Poeten Charles Baudelaire och mästerskurken Keyser Soeze hävdar i kör att “the greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist”.

Men vet ni vem som inte går på den lätta? Katolska kyrkan! The Rite inleds i sin tur med ett citat från påven Johannes Paulus II om hur djävulen är ”alive and active” och att slaget mot honom aldrig kan upphöra. För er som inte kan er påvesuccession på alla fem fingrarna: gamle JP var head honcho mellan 1978 och 2005.

En som däremot inte verkar lyssnat på JP är prästnewbien Michael Kovak. Han vidhåller den moderna men ack så vetenskapligt prosaiska åsikten att medan världen för all del knappast lider brist på synd och syndare handlar det om människor och mänskliga laster. Överhuvudtaget är Michael svag i tron. I ärlighetens namn började han på prästseminariet enbart eftersom det var ett sätt att komma hemifrån.

Men eftersom detta är en Hollywood-film finns det förstås en äldre präst som ser potential i Michael och som skickar iväg honom till Rom. På plats tycks Michael mer intresserad av italienskor (han lämnade också en flickvän hemma i Buttfuck, Indiana eller var han nu kom ifrån) än monument och ruiner.

Definitivt mer intresserad av italienskor än kursen i exorcism som är själva syftet för hans vistelse – han kommer för sent till föreläsningarna och argumenterar med kursledaren fader Xavier om vad det egentligen är för skillnad mellan att tro på demoner eller aliens. Vad är det egentligen för skillnad mellan en person som tror sig vara besatt och en tror sig ha varit bortförd (abducted)?

Xavier inser att det krävs reell praktik snarare än teori för att Michael ska bli övertygad och skickar honom vidare till Lucas Trevant. Där blir det demonrealism fortare än Michael hinner säga ”avfälling” när fader Lucas omedelbart kör igång med en exorcism av en gravid ung kvinna. Men Michael är envis och ifrågasätter om inte kvinnans ”besatthet” i själva verket bara är ett uttryck för hennes skuldkänslor inför att vara gravid och ensamstående? Nå, så vad behövs för att Michael ska sluta vara så jäkla modern och skeptisk?! Vad sägs om lite upphostade spikar, ett par dödsfall, demonvisioner av framtiden samt en mula med djävulskt röda ögon?

Mikael Håfström traskar på, sakta men säkert där borta i Hollywood. Något måste han ju göra rätt eftersom han faktiskt får fortsätta att göra film. Kanske är det så enkelt att han är en regissör som ser till att hålla tidsplaner och budget och inte kommer dragandes med en massa konstnärliga visioner utan mer eller mindre gör det han blir tillsagd?

När det gäller The Rite har jag en känsla av att Håfström främst vill fokusera på Michael Kovacs personliga utveckling. Med då inte i Jason Millers plågat intensiva Damien Karras-version utan en lite mer lättuggad popcornvariant. You know, for kids!

Irländske Colin O’Donoghue pressar ihop läpparna och får bekymmersrynkor i pannan när han tänker på hur han svikit sin kärlekslöse far. Hur svårt han har att härtinnerligt tro på en gud som tar ifrån små gossar deras mödrar. Det är självrannsakande tvivel av den art som kan botas med hjälp av att se något ödesbestämt i generiska fraser som ”You are not alone”.

Enda anledningen till att The Rite ens är en film och inte enbart pannkakssmet som långsamt koagulerar i botten på en flottig stekpanna är dels själva hantverket (intrycket är absolut en solid filmproduktion), dels insatsen från Anthony Hopkins som fader Lucas. Kanske inte hans livs roll men tillräckligt respektabelt för att kunna fixa ett rejält demonface. Tyvärr kan han inte göra något åt det faktum att The Rite i slutänden blir en grymt tråkig film utan någon som helst spänning.

Vad tyckte då katolska kyrkan om The Rite? Jodå, de ger två tummar upp men tyckte att det var synd att filmen förvandlade ett så viktigt och aktuellt ämne till skräckunderhållning (där är vi väl inte riktigt överens då…). De hade hellre sett en riktig BOATS.

Demonstatus:
Hell yea! Äntligen en riktig demon! Antagonisten i The Rite är killen med det välkända namnet Ba’al (stavas även Baal eller Bael), en av helvetets sju prinsar och möjligen även själve Satans högra hand. I Dictionnaire Infernal från början av 1800-talet avbildas han som en trehövdad (katt, groda och människa) varelse med spindelben.

Här går han all in med besatthet, otursförföljelse, förtryck och hemsökelse.

Annonser