You are currently browsing the tag archive for the ‘Bilolycka’ tag.

alt. titel: Stephen King’s Kingdom Hospital

Redan loggan för Lewistons Kingdom Hospital bör göra en presumtiv patient lite tveksam – en röd, spetsig sak som mest av allt ser ut som en brinnande, bloddrypande dolk. Och då har vi inte ens kommit till de regelbundet återkommande jordskalven, den ålderdomliga ambulansen som bara syns på akutintagets övervakningskameror, den spöklikt gråtande barnarösten samt schäfern Blondi som travar runt i korridorer, laboratorier och operationssalar.

Märkligt nog tycks alla som jobbar på sjukhuset ta sakernas tillstånd med jämnmod. Alla utom Dr. Stegman, som är en hårt prövad man. Om det inte vore för den där petitessen med misstankar om felbehandling (fullkomligt grundlösa, naturligtvis) skulle han fortfarande vara kvar vid sitt älskade Boston General, men nu finns det inget sjukhus som törs anställa honom. Utom Kingdom. Förutom de ovan nämnda fenomenen måste Stegman emellertid också tampas med den upproriske Dr. Hook, den hypokondriska patienten Sally Druse vars många prover och behandlingar (fullkomligt onödiga, naturligtvis) kostar multum samt den upprörda modern till lilla Mona Klingerman som hävdar att läkaren felbehandlat hennes dotter (fullkomligt grundlöst. Naturligtvis).

Jag hade ett vagt minne av att Kingdom Hospital skulle vara en slags remake på Lars von Triers Riket. Så något av en tema-kantboll med andra ord eftersom manuset inte är ett Stephen King-original. Men jag var tillräckligt nyfiken för att ge seriens enda säsong en chans och sannolikt befann jag mig i något av ett guldläge för en titt. Jag har nämligen inte sett Riket (*skäms*) men hört tillräckligt mycket om den märkliga skapelsen för att ha en viss föraning om vad jag ska förvänta mig av Kingdom Hospital.

Serien drar igång med en känd konstnär som är ute och löptränar på ödsliga Maine-vägar. Men innan han vet ordet av blir han påkörd av en stenad loser som blivit distraherad av sin jycke. Hmmm, det här känns definitivt inte som Lars von Trier… Däremot väääääldigt mycket som Stephen King (som av en ren händelse blev författaren behandlad vid Central Maine Medical Center i Lewiston för sina skador). Och jag som tyckte att det kändes lite krystat av King att väva in sin egen olycka redan i The Black Tower – och så har han gjort det en gång till!

Nå, konstnären Peter Rickman i Kingdom Hospital är i och för sig inte upphovsman till varken sin egen berättelse eller den om Kingdom, men han spelar icke desto mindre en avgörande roll för dess upplösning.

En ytterligare detalj som gör att Kingdom Hospital faktiskt ändå känns väldigt mycket som en King-produkt (bortsett från titeln, förstås) är att uppbyggnaden är betydligt bättre än upplösningen. Jag hade inga större problem att både hänga med och bli ganska underhållen av alla märkligheter som förekommer på sjukhuset. Plus tillståndet för Dr. Stegmans allt mer demolerade Jaguar. Jag visste inte att von Trier angett Twin Peaks som en inspirationskälla för Riket, men Kingdom Hospital känns utan tvekan som en Twin Peaks Light (betydligt mer än Golden Years kan jag intyga). Nog för att jag blev underhållen, men inte så till den grad förförd att jag är beredd att jämställa varken manus-King eller numera välbekante regissören Craig R. Baxley med David Lynch.

Men upplösningen är som sagt rejält svag och här ser jag mig sviken av både Baxley och King. Själva den bakomliggande historien är inte alls tillräckligt fantasieggande eller förfärlig (snarare känns den…dare I say it…lite trött) för att motivera alla de tidigare tolv avsnitten. Dessutom förekommer så pass många inklipp med material vi redan sett att det hela avger en tydlig odör av uppvärmda rester. Finge jag en dollar varje gång någon nämner uttrycket ”the Swedenborgian space” hade jag varit vid ganska stadd kassa. Detta Swedenborgska rike är dock mer intressant i ett föregångarperspektiv eftersom jag tycker mig se genljud från det i såväl Stranger Things (tamejtusan om det inte till och med benämns som ett ”between”) som Mr. Mercedes. Men visst, jag förutsätter att det fanns ett sådant rike även i Riket och King själv har ju labbat med spegelvärldar i exempelvis The Talisman och, som sagt, Dark Tower-serien.

