You are currently browsing the tag archive for the ‘David F. Sandberg’ tag.

alt titel: Terrified

När två härdade skräckentusiaster som Filmitch och Fiffi går crazy bananas över en argentinsk film är det givet att bli nyfiken på på vad alla deras hyllningar egentligen handlar om. Redan affischen är ju rälig så det räcker och nog för att ge en mardrömmar någon vecka framöver.

Ett städat villaområde. Barnen leker på gatorna och grannarna känner varandra på förnamnsbasis. Men något är på gång hemma hos Walter. Han börjar se trött och sliten ut och hävdar (föga övertygande) att han håller på att renovera när grannen Juan klagar på ljudnivån på andra sidan väggen.

Men snart får Juan annat att tänka på. Frun Clara dör en blodig och våldsam död och maken sitter i häktet, alternativt på mentalsjukhus, anklagad för hennes mord. Men han får då besök av tre parapsykologer som tror på hans fantastiska berättelse och som nu ber om hans tillstånd att undersöka huset. Alla andra grannar har redan gett sin tillåtelse och det är alltså dags att go all BesökarnaPoltergeistThe Entity-in i kvarteret med mystiska apparater och nattliga vakor.

Hoppas man få se något genuint överraskande och nyskapande när det kommer till skräckeffekter är Aterrados inte rätta filmen. Regissör och manusförfattare Demián Rugna öser på med hoppa till-effekter galore och det där i-fokus-ur-fokus-över-axel-greppet som jag trodde att James Wan vid det här laget patenterat för sitt och Blumhouse Productions räkning. Det finns också andra element i Aterrados som gör att jag undrar om inte Rugna är ett fan av den tre år yngre David F. Sandberg. Samtidigt kommer den argentinska filmen undan med de vana greppen på ett annat sätt än Wan-variationerna eftersom den känns mindre högblankt CGI-polerad.

Och på en rent visceral nivå är det klart att tillräckligt välgjorda och välplacerade hoppa till-effekter funkar, särskilt som Rugna lyckas bygga en rätt schysst obehagsstämning i det egentligen helt normala kvarteret. Trots att jag i andra filmer kan störa mig oerhört på att folk bara går omkring och är Rädda utan någon egentligen synbarlig anledning blir det skrämmande i Aterrados. Kanske beror det på att skådespelarna alla gör bra prestationer, kanske beror det på att deras rollfigurer beter sig någorlunda sannolikt i den fullkomligt osannolika situationen. Jag gillar till exempel att Aterrados inte spiller en massa tid på att försöka övertyga tjockskalliga poliser eller politiker eller vad det nu än månde vara för betongsuggor som måste hanteras om rimligheten i det som händer. Här får parapsykologerna ganska omgående rycka in och göra det de är bäst på. No fuss, no muss.

Däremot skulle jag vilja hävda att så bra Rugna nu än är på att skapa atmosfär och hyfsade rollfigurer, har han inte mycket att komma med när det gäller manussammanhang. Särskilt när vi går mot filmens och nattens crescendo måste jag aktivt tänka på att inte tänka på (var ni med där?) hur det hela hänger ihop. För det gör det inte, inte på en jäkla fläck, och det känns uppenbart att Rugna fläskat på med all things scary och sedan inte ansträngt sig överhövan för att skapa någon slags logik dem emellan.

Hade jag sett Aterrados under andra omständigheter (nu fanns så väl sällskap som ett upplyst rum och en TV på bekvämt avstånd) är jag övertygad om att jag hade blivit betydligt skrajare. I det här fallet räckte filmen dock till för att jag från gång till annan fick lova att bekämpa impulsen att titta bort eller hålla händerna för ansiktet i ett futilt försök att avvärja hemskheterna (trots att det är lika verkningslöst som att försöka gömma sig under en filt (ni som har sett filmen fattar)).

De allra flesta känner vid det här laget till hur det hela utspelade sig: Jönköpings-sonen David F. Sandberg gjorde 2013 en kortfilm vid namn Lights Out som blev något rent ohyggligt populär. En av de som hörde av sig var producenten Lawrence Grey, vilken i sin tur var bundis med en viss James Wan. Sandberg lyckades övertyga dem bägge att tre minuter kortfilm utan problem kunde bli 81 minuter skräckfilm.

Läs hela inlägget här »

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Läs hela inlägget här »

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, World Gone By
Dean R. Koontz
, Hideaway
Peter Englund, Poltava

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg