You are currently browsing the tag archive for the ‘Dockor’ tag.
alt. titel: Skuggor i natten
Under större delen av andra världskriget låg den brittiska filmindustrins fokus på filmer som skulle kunna stödja krigsinsatsen. Dokumentärer för att upplysa eller komedier för att skratta och glömma. Skräckgenren fick se sig förpassad till sparlågan. Men med ett krigsslut i sikte tog anrika Ealing Studios nya spadtag, eventuellt också uppmuntrade av att ha blivit uppköpta av affärsmannen J. Arthur Rank (The Rank Organisation) som ett led i dennes försök att samla den splittrade brittiska filmindustrin under ett och samma tak.
Arkitekten Walter Craig ska spendera en avslappnande helg på landet hos familjen Foley och deras gäster. Inte allt för avslappnande dock, Foley har bjudit in Craig för att denne ska börja se över en del renoveringar som kan behövas av det gamla huset. Men Craig tycks inte alls särskilt trakterad av jobberbjudandet – redan innan han kommit fram till huset har han stannat bilen och tittat misstänksamt på den till synes idylliska vyn.
Sedan blir det stadigt värre tills dess att mannen knappt hälsar eller svarar på tilltal när han blir introducerad för den lilla gruppen som sitter och dricker eftermiddagste i godan ro. Stammande förklarar han att han sett dem alla förut, känner igen dem, men bara från en återkommande mardröm han plågats av under sista tiden. Lyckligtvis finns hjälp på plats i form av Dr. van Straaten, en psykiatriker som med emfas avfärdar Craigs eventuella sanndrömmar som vidskepligt mumbojumbo.
Den gode läkarens psykologiska förklaringsmodeller får dock jobba hårt den här dagen när gästerna en efter en kan berätta egna historier om möten med det övernaturliga.
Dead of Night är inte historiens första episodfilm (portmanteau film eller anthology film) eller ens den första skräckfilm att använda ett sådant narrativ. Däremot har den ryktet av att vara filmen som gjorde greppet så pass populärt som det ändå fortfarande är inom skräckgenren. Till viss del hänger det säkert på att brittiska bolaget Amicus senare hakade på med en hel hög episodfilmer, varav vi återkommer till åtminstone en senare i temat.
I det här fallet får ramberättelsen, den om Craig och den berättande gruppen, ganska stort utrymme. Både för att sätta den rysliga stämningen (genom att Craig omedelbart blir rädd och orolig och babblar om mardrömmar) och genom att den utgör en historia i sig. Som vanligt när det gäller episodfilmer finns här både toppar och dalar. Berättelsernas fokus på spöken och hemsökelser är tyvärr inget som tilltalar mig generellt, även om jag uppfattar ämnet som både typiskt brittiskt och typiskt för en äldre generation skräckberättelser.
Eventuellt är det bland annat spökena som gör att Dead of Night rimligtvis bör tituleras rysare snarare än skräck, men så länge berättelserna är bra spelar ju det mindre roll. Tyvärr inleder Dead of Night ganska svagt med två berättelser som i det första fallet (”The Hearse Driver”) känns allt för stressad (men med en underbart charmig liten bussminiatyr) och i det andra (”The Christmas Party”) känns allt för traditionell (”upplösningen” blir inte alls samma överraskning för tittaren som för de deltagande).
Men sedan tar det sig. De två historierna som är skrivna av en John Baines (”The Haunted Mirror” och ”The Ventriloquist’s Dummy”), har mer sinistra drag och får var och en gott om eget utrymme eftersom de interfolieras med en tokrolig spökhistoria signerad H.G. Wells (”The Golfer’s Story”).
Obehaget från den sista historien (”The Ventriloquist’s Dummy”), dessutom berättad av ultraskeptikern Dr. van Straaten, bärs sedan vidare in i avslutningen av ramberättelsen som åtminstone tog mig helt på sängen. Inte för att jag inte sett den förut, men jag trodde inte att jag skulle få se den typen av upplösning i en så här pass gammal film (vadå, jag fördomsfull?) och den var faktiskt riktigt effektiv i sin ryslighetsfaktor.
