Sinister (2012)

Jag tycker mig börja ana ett mönster… När vi lämnade Bill Cunningham älskade han fortfarande sitt jobb och han kommer antagligen att dö med kameran i näven, iförd sin franska blå gatsoparjacka. Raša förlorade det jobb hon älskade (eller i alla fall levde för) och när vi lämnade henne hade hon tagit ett svårt beslut: att flytta dit jobben finns.

Den flytten har Eliison Oswalt redan gått igenom och han har dessutom plockat med sig hela familjen: hustrun Tracy samt barnen Trevor och Ashley. Det pikanta är att Ellison är författare som verkar inom den så kallade true crime-genren. Efter succén med boken Kentucky Blood som inte bara blev en bästsäljare utan också rättade till en del misstag som begåtts av polisen i det rättsfall som beskrevs, fick Ellison minst sagt blodad tand. De senaste åren har han farit runt som en tandlös jycke i en benhög för att göra om konststycket.

Så till den milda grad är han sugen på en ny bästsäljare att han inte bara flyttat till samma stad där brottet han för närvarande undersöker begicks, familjen flyttar in i samma hus där dåden skedde. Men den lilla detaljen berättar förstås inte Ellison för sin ömma hustru som hjälplöst måste åse hur hennes make tycks komma allt närmare sammanbrottets gräns. Det är nämligen något mycket skumt som pågår i huset – på vinden har han hittat en låda med gamla superåtta-filmer och deras innehåll är, för att uttrycka det milt, knappast barntillåtet.

Besvikelsens väg är kantad med förväntningar, skulle man kunna uttrycka det om man var lite poetisk. I det avseendet låg Sinister illa till eftersom jag hade hunnit samla på mig en rätt rejäl hög med förväntningar på en riktigt häftig skräckfilm. Men vägen jag vandrade hand i hand med Ethan Hawkes Ellison var inte den bittra besvikelsens, utan den metallsmakande hjärtklappningens.

Sinister var nämligen nästan precis så läskig, det vill säga bra, som jag hade hoppats. Det var länge sedan jag var så medveten om hur effektivt det kan vara att arbeta med klippning, bildutsnitt och ljud. I Sinister är alla de elementen av högsta klass.

Dessutom bör de små filmerna i filmen få all den positiva uppmärksamhet de förtjänar. Inte bara är de med hjälp av kläder och inredningsdetaljer klockrena i sina årtiondemarkeringar (60-tal, 70-tal, och så vidare) utan de sätter också en perfekt stämning. De knastriga amatörfilmerna nyttjar samma grepp som found footage (i rättvisans namn är de ju found footage) – en grynig bild som bara skriker jump scares. Grejen är att i Sinister känns knepet fortfarande fräscht. Vi blir rädda för att vi tittar på Ethan Hawke som blir jävligt rädd.

And I stand corrected. Jag hade faktiskt aldrig kunnat föreställa mig att Ethan Hawke skulle fungera så här bra i en mainstreamad film. Trots Training Day och Assault on Precinct 13 har Hawke för mig varit en indieskådis med lite prettovarning. Förvisso en duktig indieskådis, men ändå. Men här övertygar han varje gång han mer eller mindre motvilligt kör igång med svirrande lilla filmprojektorn.

I skräcklitteratur vill jag ha det smaskigt och pang-på-rödbetan. Hellre Stephen King än Lovecraft om vi säger så. Men när det kommer till film blir det ofta så att jag föredrar när det fortfarande är lite outtalat. De flyktiga ögonblicken, de förbiilande rörelserna i ögonvrån. Därmed blir Sinister (i likhet med exempelvis The Descent) inte riktigt lika läskig när hoten tar mer påtaglig form, om man ska uttrycka det någorlunda spoilerfritt. Men fram till dess är det ruggigt så det räcker, trots pratglada och fnissande ungdomar som prompt skulle sitta bakom mig i en i övrigt närmast tom biosalong.

Jag måste avsluta med att påpeka att jag sannolikt inte alls tyckt att Sinister var lika bra om jag hade varit oklok nog att se trailern innan (lyckligtvis var jag klok den här gången). Vad i hela friden kunde få trailermakarna till att inkludera inte bara i princip hela storyn utan också de två bästa jump scarsen (blir det så i pluralis?) i hela filmen?! I ännu högre grad än andra genren bygger bra skräck på att man ska bli överraskad. Hade jag skrivit en recension som spoilade lika mycket som den trailern gjorde hade jag fått skämmas riktigt ordentligt.

Nu är ni förstås olidligt nyfikna på om de andra filmspanarna blev lika övertygade som jag av Ethans filmtittande?
Deny Everything
The Velvet Café
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Jojjenito