En sak gillade jag dock väldigt mycket med denna remake. För att citera Wikipedia-artikeln om Riket: ”A significant difference in the American series was the introduction of a talking giant anteater character…” Vårt lilla flickspöke (upphovet till det tidigare nämnda gråtandet) är alltså ofta i sällskap med denna myrsloksvarelse hon kallar för Antubis (eller var det Anubis…?), vilken både kan bota och dräpa. Förfärlig och vacker på en och samma gång. Om du gör honom en tjänst kanske han återbetalar densamma.

Fjorton miljoner pers såg det första avsnittet av Kingdom Hospital, i stor utsträckning lockade av prefixet ”Stephen King’s…” gissar jag. Jag har emellertid inga större problem att förstå varför det antalet sedan störtdök under de fyra påföljande avsnitten för att landa på mindre imponerande tre miljoner eller varför ABC valde att annullera serien. Men som sagt, de tretton (eller ja, tolv då) avsnitt som ändå finns är faktiskt värda att lägga några timmar på.

Serie: 1 säsong och 13 avsnitt, 2004
Förlaga: Manus-remake på Riket
Cameo: Vaktmästaren Johnny B. Goode

alt. titel: Somme tider vender de tilbage, Vengeance diabolique, Stephen Kings Manchmal kommen sie wieder, Stephen King’s Sometimes They Come Back

Amerikanske författaren Thomas Wolfe har skrivit en roman med titeln You Can’t Go Home Again, men ibland kommer man ändå tillbaka. Som läraren Jimmy Norman. Han återvänder till hemstaden med frugan Sally och sonen Scott, trots att hemvändandet för med sig en avsevärd psykisk press. Men som Jimmy påpekar: ingen annan skola i hela USA ville anställa honom efter att han fått någon form av sammanbrott och gett sig på en elev.

Jimmy är alltså redan en pressad man och inte blir det bättre av att han nu tvingas vara i närheten av tågtunneln där hans älskade storebror Wayne mötte ett grymt öde för nästan 30 år sedan. Därför ser det kanske inte så bra ut att en av Jimmys elever, Billy Sterns, störtar mot sin död efter att ha blivit förföljd av en vilt tutande Jimmy i dennes vita folkabuss. Det bara Billy och Jimmy kunde se var dock den gamla chevan med eldsflammor som tvingade Billy av vägen. En exakt likadan cheva som kördes av gänget som orsakade Waynes död.

Vad jag kan minnas av novellen med samma namn, som ligger till grund för Sometimes They Come Back, är att det är mycket mer ambivalent om gengångarna av broderns mördare är något som Jimmy inbillar sig eller om det verkligen handlar om övernaturliga fenomen. Dagens TV-film väljer dock ett annat spår. Det är ingen större tvekan om att exempelvis Billy också ser den spöklika bilen, han försöker ju fly från den. Jimmys son Scott hittar ett par exakt likadana basketskor som Wayne hade på sig den där olycksaliga dagen. Därmed finns inga frågetecken kring huruvida allt som är på riktigt eller bara en konsekvens av Jimmys psykoser. Däremot gör kopplingarna mellan Jimmy och dödsfallen bland hans elever att han misstänks för brotten, vilket blev en ganska snygg detalj i det hela.

Överhuvudtaget måste jag säga att Sometimes They Come Back var helt ok, särskilt för att vara en TV-film. En del i den upplevelsen utgörs dock sannolikt av att jag såg en kopia som fortfarande hade kvar alla samtida reklamavbrott från när den sändes som ”CBS Tuesday Movie” på någon kanal i närheten av St. Louis. Ultra Slim-Fast, McDonalds, Wal-Mart, Aquafresh tandkräm och trailers för kvalitetsfilmer som FX2 och Stone Cold.

