Ser man på, här ställer de nordiska grabbarna upp sig på rad för att regissera demonfilmer. Svenske Mikael Håfström var ju ansvarig för katolska The Rite, nu är det dansken Ole Bornedal som istället vänt sig till den judiska tron i The Possession. Håfström lyckades halvbra med sin effort, skulle Bornedal slå honom på fingrarna? Spänningen var olidlig!

Unga Emily Brenek går från att vara en sorglös flicka som mest av allt önskar sig en hund till att vara tyst och moloken, argsint och hetsätande. Tonårsångest? Efterdyningar av föräldrarnas skilsmässa ett år tidigare? Pappa Clyde är benägen att vända sig till dessa prosaiska förklaringar, men det var innan han med egna ögon såg Emily bli slagen av något osynligt.

Kruxet är bara att mamma Stephanie har lättare att tro på en ex-make som till slut mister humöret och lappar till sin dotter än våldsamma osynliga varelser som utdelar örfilar och ser därför till att Clyde får besöksförbud. Men hemma hos Clyde står fortfarande den märkliga trälådan med hebreiska tecken som Emily blivit allt mer fixerad vid.

Eftersom jag verkar vara bra på att dragga upp allsköns bottenskrap till de här halloweentemana finns ju alltid risken att referensramarna slår sig en smula. Med det förbehållet måste jag ändå säga att Bornedal lyckas betydligt bättre med sin judiska demon än Håfström gör med sin katolska.

Visst, berättelsen om den frånskilda pappan är kanske inte den mest nyskapande vi sett i genren. Clyde struntar i mamma Stephanies dietförmaningar och ger kidsen pizza, missar äldsta dottern Hannahs dansuppvisning samt retar sig på Stephanies nya kille Brett som bär kostym och är tandläkare (Hey, what do you call a doctor who failed out of med school?).

Samtidigt tycker jag att Javier Bardem-lookaliken Jeffrey Dean Morgan får till ett så pass bra samspel med både Natasha Calis och Madison Davenport som spelar döttrarna Emily och Hannah att jag accepterar hans fadersfigur. Tillsammans med Kyra Sedgwick (yay!) utgör Morgan ett trovärdigt skilsmässopar som innan incidenterna med dottern ändå har kommit hyggligt bra överens.

Håfström verkade föredra att hålla sitt perspektiv relativt trångt och slutet medan Bornedal öppnar upp sin kamera. Riktigt varför han valt att ha med så pass många rakt-uppifrån-bilder förstår jag inte riktigt men i övrigt skapar de breda vyerna (tillsammans med ett ständigt gråmulet väder) en ödslig stämning.

Jag gillade också att The Possession använder sig av ett par klassiska grepp som tweakas på ett kul sätt. Istället för gestalten i spegeln på badrumsskåpet gömmer sig något i badrumsskåpet. Istället för spökfotografier har vi spökröntgen. En eventuell demonförvrängning av Emilys ansikte görs mer indistinkt tack vare att vi ser det i en gammal spegel eller genom en karaff.

Producerar gör Sam Raimi och även om Bornedal själv framhåller den mästerliga subtiliteten i filmer som The Exorcist bjuder The Possession på en hejdundrande avslutning, komplett med utropet ”Take me!”. Lite väl teatraliskt i slutänden men fram tills dess måste jag säga att The Possession åtminstone gjorde mig lite glad i demonfilmer igen. Även om slutet hålls sedvanligt öppet och vi aldrig får svar på vad som egentligen hände med stackars Brett.

Demonstatus:
Som vanligt är lite småknepigt att veta om en ande ska räknas som en demon. The Possession gör åtminstone definitivt den tolkningen. Wikipedia anger å sin sida att en judisk ”dybbuk” är en ondsint ande, en själ som söker en ny värdkropp att besätta. Det tycks inte heller som om en traditionell dybbuk skulle kunna förvisas till ett fysiskt ting som en låda.

Intressant är dock att ordet dybbuk kommer från hebreiskans ”דִּיבּוּק‎ dibbūq which means ’the act of sticking’” vilket alltså ligger väldigt nära de egenskaper som tillskrivs monstren i Insidious-serien och The Conjuring.

Alltnog, vår demon har till och med ett namn – Abyzou. En kvinnlig demon som sägs vara ansvarig för missfall och spädbarnsdödlighet eftersom hon själv är infertil. Det vill säga ett uttryck för avundsjuka. Inom den judiska traditionen identifieras hon ibland som synonym med vår gamla bekant Lilith.

I The Posssession har manuset dock utvecklat Abyzous namn till att betyda ”taker of children” för att göra henne mer hotfull i relation till Emily som ju knappast är något spädbarn. Filmen har också bokstavligt talat tagit fasta på dybbukens önskan att besätta en ny kropp genom att låta Abyzou försöka kravla sig upp genom Emilys kropp.

Annonser