Annabelle: Creation (2017)

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Men det är väl knappast någon som har missat att Annabelle: Creation är en skräckfilm. Därför blir liksom lite av en överenskommelse mellan publiken och filmen att acceptera denna närmast debila tomtebolycka eftersom den snart kommer att vara över.

Tolv år senare är lilla Annabelle död och Esther sängbunden av en mystisk åkomma. Samuel är tystlåten och bister. Trots detta har paret sig för att öppna upp sitt hus för sex föräldralösa flickor och nunnan syster Charlotte. Självklart blir flickorna nyfikna på det där rummet som är låst och som de inte får gå in i. Självklart börjar de berätta läskiga historier om mrs. Mullins eftersom de aldrig får se henne. Självklart undrar även vi i publiken hur Annabelle: Creation hänger ihop med den första Annabelle. Är mrs. Mullins egentligen död? Har mr. Mullins blivit galen av sorg och förvandlat sin döda dotter till en docka? Är barnhemsflickorna på plats enbart för att offras i mörka och sataniska riter?

Av ren patriotism måste jag förstås med en gång säga att jag inte kan finna några problem med David F. Sandbergs regi av Annabelle: Creation. För att vara en skräckuppföljare skulle jag till och med våga påstå att den känns gedigen. Däremot blir jag först lite fundersam när jag läser mig till att han inte alls var intresserad av att regissera en generisk uppföljare. Han tog på sig jobbet enbart därför att han läste Gary Daubermans manus ”and [saw] that it was very different from the first movie”.

För som prequeluppföljare vet jag inte om Annabelle: Creation skiljer sig särskilt mycket från alla andra prequels och uppföljare som simmar runt där ute i skräckhavet (vi får exempelvis ett veritabelt ymnighetshorn av övertydliga planteringar av såväl lappar som trapphissar). Däremot kan jag hålla med om att filmen inte är en ren karbonkopia av vare sig första Annabelle eller de två The Conjuring–filmerna. Där spin-off-originalet (vilken spännande motsägelse!) lutade sig mot Rosemary’s Baby och The Exorcist ser jag den här gången snarare inspiration från Guillermo del Toros spökfilm El espinazo del diablo.

Å tredje sidan är många spänningsgrepp bekanta om man, som jag, överdoserat på James Wan-spök-demon-filmen. Snart lär man sig att fullkomligt strunta i personen som står framför kameran och istället fästa blicken på det där mörka hörnet (eller spegeln eller dockan eller… Ja, ni fattar) som är ur fokus men som ändå tar upp tre fjärdedelar av bilden.

Det stora problemet som Annabelle: Creation dras med är att den är åt helsike för lång. Första tredjedelen är riktigt bra men sedan blir det för mycket av det goda och åtminstone jag sitter tyvärr och närmast gäspar mig igenom det hela.

Dels finns det en massa frön som aldrig tillåts blomma upp. Barnhemsflickorna Janice och Lindas längtan efter föräldrar och en riktig familj hade historien kunnat använda betydligt bättre. Syster Charlottes peppande samtal med Janice om trons styrka och vikten av att aldrig förlora hoppet får ingen bäring för händelseutvecklingen, inte heller den äldre barnhemsflickan Carols uttalade nyfikenhet. Och vad hände med antydan om att syster Charlotte själv eventuellt både förlorat ett barn och förekom i ett spökfotografi?

Dels blir framställningen av vad som eventuellt hemsöker det ödsligt belägna huset både övertydlig och mångtydig. Vi bjuds på allt för många effekter och allt för många manifestationer för att jag ska orka hålla koncentrationen och intresset uppe. Själva huset blir i sig ett problem eftersom det är ihåligare än marken under Kiruna. Som om det inte vore nog finns det dessutom en relativt stor lada med en massa krypin.

Jag är inte tillräckligt insatt i filmmakeri för att veta vid vilken tröskel jag ska dumpa den här brinnande hundbajspåsen – producenter, regissör, manusförfattare, klippare? Jag vet bara att Annabelle: Creation hade vunnit på att vara stramare i sitt berättande och minst en kvart kortare.

Lyckligtvis förhöjdes visningen av Annabelle: Creation avsevärt av skrikande tonårstjejer. När den första rejäla skrämseleffekten drog igång tror jag banne mig att en av dem hoppade upp i knäet på sin kompis. Men till och med de skriken kom att upphöra efter ett tag, vilket väl är ett betyg så gott som något till filmens otajthet.

Demonstatus:
Som så ofta med filmer associerade till James Wan är Annabelle: Creation frustrerande oklar över vad vi egentligen har att hantera i Mullins-huset. Den enda munsbit dialogen kastar ut är ”demonic precensce”. Som tydligen kan använda sig av dockor som ”conduits” för sina krafter men som också kan ta fysisk form av sig självt.

Hen bryr sig inte det minsta om kors men kan däremot kapslas in med hjälp av Guds ord. Vilket ska tolkas bokstavligt – lös problemet med en bibeltapet! Detta namnlösa väsen har förmåga till både besatthet och hemsökelse. Något det kommer ganska långt med måste man säga.

I dagsläget har vi alltså tre olika filmer där den läskiga dockan förekommer i sitt besatta eller conduit-läge. Antingen är det en och samma typ som hela tiden besätter Annabelle-dockan vilken förpassades till Warren-demonologernas museum i The Conjuring eller också har Samuel Mullins lyckats bygga in en jäkla hundvissla för demoner i den. Och som vi vet från inledningen på den här filmen – det kan finnas 99 dockor till! Oh, joy…

***

Det här var alltså sista filmen ut i 2017 års filmvecka och Halloween-tema, det var rolig så länge det varade. Själv kommer jag dock att publicera ett avslutande och sammanfattande inlägg imorgon. Fiffi väljer att simma ut ur bild medan Filmitch fortsätter sin hemilghetsfulla approach in i det sista.