Med ett demontema hägrandes vid horisonten var det dags för en omtitt på Sinister. Själva filmen höll glädjande nog fortfarande måttet, jag tycker att den är genuint läskig. Vad jag tyckte om filmen när den hade biopremiär kan du läsa här. Den här gången försökte jag dock fokusera lite mer på vår vän Bughuul.

Som i strikt mening eventuellt inte riktigt passar in i temat eftersom han av Dr. Jonas (forskare på ”occult crime”) kallas för en ”pagan deity” snarare än demon. Tidsmässigt och geografiskt hör Bughuul dock till det i demonkretsar välbekanta Babylonien.

Eftersom det dröjer en bra bit in i filmen innan Bughuul får ett konkret namn och hemmahörighet och eftersom själva upplösningen handlar om hur de djävulska krafterna släpps lös kan Sinister kosta på sig att vara ganska vag i de avseendena.

Storymässigt skulle jag säga att filmen kommer undan med att enbart hänvisa till nyckelord som ”blood sacrifice” och ”netherworld” men utan att sätta in dem i ett egentligt sammanhang. Något som uppföljaren tyvärr lämnas att kämpa med. Detsamma gäller varför ondskan släpps lös just tack vare de ödesdigra flyttarna.

Andra klassiker i demonsammanhang är de otrevliga djuren. Här bjuder husets vind på såväl skorpioner som ormar och i trädgården möter vi djävulshunden från Omen (det vill säga en rottweiler). Även det ett tema som återkom i uppföljaren.

Bughuul arbetar med och i bilder, de uppges vara en portal in i hans värld. Ett förvisso suggestivt koncept när det kopplas ihop med de små superåtta-filmerna som hittas av Ellison Oswalt. Men det är inte solklart om det är han som är Bughuuls kanal för att i slutänden komma åt lilla Ashley eller om han enbart är en oskyldig och, i slutänden, hjälplös åskådare.

Klart är i alla fall att han blir Bughuuls offer genom att trampa i Faust-fällan. Tack vare att han lider av inte mindre än två dödssynder (högmod och girighet – ”fame and money”) blir han ett för oss tittare ondskans lättbegripliga byte. Vi serveras en anledning (rimligt eller inte kan man ju diskutera) till att Oswalt fortsätter titta på de grymma filmsnuttarna. Filmen säger oss klart och tydligt att en man som medvetet flyttar sin familj till ett mordhus är kapabel till betydligt större mörkläggningar.

Några ord måste också sägas om Bughuuls utseende som jag tycker är betydligt mer lyckat än försöken att bygga en mytologi kring honom. De stora, svärtade ögonen gör att man snabbt identifierar ett ansikte men ett ansikte där något samtidigt är väldigt fel. De snabbt förbiilande glimtarna av Bughuul tar oss en bit in i uncanny valley men i vanlig ordning slår vi tyvärr också till snabb reträtt när monstret blir mer synligt. Det är stämningen och implikationerna som är Bughuuls starka sida, inte hans full frontal-uppenbarelse.

På det hela taget blev dock Sinister en trevlig omtitt och en närmast nödvändig uppfräschning inför uppföljaren.

Demonstatus:
Som sagt, något tveksam. Ska man gå på katolsk kanon är en demon inte en “deity”. Ska man däremot utgå från den grekiska ordstammen “daimōn” hamnar vi något närmare. Eftersom det inte görs helt tydligt om Bughuul besätter sina offer eller bara influerar dem kan inte heller det kriteriet användas. Jag tror vi får nöja oss med att Sinister inte vill sätta ned foten i detta avseende. Man kan också fråga sig om Bughuul temporärt besätter sina barn eller enbart förlitar sig på tvångsföreställningar? Plus att han kan verka genom hemsökelse. För ni minns väl den magiska lådan med filmer?

Annonser