Dead of Night visade sig vara en klassiker som i mina ögon verkligen gjort sig förtjänt av epitetet, främst vad gäller det övergripande berättartempot. Dessutom blir jag, i backspegeln, mer och och mer imponerad av filmens upplägg. En obehaglig stämning sätts omedelbart av Craigs oro, vilken förstås bara blir värre och värre allt eftersom till synes slumpartade händelser hela tiden befäster det han redan sett i sin mardröm. Att en historia, där ett spöke tar sig för att fullborda en annan mans bröllopsnatt, sedan möts med det chockerade (och extremt brittiska) utropet ”Decidedly improper!” gör det hela inte mindre underhållande.
Annonser
Är det något de senaste årens skräckfilmer har lärt mig är att man ska passa sig jäkligt noga när det börjar dyka upp antika leksaker. Greta Evans har däremot inte riktigt något större val när hon ser utbudet i den läskigt stora brittiska herrgården eftersom hon flyttat från Montana till England för att arbeta som nanny.
alt. titel: Den fantastiska räven
Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?
alt titel: Annabelle 2: Creation
Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!
Vem hade kunnat tro att ett demontema mer eller mindre skulle utvecklas till att bli ett James Wan/Leigh Whannell-tema? Eller understryker den frågan bara min avgrundsdjupa ignorans om vad dessa två herrar pysslat med sedan Saw?
Det är inte särskilt förvånande att en älskad barnbok som The Wind in the Willows samlar på sig en hel hög med olika former av adaptioner. När jag hade lyssnat klart på boken var jag sugen på mer och sökte upp en del av det som (då) fanns tillgängligt på YouTube.
***
The Adventures of Ichabod and Mr. Toad (1949)
Disney kastar sig här över två adpationer – The Wind… samt Washington Irvings novell “The Legend of Sleepy Hollow”. Den första delen berättar historien om J. Thaddeus Toad, Esq. som har en olycksalig förmåga att bitas av de mest idiotiska modeflugor. I stort sett återges historien om Toad från förlagan men med en viktig skillnad: Disneys Mr. Toad får inte stjäla någon bil utan blir ditsatt av den gemene krögaren Mr. Winky som med hjälp av de ondsinta vesslorna tar Toad Hall i besittning medan Toad tynar bort i Towern. Allt ordnar sig i slutänden förstås till det bästa. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Dödens mannekänger
(Sommar)semester kan vara ledighet och frihet och inte ett problem i hela världen when you’re on the road again. Men för att komma ut i den där friheten måste man samtidigt lämna hemmets trygga vrå och man vet aldrig riktigt var man hamnar någonstans. Att resa iväg på semester är alltså ett strålande sätt att strax befinna sig i en skräckfilm.
Jag märker att jag har lite svårt att släppa greppet om Halloween. Eller också är det Halloween som inte släpper greppet om mig.
***
När James Wans spökfilm The Conjuring kom pratades det minst lika mycket om den lilla ”förfilmen” som själva huvudnumret. Där presenterades nämligen en enastående läbbig docka (allvarligt, vem vid sina sinnens fulla bruk köper en sådan hiskelig tingest till sitt barn?!) med spindelbensögonfransar vid namn Annabelle. Annabelle blev så pass mycket snackis att det ganska snart stod klart att det skulle bli en slags spin-off på The Conjuring med dockan i centrum. Och nu är den här.
Hellre än något annat här i världen vill Archibald Snatcher ha en vit hatt på skulten. Själv har han alltid måst hålla till godo med en simpel röd huvudbonad, men det ska bli ändring på det. En vit hatt symboliserar status, inflytande och befogenheter. Samt inträde i den hett efterlängtade ost-salongen där de fina herrarna i staden Cheesebridge inmundigar de mejeriproducerade godbitarna.
På förekommen anledning av den relativt nyliga premiären av Beasts of the Southern Wild. Fantasifulla flickor på film tycks vara ett populärt tema — Coraline, El laberinto del fauno eller varför inte Paperhouse?
***
Jeliza-Rose är en mycket fantasifull liten flicka och tur är väl det. I hennes vardag finns nämligen inte mycket att vara glad över, från en känslomässigt manisk mamma med svårartat lungödem, till en knarkande far, till det nedslitna huset som mest av allt liknar en marginellt organiserad soptipp. Men tillsammans med sina dockhuvuden Mystique, Sateen Lips, Glitter Gal och Baby Blonde försöker Jeliza-Rose både hjälpa pappa med hans ”semestrar” och mamma med hennes blånande och värkande ben.
That’s what HE said!