Möjligen att inledningen, när Jimmy främst ska gå omkring och må dåligt samt ha mardrömmar, är lite seg men sedan rullar historien på ganska bra. Tempot och framställning känns kompetent – regissören Tom McLoughlin hade tidigare jobbat med både Jason Lives samt TV-serierna Freddy’s Nightmares och Friday the 13th. Här finns en hel del detaljer som gör att det blir ett bra flyt, exempelvis när Sally ska beväpna sig med en kökskniv och först tar en liten skalkniv för att sedan byta ut den mot rejälare doningar. Vad jag kan bedöma slipper vi några som helst datoranimerade effekter, vilket naturligtvis inte innebär att det blir särskilt mycket mer trovärdigt att de elaka pojkarnas cheva exploderar som den vore tankad med dynamit när den blir påkörd av tåget. Följdriktigt i film-sammanhang möjligtvis, men inte så trovärdigt.

Jimmy spelas av Tim Matheson som gör ett hyfsat jobb med att se stressad och pressad ut på ett sätt som skulle ha gjort mig rätt nervös om jag varit någon av hans elever. Behöver jag säga att ingen av dessa elever ser ut att vara i närheten av gymnasieåldern? Ännu roligare var det att återse Brooke Adams från The Dead Zone som frugan Sally (hennes främsta insats består dock i att be sin make komma tillbaka till sängen). Lille Robert Hy Gorman framstår i sin tur som befriande vanlig i rollen som sonen Scott. De tre som spelar de återvändande spökena— Robert Rusler, Nicholas Sadler och Bentley Mitchum – är förvisso så långt ifrån ”vanliga” man kan komma, men det passar å andra sidan in i historien.

Där man väl märker att Sometimes They Come Back är en TV-film (förutom reklamavbrotten i min tittning, alltså) är dels det städade språket (jag tror den värsta svordom de mordiska gengångarna presterar är ”butt face”) dels betoningen på religionens kraft och familjevärderingar. Detta är inte heller något jag minns från novellen men exempelvis får Sally och Scott, på Jimmys inrådan, söka skydd i kyrkan eftersom hans storebror försäkrade honom om att det var en trygg plats när de var grabbar.

En adaption som förvisso sticker iväg en bit från förlagan men som i alla fall lyckas göra något eget med historien kan jag tycka. För att vara en TV-produktion i King-filmsuniversat är Sometimes They Come Back verkligen inte det sämsta man kan dragga upp.

Förlaga: “Sometimes They Come Back” (Cavalier 1974, Night Shift 1978)
Cameo: –

Bonus: “Sometimes They Come Back”
Jag vet inte om man ska skylla TV-filmen för att de flesta sannolikt minns själva premissen för novellen (forna antagonister går igen) men däremot mer sällan upplösningen (Jim Norman åkallar en demon genom att offra bägge sina pekfingrar). Vissa manusförändringar kan jag dock tycka känns rimliga, för novellen i sin ursprungliga form var sannolikt både för grotesk för TV-publiken anno 1991 och för svår att genomföra rent effektmässigt.

Däremot var jag helt fel ute när det gällde ambivalensen i förhållande till Normans mentala tillstånd. Dels innebar hans sammanbrott aldrig att han hade varit våldsam mot en elev, dels finns det flera vittnen till att det första dödsoffret (Billy Sterns) blir påkörd av en gammal bil.

Novellens styrka skulle jag säga är kombinationen av Jim Normans personliga trauma och stressen det innebär att stå som lärare framför en klass med ovilliga, tjuriga eller rentav fientligt inställda elever. Att lösningen sedan blir att åkalla en demon får däremot skrivas upp på den rena fantasins konto.

alt. titel: Lida, Misery: Kidnappet, Misery non deve morire

Ska du hålla någon fången i ditt hem säger det sig kanske självt att tillgänglighet inte borde vara högprioriterat. Hade Annie Wilkes sett till att ha lite smalare dörrar och lite högre trösklar hade Paul Sheldon varit tvungen att vackert stanna i sitt sjukrum.

Men nu är Annies hus så pass rullstolsanpassat att Paul kan snoka runt när hon är borta. Men det är förstås inte utan sina faror – Paul har vid det här laget förstått att hans räddande ängel också har vissa drag av djävul i sig. Om hon skulle komma på honom vet ingen vad som kan komma att hända.

