You are currently browsing the tag archive for the ‘Annabelle’ tag.

Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).

Demonernas förmåga till hemsökelse och besatthet gör att hotet från dem framförallt ligger i själva invasionen av antingen hemmet eller den egna kroppen eller både och. Det här gör dem förstås till utmärkta verktyg för att utforska både taskiga familjerelationer (The Amityville Horror) samt gränslandet mellan vett och vanvett (The Entity). Katolska kyrkan har ju självt i sin exorcismritual å det starkaste varnat för hur lätt det är att blanda ihop psykisk eller somatisk sjukdom med “äkta” besatthet. Jag skulle dock vilja påstå att tendensen att låta demoninfestering bli en slags artikulering som något helt annat och mer vardagligt var vanligare under 70- och 80-talen än i de allra senaste filmerna som ingått i temat.

Med start i Insidious tycker jag nämligen att det börjar bli knivigt att skilja på spöken eller poltergeists och demoner – de har oftast samma krafter och verkar genom både hemsökelser och besatthet. Därmed försvinner också lite av poängen med den klassiska exorcismen. Spöken är ju ingen idé att exorcera genom åkallande av Guds namn. I de fallen tjänar man däremot på att gräva sig bakåt i historien och försöka komma underfund med vad som driver monstret (som i The Conjuring). En slags motsvarighet till 70-talsinställningen om att brottslingar alltid är ett resultat av det omgivande samhället skulle man nästan kunna säga. Och med det i bakhuvudet kanske vi måste förlägga början på det fenomenet redan i Dead Birds som ju kom sex år före Insidious?

Som inläggets titel antyder är skräckfilmspersoner alldeles för förtjusta i att försöka kontakta eller kommunicera med demoner – alltid ett idiotiskt drag (Paranormal Activity, Insidious 3, Demonic). När ska det sjunka in att Ouijabräden och liknande attiraljer enbart är av ondo?!

En handfull filmer beskriver en situation där besatthet eller hemsökelse kommer helt utan egen förskyllan, där kanske The Exorcist är det mest klassiska exemplet tillsammans med The Entity. Undantar vi besatthet från kriterierna skulle jag också vilja slänga upp Night of the Demon på bordet även om det finns ett tydligt hämndmotiv i det fallet.

Men i de allra flesta andra fall handlar det om att monstret i fråga antingen blir åkallat fullt medvetet (The Possession of Michael King) eller att den besatte kommer i kontakt med ett hemsökt föremål (Annabelle) alternativt hemsökt plats eller hus (Last Shift, The Amityville Horror). Mer orgipbara hemsökelsekanaler har vi också stött på, så väl bilder (Sinister) som text (Deliver Us From Evil).

James Wan och Blumhouse Productions fick ett oproportionerligt stort utrymme kan jag tycka och det är kanske symptomatiskt att de riktiga höjdarna kom från mer oväntade (Let Us Prey) eller historiskt pålitliga (The Evil Dead) håll. Det var också roligt att jag fick möjlighet att stifta bekantskap med ett par rätt trevliga found footage (The Last Exorcism, The Possession of Michael King, Demonic) eftersom det temat bombade så kapitalt anno 2014.

Men som vanligt resulterar även årets tema i ett förfärande lågt medelbetyg (2,5) och då har jag ändå återintroducerat tidigare favoriter som The Exorcist och Sinister. Om de inte varit med och höjt medelbetyget vill jag inte tänka på var vi hade hamnat. So take it from me kids, undvik för allt i världen bottennapp som Insidious 2, Deliver Us From Evil och Sinister 2.

Då är det väl roligare att titta på någon slags topplista? Följande filmer i temat eller tidigare demonfilmer har fått en fyra i betyg, det vill säga klart sevärda!

The Exorcist (1973)
Army of Darkness (1992)
Sinister (2012)
Let US Prey (2014)
[REC] (2007)
Paranormal Activity (2007)

Till nästa år tänkte jag vara ute i god tid och har därför redan bestämt tema. Dock inte djävulsfilmer som kanske skulle vara den självklara kompanjonen till demonerna. Istället italiensk skräck. Jamen ni vet, Argento, Bava, Fulci och grabbarna. So give it to me – vad får jag bara inte missa i den vägen?

Annonser

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Men det är väl knappast någon som har missat att Annabelle: Creation är en skräckfilm. Därför blir liksom lite av en överenskommelse mellan publiken och filmen att acceptera denna närmast debila tomtebolycka eftersom den snart kommer att vara över.

Tolv år senare är lilla Annabelle död och Esther sängbunden av en mystisk åkomma. Samuel är tystlåten och bister. Trots detta har paret sig för att öppna upp sitt hus för sex föräldralösa flickor och nunnan syster Charlotte. Självklart blir flickorna nyfikna på det där rummet som är låst och som de inte får gå in i. Självklart börjar de berätta läskiga historier om mrs. Mullins eftersom de aldrig får se henne. Självklart undrar även vi i publiken hur Annabelle: Creation hänger ihop med den första Annabelle. Är mrs. Mullins egentligen död? Har mr. Mullins blivit galen av sorg och förvandlat sin döda dotter till en docka? Är barnhemsflickorna på plats enbart för att offras i mörka och sataniska riter?

