Jag märker att jag har lite svårt att släppa greppet om Halloween. Eller också är det Halloween som inte släpper greppet om mig.

***

AnnabelleNär James Wans spökfilm The Conjuring kom pratades det minst lika mycket om den lilla ”förfilmen” som själva huvudnumret. Där presenterades nämligen en enastående läbbig docka (allvarligt, vem vid sina sinnens fulla bruk köper en sådan hiskelig tingest till sitt barn?!) med spindelbensögonfransar vid namn Annabelle. Annabelle blev så pass mycket snackis att det ganska snart stod klart att det skulle bli en slags spin-off på The Conjuring med dockan i centrum. Och nu är den här.

Mia och John Form är det perfekta femtiotalsparet. Han blivande läkare i slips och kavaj, hon hemmafru i chica klänningar. De går i kyrkan, låser inte ytterdörren (man litar väl på sina grannar?!), väntar sitt första barn och över alltihopa skiner den kaliforniska solen.

Allt skulle som sagt vara perfekt om det inte vore för att Mia och John inte lever på femtiotalet, utan i slutet på sextiotalet. Den amerikanska drömmen har börjat raseras av hippies, bortsprungna barn och mer eller mindre ondsinta sekter. Snart är detta inte ens bara oroväckande nyheter på TV:n utan något som tagit sig in i förortsidyllen. Mia och John blir en natt attackerade av grannarnas tygellösa hippiesektdotter och hennes knivutrustade pojkvän efter att de dödat föräldrarna. Och dotterns namn var Annabelle Higgins…

Mia och John flyttar inom kort eftersom huset inte längre känns särskilt mysigt (helt ärligt – det förefaller hemsökt) men av någon anledning följer dockan, som Annabelle kramade i sin famn medan hon dog för egen hand den där hemska natten, med. Och det trots att John är helt säker på att han kastade den i soptunnan innan de for. Snart blir det tydligt att det inte räcker för Mia och John att flytta för att komma undan de konstiga och skrämmande händelser som börjat prägla deras liv.

Arboga bio picDet är väl lika bra att med en gång börja med en ursäkt, eller snarare en förklaring. Eftersom Annabelle visades under närmast optimala skräckfilmsformer blev jag sannolikt mer vänligt inställd till filmen än vad den kanske förtjänar. Vi passade nämligen på att se den kvällen den 31 oktober på vår lokala biograf som verkligen hade gått all in för att skapa en minnesvärd föreställning. Vi möttes av en tystlåten men bestämd ”inkastare” i dörren och under själva visningen dök godingen i högermarginalen upp.

Arboga bio pic 2Dessutom var salongen full av ungdomar som redan innan filmen började hade arbetat sig upp till en frenetisk stämning att detta skulle bli den läskigaste film de någonsin sett. Varenda hoppa-till-effekt, oavsett hur minimal, möttes av en skriande kör och efterföljande utrop som ”Fy fan vad vidrigt!” vilka gav visningen en helt underbar kvalitet. För att inte tala om hur mycket de skrek när vår gästspelare gjorde entré på balkongen (alla coola sitter förstås på balkongplats i vår biograf…) Att de dessutom var ordentliga med att hyssja på varandra mellan skriken gjorde att det hela blev en radikal stämningshöjare istället för ett irritationsmoment.

Så med den visningen i ryggen måste jag säga att Annabelle blev en rätt habil skräckfilm. Hyfsat kompetent genomförd och med en historia som på ytan hjälpligt hänger ihop. Annabelle Wallis bidrog faktiskt med mer än bara sitt förnamn som Mia Form och klarade av att stå i centrum så pass mycket som filmen krävde. Ward Horton som hennes femtiotalsmake med det fyrkantigt bestämda käkpartiet var kanske lite anonym men gjorde i alla fall inte bort sig. Och den evige birollsinnehavaren Tony Amendola gillar jag nästan alltid, oavsett om han är en don i 1800-talets Kalifornien eller katolsk präst. Plus ett par skymtar av veteranen Alfre Woodard.

Men…visst finns det ganska stora ”men”. Annabelle vill ha nyttan av alla stämningshöjare och hoppa-till-effekter utan att egentligen behöva betala det hantverksmässiga priset i vare sig historia eller tekniskt utförande. Alltså signaleras alla hoppa-till-effekter timmar i förväg och åtföljs gärna för säkerhets skull av blixtrande ljus eller plötsliga ljud. Regissör John R. Leonetti bistår med såväl tjechovska symaskiner som dito popcorn.

Filmen lånar skamlöst element från både Rosemary’s Baby och The Exorcist. Historien låter den katolska kyrkan och Amendolas fader Perez ta stor plats men utan att de får vara med och leka på ett sätt som gör någon större skillnad för själva händelseutvecklingen. Perez inledande predikan om hur man ska möta sina egna rädslor och att den största faran utgörs av det som får en att tvivla på sig själv får egentligen ingen bäring.

I efterhand inser jag också att tidslinjen som Annabelle ärvt från The Conjuring blir helt fel. Annabelle introduceras där 1968 och det vi ser i den här filmen måste ju äga rum innan dess eftersom dockan först då blev besatt. Men man vill ju så hemskt gärna ha med de där hemska sekterna också. Det får i sin tur till följd att trots att Mia och John Forms upplevelser ska hända ett år innan paret Warren tar hand om Den Onda Dockan refereras det till Mansonfamiljen och Helter Skelter på TV:n.

Men som sagt. I nuläget är jag beredd att ha överseende med alla de skavankerna på ett sätt som jag sannolikt inte alls skulle ha haft om jag sett det hela i TV-soffan hemma. Ahhhh, the soothing influence of screaming teenage girls…

star_full 2star_full 2star_half_full

Jag har lånat de fina bilderna från Arboga Bios facebooksida.

Annonser