Det känns som om upplägget för Misery (eller, som den kanske minst lika välfunna svenska titeln lyder, Lida) borde vara välbekant för alla, men det är kanske att överskatta en både gammal bok och film? För oss 70-talister, som dessutom gillar King, är det däremot fullkomligt självklart att se författaren Paul Sheldon räddas ur ett snöstormskraschat bilvrak av Annie Wilkes, hans ”no. 1 fan”. För att därefter följa vad som allt väsentligt är ett kapitalt icke-övernaturligt, men ack så nagelbitande, ställningskrig mellan sköterska och fånge.

Men kanske har Misery ändå ett mer tidlöst värde i sina olika teman? Jag är böjd att tro det. Om inte annat låter jag mig jag själv än en gång imponeras över hur berättelsen lyckas inkorporera sådant som författande, kreativa processer, normaliserade misshandelsförhållanden och missbruk. Det var ett tag sedan min senaste omläsning av boken men utifrån vad jag minns tycker jag att Rob Reiner och William Goldmans (regi och manus) adaption plockar upp just de här delarna riktigt fint.

Paul Sheldon är författaren som dragit in en massa kosing på böckerna om Misery/Lida, vilka landar bekvämt i en genre som skulle kunna benämnas ”Women with great hair fleeing gothic houses”. Inte vad Paul kallar ”riktiga” böcker och man får en föraning om att hans förhållande till fans som Annie är detsamma som för George R.R. Martin. Om inte annat uttrycker historien i Misery tydligt ambivalensen i förhållandet mellan författare och läsare – vem har egentligen ”rätt” till romanhjältinnan Misery? Paul som i bokstavlig mening skapat henne eller Annie som är beroende av henne för att ens tycka att livet är värt att leva?

Här är rollbesättningen av Kathy Bates som Annie inget mindre än briljant eftersom vi nästan in till det bittra slutet någonstans ändå tycker synd om henne. Hennes satta och bastanta uppenbarelse har något tragiskt över sig, något översiggivet. Samtidigt skäms vi lite å hennes vägnar över den ohämmade fjortislyckan när hon får smaka på lite äkta romantik genom sin romanfavorit – en vuxen människa borde väl ändå inte bli så upphetsad över lite kiosklitteratur?

Ytterligare andra scener låter oss dock bli lika imponerade över Bates förmåga att få publiken att hålla andan inför vad hennes labila sinnelag hittat på den här gången. Jag gillar valet att ibland visa upp hennes mån-ansikte som ur Pauls PoV – nära och inkräktande. Valet att ackompanjera många av hennes tirader med Marc Shiamans olycksbådande musik blir däremot något övertydligt och känns onödigt.

Annies relation till Misery och Paul Sheldon utspelas som ett ganska typiskt missbrukar-medberoendeförhållande, något som King vid det här laget sannolikt var ganska välbekant med. Hon förlorar fattningen gentemot Paul (ofta på grund av Misery) för att därefter be tusen gånger om ursäkt samtidigt som hon ger honom skulden för att hon inte kunde behärska sig.

I det perspektivet har James Caan en betydligt otacksammare skådisuppgift eftersom Paul Sheldon är en uteslutande reaktiv figur. Kanske var det också därför en lång rad mer prominenta skådisar, däribland Robert Redford och Al Pacino, tackade nej till rollen? I Misery har Paul inga större möjligheter att sätta sig upp mot sin antagonist på ett sant manligt vis (ge henne på käften) och vissa försök går dessutom om intet av rena olyckshändelser. Samtidigt skulle man kunna se scenen där Annie släpar ut honom ur den kraschade bilen som en slags pånyttfödelse. Bilolyckan har i någon mening förvandlat Paul Sheldon till en tabula rasa.

Det gör förvisso att rollfiguren Paul blir mindre intressant än sin roman-motsvarighet (där han målas upp som ett otvetydigt och egoistiskt rövhål) men samtidigt skulle jag vilja påstå att det gör Misery till en mer intressant film just eftersom det är ovant att se en så pass passiv manlig roll jämsides en sådan kvinnlig furie som Bates Annie. Han få dock plocka upp mer allmänmänskliga fragment, som stålsättandet inför att något kommer att göra jävulskt ont eller hur pass mycket man är beredd att böja sig inför en övermäktig censurkraft i syfte att spara sitt eget liv.

Trots alla dessa lovord hyser jag dock stort agg mot såväl Reiner och Goldman som rollbesättarna Janet Hirshenson och Jane Jenkins. Vad är det för fasoner att först ge oss flera underbara små scener med supermysiga sheriffparet Richard Farnsworth och Frances Sternhagen och sedan inte ändra vad som händer sheriff Buster?! Den händelseutvecklingen krossar banne mig mitt hjärta varenda gång jag ser filmen.

På det hela taget är Misery alltså en både bra och smart adaption. Reiner och Goldman har plockat godbitarna som gör sig bra dramaturgiskt men vist nog valt att trimma bort Kings over-the-top-element som funkar i boken men sannolikt varit svåra att omsätta cineastiskt.

Förlaga: Misery (1987)
Cameo: –

alt. titel: Mjölkkriget, Melkekrigen, Mælkekrigen, Mjólk: La Guerre du Lait, Milchkrieg in Dalsmynni, The County

Absolut makt korrumperar absolut, till och med på den isländska landsbygden. I trakten där Inga och maken Reynir bor på Reynirs föräldragård Dalsmynni har bondekooperativet varit tongivande sedan slutet av 1800-talet. Bygdens grundbult och stöttepelare. Ordföranden Eyjólfur och hans handgångne man, Leifur, är inga man sätter sig upp mot ostraffat. Att exempelvis ifrågasätta varför allt som kooperativet säljer är mycket dyrare än hos andra leverantörer är att ifrågasätta bygdens hela lojalitet och gemenskap.

Läs hela inlägget här »

Amelia Vanek rör sig som en sömngångare genom sitt eget liv och det finns flera anledningar till det, ingen av dem positiv. På väg till förlossningen av sonen Samuel råkade Amelia och maken Oscar ut för en bilolycka. Oscar dog och nu, sex år senare, klarar Amelia inte ens av att höra hans namn nämnas.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: All the Colors of the Dark, Day of the Maniac, Demons of the Dead, They’re Coming to Get You

Inte undra på att Jane går omkring som en zombie om dagarna, vaknar utmattad och är så borta att hon ställer sig i duschen med nattlinnet på (med bonuseffekten att det blir alldeles genomskinligt – vem hade kunna ana det?!). Som femåring blev hennes mor brutalt mördad och för inte så länge sedan var hon och maken Richard med om en bilolycka där de förlorade sitt gemensamma (sannolikt ofödda). Nu drömmer Jane hemska mardrömmar om blodiga, gravida kvinnor, kvinnor som blir mördade av en man med genomträngande, isande blå ögon samt bisarra dockor i drag med usla tänder. Allt ackompanjerat av läskig musik förstås.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Läs hela inlägget här »

Léon Laurent har inte sett sin dotter på flera år när han plötsligt får ett telefonsamtal som inte är något mindre än ett rop på hjälp. Jessabelle, av alla kallad Jessie (förståeligt, vi minns väl alla en viss svart-vit demonkissekatt?), har varit med om en trafikolycka vilken resulterat i en styck död pojkvän, ett styck ofrivilligt missfall och två styck temporärt oanvändbara ben.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Död zon

En Stephen King som ibland kanske hamnar lite i skuggan av The Shining eller Cujo? Möjligen helt rättvist, åtminstone i jämförelsen med The Shining? I The Dead Zone har King nämligen valt att i allt väsentligt dela upp Jack Torrence komplicerade personlighet i dels snällisen Johnny Smith, dels styggingen (för att inte nämna galningen med ett saftigt pappa-komplex) Greg Stillson.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Smärtgränsen, After Lucia

After LuciaDet var med en viss tvekan jag satte mig i biofåtöljen för att på denna första dag under Malmö filmdagar se det mexikanska Oscarsbidraget Smärtgränsen, eftersom det uppenbarligen var meningen att man skulle gråta floder under visningen. Nu blev det inte riktigt så för min del, men det är ingen större tvekan om att filmen är stark. Inte minst eftersom den (i alla fall i vissa avseenden) inte breder på med stora känslopenseln, utan håller sig en aning avvaktande.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg