the Thirteenth? Det är kanske både välsignelsen och förbannelsen med dess tydliga och lätthärmade troper? Upp som en slasher-sol och ned som en parodi-pannkaka.
Själv vet jag inte hur mycket jag sörjer över detta faktum. Jag ska inte påstå att jag blev så pass förtjust i slashers att jag känner någon större lust att leta upp det där 90-ish guldåldersfilmer som jag fortfarande inte sett. Samtidigt finns ju här tillräckligt mycket bra film för att det verkligen inte finns anledning att avfärda hela genren rakt av som rent skräp. Och med exempel som senaste Halloween och Happy Death Day är det kanske ändå för tidigt att avkunna slasher-genrens död?
Det finns ju så mycket att säga om slashers, så… To be continued… Again…
alt titel: Terrified
När två härdade skräckentusiaster som Filmitch och Fiffi går crazy bananas över en argentinsk film är det givet att bli nyfiken på på vad alla deras hyllningar egentligen handlar om. Redan affischen är ju rälig så det räcker och nog för att ge en mardrömmar någon vecka framöver.
En man vaknar mitt i natten av att hans hustru har värker. Lite tidigare än planerat kanske, men inget ovanligt i det stora hela. Rush in till sjukhuset och snart ligger en perfekt liten gosse i sin mors armar. Ungefär 45 mil därifrån är det emellertid stort pådrag och enorm anspänning när polisen stormar en avlägsen gård och skjuter ihjäl dess ägare. En skräckinjagande seriemördare, vars senaste kidnappningsoffer dock lyckats fly och därmed avslöjat hans vidriga hobby.
Spökjägare är inte ett så nytt yrke som man skulle kunna tro. 1921 kämpar den unga Florence Cathcart för att avslöja charlataner som tycker att det är helt ok att profitera på människors önskan att komma i kontakt med sina avlidna anhöriga. Att bedragarnas offer sedan inte alltid är särskilt tacksamma över att få sina illusioner krossade av Florence är en annan sak.
Ni minns den idylliska slutscenen i Toy Story 3? Alla leksakerna tryggt på plats hos lilla Bonnie som delade sina lekgracer jämlikt mellan dem alla? Nu är Bonnie inte så liten längre, på väg att ta det första steget in i utbildningsväsendet och Allvaret. Att plocka med sig en leksak på inskolningen går ju inte för sig. Men Woody är övertygad om att Bonnie kan behöva lite stöttning och vem är bättre lämpad att ge det än han själv? Att Bonnie numera rätt ofta låter honom ligga kvar i garderoben rör inte Woody i dragsnöret (det är i alla fall vad han både intalar sig själv och alla de andra), han tar saken i egna händer och smyger sig ned i sin ägarinnas ryggsäck.
När nu överrasknings-regissören grandeluxe M. Night Shyamalan faktiskt drämde till med en riktigt bra film i form av Split vågade jag mig äntligen på att se hans tidigare The Visit. En film som jag ditills undvikit med tanke på att regissören stadigt tappat minst ett IMDb-poäng per produktion sedan The Sixth Sense.
Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).
Så till ett brittiskt demontips från kollegan Filmitch. DVD-omslaget ståtar med blurbar som ”Incredibly brutal”. Det här kan ju bli hur bra som helst…
Den nybakade polisen Rachel ska göra sin första jobbnatt i den lilla skotska småstaden Inveree. Det är en jobbnatt som till och med börjar lite tidigare än Rachel räknat med när hon ser sig tvungen att arrestera den unge Francis (som dock kräver att få bli kallad för det betydligt coolare ”Caesar”) för att ha kört på en man. Strunt samma att det inte ligger någon söndermanglad kropp under bildäcken, Rachel såg ju olyckan med egna ögon och bilfronten ståtar med tydliga blodspår. Möjligen missade hon i upphetsningen Caesars närmast desperat muttrade ”Not another one!”.
Léon Laurent har inte sett sin dotter på flera år när han plötsligt får ett telefonsamtal som inte är något mindre än ett rop på hjälp. Jessabelle, av alla kallad Jessie (förståeligt, vi minns väl alla en viss svart-vit demonkissekatt?), har varit med om en trafikolycka vilken resulterat i en styck död pojkvän, ett styck ofrivilligt missfall och två styck temporärt oanvändbara ben.
That’s what HE said!