Filmen fick en text för första gången på bloggen i december 2012.
Med ett demontema hägrandes vid horisonten var det dags för en omtitt på Sinister. Själva filmen höll glädjande nog fortfarande måttet, jag tycker att den är genuint läskig. Vad jag tyckte om filmen när den hade biopremiär kan du läsa här. Den här gången försökte jag dock fokusera lite mer på vår vän Bughuul.
Ig Parrish genomlever sin kanske sunkigaste dag under vad som redan varit ett rätt sunkigt år. Människorna i hans omgivning tycks ha bestämt sig för att de ska dela med sig av sina innersta hemligheter och uppfattningar om just Ig själv. Och Ig tycks ha kraften att ge dem tillåtelse att agera ut dessa innersta önskningar.
alt. titel: Reptilen
The Reptile såg jag faktiskt redan förra året som en del av de Fjälliga fasorna, men den föll då bort på grund av sitt övernaturliga innehåll. Men det var då jag började känna att Hammer-boxen förtjänade uppmärksamhet. Häpp, Halloween-tema 2013.
***
Den lilla Conwallsbyn har drabbats av en hemsökelse som ortsborna kallar för ”the black death”. Mer korrekt skulle kanske vara ”the green death” eftersom de som trillar av pinn gör det med en distinkt grön ton i ansiktet. Möjligen ”the foaming death” eftersom de dessutom tenderar till att fradga rätt mycket kring munnen.
alt. titel: Legenden om den vita ormen
I den lilla Derbyshire-byn håller man årligen en fest för att hylla stordådet som utfördes av John d’Ampton i form av drakdråp vid Stonerich Cavern. För tillfället är det ättlingen James d’Ampton som får utdela det symboliska svärdshugget. Efter denna tunga plikt får han dock roa sig bästa han kan med den vackra Eve Trent, vars syster Mary snarare ser ut att ha fallit för den besökande arkeologen Angus.
Efter avslutat tema tror jag att jag ska hålla mig ifrån Syfy-produktioner på ett tag. Jag vet ärligt talat inte hur mycket mer jag orkar med just nu.
Idiotiskt manus 1A för dagen involverar ett B-filmsteam som är på Hawaii för att spela in mästerverket Head Chopper 2. Jag gissar att en av producenterna är Roger Corman? Nåväl, det potentiella slutresultat ser ut att bli marginellt sämre än vad jag sitter framför i detta nu.
Samtidigt härjar det runt två monstruösa (jag börjar snart få slut på synonymer till ”väldigt stora”) ormar på ön som tycks ha specialiserat sig på att tugga i sig turister och forskare på ett sätt som skapar måleriska små blodmoln. Ungefär som när man stampar på en väl utvecklad röksvamp.
Vid en första anblick kan den klassiske fakiren synas ägna sig åt självplågeri – nålar i kinderna, spikmattor och svält – men egentligen handlar det om en rigorös religiös regim som syftar att föra utövaren närmare Gud. Möjligen är det så man bör närma sig produktionsbolaget The Asylums filmer, för när det gäller utövande av filmsjälvplågeri finns det egentligen ingen vettig anledning (jag säger vettig anledning).
alt. titel: Anaconda 3, Anaconda III
Ungefär halvvägs in i Anaconda 3 utspelar sig följade replikskifte:
Jag: Jag kan inte ta den här filmen på allvar när David Hasselhoff dyker upp.
Min älskade make (som gav upp efter cirkus 5 minuter): Så du kunde ta den på allvar innan då?
Ni, kära bloggläsare, förtjänar ärlighet och sanning framförallt, så jag ska avslöja något. Ni kanske blir förfärade, upprörda, ja, chockade in i märgen men när allt kommer omkring tror jag att både jag och ni mår bäst av brutal uppriktighet. Är ni beredda?
Ett läkemedelsföretag får dollartecken istället för pupiller när Jack Byron och Gordon Mitchell föreslår en expedition till av avlägsen Borneodal där det ska finnas en ovanlig orkidé. Inte för att de alla är ivriga amatörbotanister, utan för att växten innehåller ämnen som skulle kunna förlänga livet.
Sagt och gjort, en brokig skara forskare, doktorander, bortskämda företagsrepresentanter samt ett styck hårdför flodpråmskapten ger sig iväg på den på grund av regnperioden givetvis livsfarliga vattenvägen. Jack bekänner snart färg genom att dessutom muta kaptenen Bill till att ta en ännu farligare, men potentiellt snabbare, väg.
Fortsätt läsa ”Anacondas: The Hunt For the Blood Orchid (2004)”
Det gäller minsann att huvudet på skaft när man tittar på Boa vs. Python. Den ouppmärksamme skulle nämligen kunna luras tro att detta skulle vara en wrestlingfilm, då den inleds med en match mellan två maskbeklädda herrar vid namn Boa och Python. Men här har vi att göra med de klurigaste av manusförfattare (Chase Parker och Sam Wells), för samtidigt som wrestlingmatchen pågår i Atlantic City får vi följa en lastbil på färd genom USA. Helt plötsligt börjar en massa alarm blinka, man stannar lastbilen för att återigen söva vad det än är som finns i lastbilen (vi förstår dock att det är väldigt stort) men till ingen nytta.
Jag minns att jag första gången åsåg Anaconda (
på bio, icke desto mindre!) med en viss förundran. Här hade man med hjälp av hyfsat kända skådisar (men en relativt okänd regissör) försökt blåsa liv i den klassiska monstergenren. Med dagens relativa överflöd av nyproducerade filmer av den här typen ska man komma ihåg att detta var ett par år innan The Asylum skulle komma igång ordentligt och fyra år innan Sci Fi Pictures körde på med sin verksamhet.
Vad vi har framför oss är alltså Jennifer Lopez och Ice Cube som inte bara måste försvara sig mot kolossala anacondor (minst 20 meter långa), utan också den illistige Jon Voight. I mindre roller ser vi dessutom både Danny Trejo och Owen Wilson.
Rörliga bilder och tryckta ord 