Av ren patriotism måste jag förstås med en gång säga att jag inte kan finna några problem med David F. Sandbergs regi av Annabelle: Creation. För att vara en skräckuppföljare skulle jag till och med våga påstå att den känns gedigen. Däremot blir jag först lite fundersam när jag läser mig till att han inte alls var intresserad av att regissera en generisk uppföljare. Han tog på sig jobbet enbart därför att han läste Gary Daubermans manus ”and [saw] that it was very different from the first movie”.

För som prequeluppföljare vet jag inte om Annabelle: Creation skiljer sig särskilt mycket från alla andra prequels och uppföljare som simmar runt där ute i skräckhavet (vi får exempelvis ett veritabelt ymnighetshorn av övertydliga planteringar av såväl lappar som trapphissar). Däremot kan jag hålla med om att filmen inte är en ren karbonkopia av vare sig första Annabelle eller de två The Conjuringfilmerna. Där spin-off-originalet (vilken spännande motsägelse!) lutade sig mot Rosemary’s Baby och The Exorcist ser jag den här gången snarare inspiration från Guillermo del Toros spökfilm El espinazo del diablo.

Å tredje sidan är många spänningsgrepp bekanta om man, som jag, överdoserat på James Wan-spök-demon-filmen. Snart lär man sig att fullkomligt strunta i personen som står framför kameran och istället fästa blicken på det där mörka hörnet (eller spegeln eller dockan eller… Ja, ni fattar) som är ur fokus men som ändå tar upp tre fjärdedelar av bilden.

Det stora problemet som Annabelle: Creation dras med är att den är åt helsike för lång. Första tredjedelen är riktigt bra men sedan blir det för mycket av det goda och åtminstone jag sitter tyvärr och närmast gäspar mig igenom det hela.

Dels finns det en massa frön som aldrig tillåts blomma upp. Barnhemsflickorna Janice och Lindas längtan efter föräldrar och en riktig familj hade historien kunnat använda betydligt bättre. Syster Charlottes peppande samtal med Janice om trons styrka och vikten av att aldrig förlora hoppet får ingen bäring för händelseutvecklingen, inte heller den äldre barnhemsflickan Carols uttalade nyfikenhet. Och vad hände med antydan om att syster Charlotte själv eventuellt både förlorat ett barn och förekom i ett spökfotografi?

Dels blir framställningen av vad som eventuellt hemsöker det ödsligt belägna huset både övertydlig och mångtydig. Vi bjuds på allt för många effekter och allt för många manifestationer för att jag ska orka hålla koncentrationen och intresset uppe. Själva huset blir i sig ett problem eftersom det är ihåligare än marken under Kiruna. Som om det inte vore nog finns det dessutom en relativt stor lada med en massa krypin.

Jag är inte tillräckligt insatt i filmmakeri för att veta vid vilken tröskel jag ska dumpa den här brinnande hundbajspåsen – producenter, regissör, manusförfattare, klippare? Jag vet bara att Annabelle: Creation hade vunnit på att vara stramare i sitt berättande och minst en kvart kortare.

Lyckligtvis förhöjdes visningen av Annabelle: Creation avsevärt av skrikande tonårstjejer. När den första rejäla skrämseleffekten drog igång tror jag banne mig att en av dem hoppade upp i knäet på sin kompis. Men till och med de skriken kom att upphöra efter ett tag, vilket väl är ett betyg så gott som något till filmens otajthet.

Demonstatus:
Som så ofta med filmer associerade till James Wan är Annabelle: Creation frustrerande oklar över vad vi egentligen har att hantera i Mullins-huset. Den enda munsbit dialogen kastar ut är ”demonic precensce”. Som tydligen kan använda sig av dockor som ”conduits” för sina krafter men som också kan ta fysisk form av sig självt.

Hen bryr sig inte det minsta om kors men kan däremot kapslas in med hjälp av Guds ord. Vilket ska tolkas bokstavligt – lös problemet med en bibeltapet! Detta namnlösa väsen har förmåga till både besatthet och hemsökelse. Något det kommer ganska långt med måste man säga.

I dagsläget har vi alltså tre olika filmer där den läskiga dockan förekommer i sitt besatta eller conduit-läge. Antingen är det en och samma typ som hela tiden besätter Annabelle-dockan vilken förpassades till Warren-demonologernas museum i The Conjuring eller också har Samuel Mullins lyckats bygga in en jäkla hundvissla för demoner i den. Och som vi vet från inledningen på den här filmen – det kan finnas 99 dockor till! Oh, joy…

***

Det här var alltså sista filmen ut i 2017 års filmvecka och Halloween-tema, det var rolig så länge det varade. Själv kommer jag dock att publicera ett avslutande och sammanfattande inlägg imorgon. Fiffi väljer att simma ut ur bild medan Filmitch fortsätter sin hemilghetsfulla approach in i det sista.

En film som handlar om två demonologer (riktiga, tvättäkta demonologer dessutom) måste väl ändå innehålla en demon eller två? Jag insåg att jag inte mindes tillräckligt mycket av The Conjuring för att kunna bedöma om den borde ha sin självklara plats i ett demontema eller inte. Vad jag tyckte om filmen när det begav sig kan du läsa här.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg